Cap., förkortning för capitulum (se d. o.) eller caput (se d. o.). Cap, udde. Se Kap. Capaccio [kapa'tjå], stad i italienska prov. Salerno, 8 km. från Medelhafvet. 4,242 inv. (1901). Biskopssäte. I närheten finnas ruiner efter det forna Pæstum. Capacité (fr.). Se Kapacitet. Capac-Urcu, vulkan i Kordillererna. Se Altar de los Collanes. Capatárida, hufvudstad i den 1881 bildade staten Falcon, sydamerikanska republiken Venezuela, vid Maracaiboviken. Omkr. 4,000 inv. Cap Breton. Se Cape Breton. Capdueil [kapdö'j], Pons de, baron af Puy-Sainte-Marie, trubadur, som lefde under senare hälften af 1100-talet. Genom tal och dikt uppmanade han till ett korståg och drog 1190 själf med en korsfararhär till det heliga landet, där han fann hjältedöden. Hans dikter utmärka sig icke för något större poetiskt värde. Cape [kéi'p], eng., kap, udde. Capeador (sp.), tjurfäktare, hvars uppgift är att reta tjuren. Se Tjurfäktning. Cape Breton [kéip bre'tn], Cap B. l. Kap B., en till Brittiska Nord-Amerika hörande ö, vid inloppet till S:t Lawrenceviken, mellan Newfoundland och Nova Scotia, till hvilket det hör och från hvilket det skiljes genom sundet Gut of Canso, 1,6 km. bredt. Ön, som skäres af 46° n. br. och 61° v. lgd, är 160 km. lång och 135 km. bred. Dess areal är 8,094 kvkm. med 78,240 inv. (1891, den senaste tillgängliga officiella uppgiften), men medräknas några kustöar, såsom Madame m. fl., så blir arealen 11,200 kvkm. och invånarantalet 92,639 (1891), mer än hälften skottar, 1/7 akadier (ättlingar af franska kolonister), som äro katoliker och tala franska, vidare irländare, engelsmän och omkr. 500 mikmakindianer. Genom en i sin inre del till en bassäng utvidgad fjord, Bras d'Or, delas ön i tvenne afdelningar, som sammanhänga genom en numera genomskuren landtunga. Den östra, mindre delen är mera jämn, har ett mildare klimat och rika Stenkolsgrufvor, hvarför den har tätare befolkning än den bergigare västra delen, som har ett hårdare klimat och delvis är föga känd. Öns förnämsta rikedomar äro skogarna, järnmalms- och stenkolslagren samt de rika fiskena, som sysselsätta öfver 7,000 pers. En 175 km. lång järnväg går från Point Tupper vid Cansosundet (där en ångfärja går öfver till fastlandet) förbi Louisbourg, hufvudstad under franska tiden och en af de bästa hamnarna, till den nuv. hufvudstaden Sydney vid inloppet till Bras d'Or, med 9,909 inv. (1901), och till de stora kolgrufvorna i dess närhet, Ön är indelad i 4 grefskap (Inverness, Victoria, Richmond och Cape Breton) och sänder 2 ombud till Nova Scotias lagstiftande församling. Ön upptäcktes 1504 af engelsmän, koloniserades 1712 af fransmän, som kallade den Isle royale, men afträddes 1763 till England, som först ordnade den till egen koloni, men 1820 förenade den med Nova Scotia. (J. F. N.) Capecelatro [kapetjelä'trå], neapolitansk adels-familj. 1. Giuseppe C., prelat, statsman, f. 1744, d. 1836, blef redan vid 32 års ålder biskop af Tarent, trädde snart i opposition mot påfvemaktens världsliga politik och yttrade sig i skrift såväl däremot som emot prästernas celibatsplikt. 1798 slöt sig C. till den nyupprättade parthenopeiska republiken, fängslades vid reaktionens seger 1799, men sattes snart åter till följd af en folkrörelse i frihet. Under Josef Bonaparte och Joakim Murat var han inrikesminister, men efter Bourbonernas restauration drog han sig tillbaka från offentliga värf för att uteslutande egna sig åt studier och skriftställarverk-samhet. 2. Alfonso C. di Castropagano, kardinal, f. 1824 i Marseille, d. 1905 i Rom, tillhörde oratorianernas orden, blef 1878 vice-bibliotekarie vid den heliga stolen, 1880 ärkebiskop af Capua, 1885 kardinal samt 1893 den romerska kyrkans bibliotekarie och protektor för vatikanska biblioteket. C. nämndes äfven bland kandidaterna till påfvevärdigheten efter Leo XIII:s död 1903. Bland hans många skrifter märkas Storia di santa Caterina e del papato del suo tempo (1856, 5:e uppl. 1886, tysk öfvers. 1874), Newman e la religione cattolica in Inghilterra (2 bd, 1859), Storia di san Pier Damiano e del suo tempo (1862, 3:e uppl. 1863), Vita di san Filippo Neri (1879, 2:a uppl. 1884, tysk öfvers. 1886) och La dottrina cattolica (3:e uppl., 2 bd, 1888). C:s samlade arbeten utgåfvos i 22 bd 1886-1902. Cape Coast castle [kéip käust kä'sl], stad i brittiska Guldkustkolonien, på Guineakusten i västra Afrika, var säte för koloniens guvernör till 1875, då detta säte till följd af det osunda klimatet förlades till Akkra, där det fortfarande är beläget. 28,948 inv. (1901), mest infödingar. Betydande handel med guld, elfenben och palmolja. C. var under namnet Cabo Corso ett af portugisernas första faktorier på denna kust, men föll 1641 i holländarnas händer. 1650-63 tillhörde det ett svenskt handelskompani (se Afrikanska kompaniet), togs 1663 af holländarna, men 1664 af engelsmännen, hvilka erhöllo bekräftelse på besittningen däraf genom freden i Breda 1667. Därefter tillhörde det flera brittisk-afrikanska kompanier, tills det 1844 öfvertogs af brittiska regeringen. Cape Cod [kéip kå'd], yttersta nordvästra udden med fyr (Race point light) på en lång hästskoformigt krökt halfö af nordamerikanska staten Massachusetts, begränsande Cape Cod bay, 42° 3' n. br., 70° 14' v. lgd. Capécure [kapekyr], förstad till Boulogne (se d.o.). Cape division [kéYp di vi7 j en], division i brittiska Kapkolonien, vid Afrikas sydvästkust. 1,707 kvkm. 212,257 inv. (1904), hvaraf mer än hälften hvita; infödingarna äro mest hottentotter, endast till ringa del bantunegrer. Omfattar Kapstaden med förstäder. Cape Fear [kéip f få']. 1. En fruktad udde på kustön Smith's island, utanför nordamerikanska staten Nord-Carolina och framför mynningen af Cape Fear river, 33° 52' n. br. och 77° 59' v. lgd. - 2. (Cape Fear river) Flod i nordamerikanska staten Nord-Carolina. Den uppstår genom förening af floderna Haw river och Deep river. Längden är omkr. 360 km. från Haw rivers källor och 225 km. från Deep rivers. Capel [kä'pal], Arthur, earl af Essex, engelsk statsman, f. 1631, son till en af Karl I:s trognaste anhängare, Arthur C., lord C. of Hadham, hvilken 1649 afrättades till följd af sitt deltagande i medborgarkriget. C. blef 1661 efter restaurationen upphöjd till earl af Essex, sändes 1670 som ambassadör till Danmark och var 1672-77 Ord, som saknas under C, torde sökas under K.