1883, Fumando 1889) som romaner (Giacinta 1879, äfven dramatiserad, Profumo 1891, Il marchese di Roccaverdina 1901). I dessa har han visat sig vara en anhängare af den veristiska skolan, äfven om han ibland inblandat mystisk-spiritistiska element i det allra mest realistiska. Hans stil är utmärkt för stor enkelhet, och han har förmåga att med små medel och okonstlade uttryck gifva kraft och liflighet åt .sina skildringar. C. har äfven utgifvit tvenne band sagor: C'era una volta (1882; "Italienska sagor", 1883) och Il regno delle fate (1883). H. N. Capuchon [kapyjå7], fr. Se Kapusjong. Capus [kapy's], Alfred, fransk teater- och romanförfattare, f. 1858 i Aix, var grufingenjör, innan han egnade sig åt den litterära banan. 1878 beträdde han novellistikens fält med Les honnêtes gens, och 1890-95 utgaf han realistiska romaner, som icke slogo igenom, hvaremot hans klipska politiska satirer i dialogform (i "Le Figaro", från 1893) gjorde lycka. Som komediförfattare debuterade han 1894 med Brignol et sa fille. Den däri framträdande sorglösa och öfverseende lifsuppfattningen utlades vidare i pjäserna La bourse ou la vie (1900; "Pängar eller lifvet", 1901), La veine (1901), Les deux écoles (1902; "Gamla och nya skolan", 1903), La châtelaine (1903; "Slottsfrun", s. å.), L'adversaire ("Motståndaren", 1904), Notre jeunesse ("Vår ungdom", 1905) m. fl. De utmärka sig för dialogens ansenliga verv och kvickhet, men tillfredsställa i mindre grad krafven på dramatisk utveckling och upplösning. Caput, plur. capita (lat.), hufvud; början af en sak (jfr Kapitel). - Caput familiæ l. C. familias, hufvudman för en ätt, särskildt för en adlig. Se vidare Hufvudman. - Caput porcinum. Se Cuneus. - Capita jugata, myntv., två förenade hufvud på ett mynt, ställda antingen med ansiktena mot hvarandra, capita adversa, eller med ansiktena vända från hvarandra, capita aversa. - Per capita, efter hufvuden, efter individernas antal. - Quot capita, tot sensus, så många hufvud, så många sinnen. Caput famlliæ (lat.). Se Caput. Caputiani. Se Caputiati. Caputiati (Caputiani), religiös sekt, stiftad 1182 i Auvergne af en timmerman vid namn Durand och uppkallad efter den egendomliga hufvudbonad (caputium), som anhängarna begagnade. Sekten, som ville införa kommunistisk jämlikhet, undertrycktes med vapenmakt af biskop Hugo af Auxerres. Caput Medusæ. Se Lefversjukdomar. Caput mortuum (lat.), "dödt hufvud", kem., kallades fordom de vid kemiska arbeten tillkomna affall, för hvilka man ej kände någon användning. Numera betecknas därmed den återstod af oren järnoxid, som erhålles vid upphettning af järnvitriol för beredning af rykande svafvelsyra. P. T. C.* Capybara, zool. Se Hydrochœrus. Caque [ka'k], fr., en liten tunna (kagge) för inpackning af sill, sardiner, krut m. m. Caquetá [-ke-]. 1. Sydamerikansk flod, under sitt nedre lopp kallad Yapurá. Den rinner upp i södra delen af republiken Columbia, på östra sidan af Kordillererna, bildar under en lång sträcka gräns mellan Brasilien och Ecuador samt förenar sig i brasilianska prov. Amazonas med Amasonfloden. - 2. Territorium i staten Cauca i sydamerikanska republiken Columbia. 527,000 kvkm. med omkr. 6,000 civiliserade inv. och 50,000 vilda indianer. Hufvudort är Mocoa. Caquetios [käke-], folkstam. Se Guajiros. Carabinieri (it.), "karabiniärer", benämning på gendarmeriet i Italien. Carabobo, stat i republiken Venezuela, vid Karibiska hafvet. 7,732 kvkm. Omkr. 224,000 inv. Den norra delen vid kusten är bergig, den södra, särskildt Valencia-slätten, jämn och fruktbar. Klimatet är hett och vid kusten osundt. Odling af kaffe, kakao och socker. Hufvudstad är Valencia, som genom järnväg är förbundet med hamnen Puerto Cabello. Staten har sitt namn efter byn C., 15 km. s. v. om Valencia, där Bolivar vann tvenne segrar öfver spanjorerna: 28 maj 1814 öfver general Salomon och 24 juni 1821 öfver La Torre. J. F. N. Carabus, zool. Se Jordlöparsläktet.

</img>
Caracalla, egentl. Bassianus, romersk kejsare, som
sådan kallad Marcus Aurelius Antoninus, var
äldste son till Septimius Severus och Julia Domna
samt föddes i Lyon troligen 186 e. Kr. Namnet C.,
rättare Caracallus, fick han efter en så benämnd
fotsid gallisk dräkt (kappa), som han gärna bar. Ej
långt efter sin tronbestigning (211) lät han mörda
sin yngre broder och medregent, Geta, samt dennes
anhängare (omkr. 20,000 pers.). Som ensamhärskare
lefde C. väsentligen för sina nöjen och slöserier
och öfverlät en hel del af regeringsbestyren åt
modern. Han var ytterst frikostig mot sina gunstlingar
och i synnerhet soldaterna; tack vare åtskilliga
skatteförhöjningar och särskildt genom den romerska
medborgarrättens utsträckning till nästan alla
undersåtar (212) ökade inkomster samt änkekejsarinnans
förträffliga förvaltning funnos dock vid hans död
betydande belopp i skattkammaren. Efter föga ärofulla
krigsföretag mot alemanner och chatter - på andra
sidan den rätiska gränsen ("limes") vann han dock en
seger - drog C. mot orienten, för att såsom Alexander
den store, som han t. o. m. i dräkt och åthäfvor
sökte likna, lägga dessa trakter under sin spira. I
Ilion firade C. med högtidliga täflingsspel Akilles'
minne. Vinterkvarter var 214-215 Nikomedia; öfver
Antiokia gick tåget på våren 215 till Alexandria,
där ett fruktansvärdt blodbad anställdes bland
invånarna på grund af deras vanvördnad mot kejsaren
och sympatier för Geta. Följande år öfverraskade
C. parterna och ryckte utan motstånd öfver Tigris samt
rustade sig vintern 216-217 till ett nytt fälttåg
mot de numera väl förberedde och öfver kejsarens
plundringståg ytterst uppbragte fienderna. Emellertid
blef han redan i april 217 mördad på anstiftan af
gardesbefälhafvaren Macrinus, som utropades till
kejsare. - För militärlifvet svärmade C. öfvermåttan,
utan att dock vara någon egentlig fältherre. Lika
litet var han statsman. Hans viktigaste åtgärd var 

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.