1. Oliviero C., kardinal, f. 1430, d. 1511, var 1458-84 ärkebiskop af Neapel, blef 1467 kardinal och eröfrade 1478, som befälhafvare öfver en af påfven Sixtus IV utrustad flotta, från turkarna Smyrna och hamnen vid Satalia på Karamaniens kust. 2. Giovanni Pietro C., påfve 1555-59 under namn af Paul IV (se d. o.). 3. Carlo C., den föregåendes brorson, kardinal, f. 1519, förde i sin ungdom ett äfventyrligt krigarlif och stred bl. a. under hertigen af Parma i Nederländerna, ingick i malteserorden och vann sedan genom hycklad fromhet sin farbroder Paul IV:s förtroende samt utsågs af denne till kardinal och ledare af den heliga stolens utrikespolitik. Han och hans bröder Giovanni och Antonio C. utplundrade folket och invecklade påfven i ett olyckligt krig med Filip II af Spanien. Paul förvisade efter krigets slut brorsönerna från Rom, och de utlämnades af dennes efterträdare Pius IV åt sina många fienders hämnd. Efter en i oregelbundna former förd process afrättades såväl kardinal Carlo C. som hans broder Antonio 1560. Jfr Reumont, "Die Caraffa von Maddaloni" (2 bd, 1851), och Duruy, "Le cardinal Carlo C." (1883). 4. Antonio C., den föregåendes broder. Se Caraffa 3. 5. Antonio C., den föregåendes kusin, kardinal, f. 1538, d. 1591, erhöll kardinalshatten af Sixtus V och var senare Gregorius XIII:s bibliotekarie. Han utgaf en samling af påfliga dekretal (från S:t Clemens till Gregorius VII) och ombesörjde en förbättrad edition af Septuaginta (1587). 6. Carlo C., f. 1561, d. 1633, stiftade i Neapel ett religiöst sällskap, kalladt "fromma arbetare" (pii operarii), som 1621 fick påflig stadfästelse på sina stadgar och sedan dess verkat för själavård bland de fattigaste lagren af befolkningen. C. har sedermera blifvit beatificerad. 7. Vincenzo C., den föregåendes broder, jesuitgeneral, f. 1585, d. 1649, inträdde 1604 i jesuitorden och blef 1646 dess general. Han är känd som författare till i den katolska världen ännu mycket lästa och på flera språk öfversatta uppbyggelseskrifter. 8. Carlo C., påflig diplomat och historieskrifvare, blef 1616 biskop af Aversa och var 1621-28 som nuntie vid kejsarhofvet synnerligen verksam i striden mot reformationen. C. dog 1644 i Aversa. Af vikt för trettioåriga krigets historia äro hans Commentarii de Germania sacra restaurata (1630). Jfr Anthieny, "Der päpstliche nunzius Karl C." (1869). 9. Antonio von C., tysk grefve, krigare i österrikisk tjänst, d. 1693, nådde fältmarskalks grad och var från 1685 befälhafvare öfver de kejserliga trupperna i Ungern, där han 1687 presiderade i "blodsdomstolen i Eperjes", som skoningslöst bestraffade deltagarna i Tökölyis uppror. Genom grymhet och utpressningar gjorde han sig allmänt hatad såväl i Ungern som i Siebenbürgen, där han 1688 blef öfverbefälhafvare och genast anställde en skarp räfst med kejsarens fiender. 10. Ettore C., f. 1767, en af parthenopeiska republikens grundläggare, stred som general med stor tapperhet för den nya fristaten och blef efter dess fall afrättad 1799 på föranstaltande af kardinal Ruffo. Jfr B. Maresca, "Ettore C." (i "Archivio storico napolitano", 1885), och R. Caraffa d'Andria, "Ettore C., conte di Ruvo" (1886). Caragana Lam., Ärtträd, Ärtbuske, bot., växtsläkte af fam. Leguminosæ, afd. Papilionatæ. Det innefattar ett fåtal träd eller buskar, inhemska i Asien. C. arborescens Lam., sibiriska ärtträdet, som härstammar från Sibirien, är en af de buskväxter, som bäst lämpa sig till odling i Sverige. Det växer fort, är ytterst härdigt (trifves på kalljord ända upp till Luleå) och ej noga på jordmån. Till häckar är det synnerligen lämpligt. Det sibiriska ärtträdet är en storväxt, ända till 5 m. hög buske ined parbladiga blad och gula blommor, som sitta enstaka eller 2-3 tillsammans vid bladknippenas bas. Äfven andra arter odlas. Ldt. (G. L-m.) Caragheen [-gin], Carragheen, Pärlmossa, farm., två alg-arter, Chondrus crispus Stackh. och Gigartina mamillosa J. Ag., tillhörande afd. Rhodophyceæ, hvilka växa i hafvet, på klippor, inom området för ebb och flod. Synnerligen ymnigt förekomma de å Irlands kust, men träffas ock (den förra allmänt) vid Skandinaviens västra kuster. De friska algerna äro röda i olika schatteringar. Genom torkning i solen få de en blekgul färg, sådan man finner hos handelsvaran caragheen. Drogen består af hela de torkade, gaffelformigt delade algerna, som genom torkningen blifvit hornartade och genomskinliga. Caragheen sväller mycket i vatten samt blir mjuk och slipprig som ett brosk. Genom kokning af l del caragheen med 20-30 viktsdelar vatten fås en lösning af växtslem, som vid svalnandet stelnar till ett gelé, hvilket, med ringa skäl, ansetts vara mycket närande och välgörande för bröstpatienter. En sådan beredning, gelalina caragheen, fanns förr upptagen i svenska farmakopén, men har numera i. likhet med själfva drogen caragheen såsom obruklig blifvit utesluten. I stor mängd användes däremot caragheen i industrien till klarande af öl och andra flytande näringsmedel, i stället för gummi till appretering af tyger och vid fabrikationen af hattar. O. T. S. (G. L-m. C. G. S.) Caraguata, bot. Se Bromeliaceæ. Cara Insula ("täcka ön"), latinska namnet på Öms l. Ems kloster. Caralis. Se Cagliari 2. Caralitanus. Se Lucifer, biskop. Carambole [karäbå'1], Carambolage [-läj] och Caramboline [-li'n]. Se Biljard. Caran d'Ache [kära7 da'j], pseudonym för den franske tecknaren E. Poiré. Pseudonymen är af ryskt ursprung (karandasj) och betyder "blyertspenna". Se vidare Poiré. Carangidas, zool. Se Taggmakrillsläktet. Caranna, bot. Se Protium. Caranx, zool Se Taggmakrillsläktet. Carapa, bot. Se Meliaceæ. Carapella, en 100 km. lång flod i italienska prov. Foggia (Capitanata). Den faller ut i Manfredoniaviken. Carassius, zool Se Rudsläktet. Caratheodory, A. Se Karatheodory. Carassius, Marcus Aurelius, romersk fältherre, som 286 e. Kr. gjorde sig till härskare i Ord, som saknas under C, torde sökas under K.