Capparis, bot. Se Capparidaceæ. Cappel [kapä'l], Louis, fransk språkforskare och kritiker, f. 1585, d. 1658, var protestantisk präst och professor i teologi i Saumur. Han trodde icke på den hebreiska bibeltextens gudomliga ursprung och försvarade sin åsikt bl. a. därmed, att vokaltecknen uppfunnos först efter den babyloniska talmuds fullbordan. Denna sin uppfattning framställde han i Arcanum punctationis revelatum (1624). Hans förnämsta arbete är Critica sacra (1650), i hvilket han bl. a. betonade de gamla bibelöfversättningarnas betydelse för en kritisk behandling af texten. Cappelen. 1. Herman August C., norsk landskapsmålare, f. 1827 i Skien, d. 1852 i Düsseldorf, var lärjunge af Schirmer och Gude i Düsseldorf och målade, vanligen i svårmodigt elegisk stämning, urskog och ödefjäll, helst med motiv från Telemarken. Kristiania galleri eger två målningar af honom och Stockholms nationalmuseum en, Landskap i dimma (1850). ^{Y. N.}* 2. Kristian C., norsk musiker, f. 26 jan. 1845 i Drammen, där han 1868, efter musikstudier i Leipzig 1860--63, blef anställd som organist. Han utnämndes 1887 till organist vid Vor frelsers kirke i Kristiania och blef 1890 lärare i kyrk- och mäss-sång vid praktisk-teologiska seminariet. C. har i Mendelssohns stil komponerat motetter, piano- och orgelsaker m. m. samt anses vara Norges förnämste orgelspelare efter Ludvig Lindeman. ^{A. L.} Cappeller, Karl, tysk sanskritist, f. 1840, e. o. professor i Jena sedan 1875, har utarbetat Sanskrit-wörterbuch (1886--87; det bästa kortare sanskritlexikon, i synnerhet i den engelska upplagan, "Sanskrit-english dictionary", 1891) och utgifvit Vamanas poetik (1875), dramat "Ratnavali" (Pärlbandet; 1877) m. m. samt till sanskrit öfversatt forngrekiska och tyska dikter. Cappello. Se Capello. Capponi, Gino, markis, italiensk lärd och politiker, f. 1792 i Florens, d. 1876 därstädes, tillhörde en redan på 1300-talet i Florens' historia känd adlig släkt och egnade sig från unga år åt literära värf. Sedan 1839 var han nästan blind. C. slöt sig tidigt till den nationella enhetsrörelsen, stod 1848 en kort tid i spetsen för den toskanska regeringen och tog 1859 verksam del i Toscanas införlifvande med den italienska enhetsstaten. Af Viktor Emanuel utnämndes han 1860 till senator. C. var en bland grundläggarna af "Archivio storico italiano" och offentliggjorde där en mängd smärre historiska arbeten. Hans förnämsta verk är Storia della republice di Firenze (2 bd, 1875, 3:e uppl. i 3 bd 1888, tysk öfvers. 1877). Hans Scritti editi ed inediti utgåfvos 1877 i 2 bd af Tabarrini, hans Lettere i 6 bd 1882--90 af Carraresi. C. anses som en af de ädlaste grundläggarna af det enade Italiens moderna kulturlif. Hans lefnad är skildrad af Tabarrini (1879) och A. v. Reumont ("Gino Capponi, ein zeit- und lebensbild", 1880). Capra, zool. Se Getsläktet. Capra ægagrus. Se Bezoarbocken. Capraja (lat. Capraria, "get-ön"), en till italienska prov. Genova hörande liten ö i Medelhafvet, 30 km. ö. om Corsica. 19,53 kvkm. 560 inv. (1901), mest fiskare och sjöfolk. Ön är af vulkaniskt ursprung, bergig (ända till 447 m. hög) och svårtillgänglig, utom på östra sidan, där en säker hamn finnes. -- C. är äfven namn på en af Tremiti-öarna (se d. o.). Caprara l. Capraja, den nordöstligaste af Tremiti-öarna (se d. o.). Caprara. 1. Æneas Sylvius C., tysk generalfältmarskalk, f. 1631 i Bologna, trädde tidigt i tyske kejsarens tjänst samt åtföljde sin kusin Montecuccoli på hans fälttåg och på hans resa till Sverige (1654). 1674 blef han af Turenne slagen vid Rhen. Däremot stred han med framgång mot de upproriske i Ungern och mot turkarna (1683--86). Död 1701. 2. Giovanni Battista C., den föregåendes släkting, italiensk kardinal, f. 1733 i Bologna, d. 1810, blef 1801, efter att hafva användts i åtskilliga diplomatiska uppdrag, påflig legat hos franska republiken, med hvilken han 1802 afslöt ett konkordat. Såsom ärkebiskop af Milano krönte han 1805 Napoleon I till konung af Italien. Capraria, bot. Se Te. Capraria, latinska namnet på ön Capraja. Caprarola, köping i italienska prov. Roma i Ciminiska bergen, 12 km. s. ö. om Viterbo, vid Lago di Vico, med ett berömdt, af Vignola (se d. o.) omkr. 1550 uppfördt slott. 5,538 inv. (1901). Capreæ, latinska namnet på ön Capri. Caprella, zool., ett kräftdjurssläkte af strupfotingarnas (læmodipodernas) grupp inom märldjurens (amfipodernas) ordning. C. utmärker sig hufvudsakligen genom sin långsträckta, trådlika kroppsform och genom säcklika gälar å tredje och fjärde bröstsegmenten. Den lefver ett föga rörligt lif i hafvet, på hydroidpolyper och mossdjur (se d. o.), hvilka den förtär; den träffas ej sällan vid västra kusten af Skandinavien. ^L--e. Capreolus, zool. Se Rådjuren.

Garibaldis bostad på Caprera.</img>

Caprera ("get-ön"), liten klippö bland de
Buccinariska öarna, 2 km. n. ö. om Sardinien,
vid östra inloppet till Bonifacio-sundet. 15,9 kvkm.
Omkr. 100 inv. (1901). Sedan 1854 hade Garibaldi sin
vanliga bostad på denna ö, där han dog 2 juni 1882
och där han enligt sin önskan blef begrafven.

Caprese, stad i italienska prov. Arezzo, vid en
biflod till Tiber. Omkr. 2,000 inv. Vin- och olivodling.
I C. föddes Michelangelo 1475.

Capri, forntidens Capreæ, ö vid inloppet till
Neapolitanska bukten, 6 km. v. om udden Punta della
Campanella. 10,4 kvkm. 6,206 inv. (1901). Ön är bergig
med mestadels branta, otillgängliga klippkuster. I
dess södra del ligger den högsta bergstoppen, Monte
Solaro (585 m. ö. h.). Ön producerar