Britannien och lyckades försvara sin oafhängighet. Senare slöt kejsar Maximianus fred med honom och erkände honom som själfständig regent. C. mördades 293. Caravaca, stad i spanska prov. Murcia, vid en biflod till Segura. 15,846 inv. (1900). Tillverkning af choklad, papper, tvål. Vin- och olivodling. I närheten marmorbrott och ruiner från den romerska tiden. Caravaggio [-va'djå], stad i italienska prov. Bergamo (Lombardiet). 8,786 inv. (1901). Tillverkning af siden och hattar. Milaneserna under Sforza vunno där 1448 en seger öfver venezianerna. I C. föddes de bägge målarna med namnet Caravaggio. Caravaggio [-vadjå], Polidoro da C. (äfven, dock ovisst med hvad rätt, kallad Caldara), italiensk målare, f. omkr. 1495 i Caravaggio nära Bergamo, mördad 1543 i Messina, var en af Rafaels lärjungar och arbetade under honom i Vatikanens loggior 1516. Men han intog snart en själfständig ställning och utförde i förbindelse med sin vän florentinaren Maturino ett stort antal fasadmålningar, hvilka han efter Peruzzis förebild utförde i "sgraffito" eller i enfärgad fresko ("grisaille"). De bestodo af stora friser med heroiska, mytologiska eller historiska skildringar, beundrade af samtiden för arkeologisk detaljkännedom, lefvande teckning och dekorativ verkan. Vid plundringen af Rom 1527 flydde han till Neapel och Sicilien. Där målade han sin förnämsta tafla, en stor Kristi korsbäring (nu i Neapels museum), hvari han aflagt all antikisering och påminnelse om Rafael och i stället visar en kraftfull realism. C. E. N. (O. G--g.) Caravaggio [-vadjå], Michel Angelo Amerigi da C., italiensk målare, tillhörande den bolognesiska skolans naturalistiska sida, föddes 1569 i Caravaggio, nära Bergamo, och fick sin konstnärliga invigning genom studiet af Giorgiones arbeten i Venezia. I lära hos Cavaliere d'Arpino fick han snart afsmak för den då rådande manieristiska idealismen, och inom kort finna vi honom i öppen opposition såväl mot denna som mot den carracciska skolans eklektiska sträfvanden i Bologna. Hans kraftiga, ehuru dystra kolorit och djärfva återgifvande af naturen väckte stort och rättvist uppseende, och snart slöt sig en mängd yngre krafter kring den dristige nyskaparen, som i naturstudiet sökte ej endast grunden till, utan äfven kärnan i all konst. Stora beställningar tillföllo honom i Rom, t. ex. kapellet i S. Luigi de Francesi; men han fick naturligtvis äfven en stor mängd fiender, som nedsatte hans arbeten. Lika slagfärdig med svärdet som med penseln, dödade han en motståndare i duell och måste därefter fly till Neapel, men hans dystra lynne lät honom ej heller där finna lugn. Så gick han till Malta, där han utförde flera större arbeten och utnämndes till malteserridare. Äfven där förde honom dock hans häftiga lynne snart i strid. Han fängslades, men flydde och vistades sedan någon tid på Sicilien, där han utförde flera bilder i Siracusa, Messina och Palermo. Ej heller där troende sig säker för sina fiender, ville han öfver Neapel begifva sig till Rom, men blef på vägen öfverfallen och svårt sårad. Den sårfeber, som däraf uppkom, slutade hans lif i Porto Ercole, 1609. Som C:s förträffligaste arbeten anse vi hans Spelare (se fig.), i Dresden, hans Spåkvinna, i Louvre, hans Lutspelande yngling, i Eremitaget i Petersburg, hans stora Grafläggning, i Vatikanen i Rom, hans Falska spelare, i Palazzo Sciarra i Rom, och hans Spåkvinna, i kapitolinska galleriet. I nationalmuseum finnes en honom tillskrifven Judit med Holofernes' hufvud. C. var den naturliga reaktion, som den ensidigt saft- och kraftlösa idealismen efter Rafaels död och den manierism, som följde på Michelangelo, måste framkalla. Denna reaktion blef ytterlig och ensidig, dels på grund af hela tidens lidelsefulla, för ytterligheter fallna karaktär, dels på grund af målarens egen dystra och bisarra personlighet. Måtta och adel, skönhet och finhet söker man fördenskull förgäfves i hans verk, men kraft och sann lidelse saknas aldrig, och hans taflor göra därför, trots sin ofta framträdande råhet, ett friskt och välgörande intryck vid sidan af de öfriga från den imitationens tid, i hvilken han lefde. I det han bröt med helgonmåleriet, blef han skaparen af den italienska genrebilden, i hvilken han sökte och fann uttryck för naturens hela råa, men också friska och kraftiga lif. Ehuru icke stor som kompositör, visar han dock, jämte sin vilda kraft, alltid en viss höghet i sina kompositioner, äfven när de röra sig på det rent genreartades område. Hade icke den italienska konsten redan varit i så starkt sjunkande, skulle C. sannolikt hafva kunnat blifva skaparen af en kraftig italiensk genreskola; nu drog hans naturalism genom hans lärjungar åter in på det religiösa området och åstadkom stor förstörelse i de äldre skolornas stelnade kompositionssätt, utan att kunna skapa något nytt; och så står C. -- stor, men ensam med sina koncentrerade belysningar, sina skarpa dagrar, sina djupa skuggor, som med tiden svartnat, med sin klara och kraftiga färg, sina råa, men starka modeller och sin slående verkan -- en tragisk skepnad vid slutet af den italienska målarkonstens storhetstid. L. D. Caravellas [-veljas], stad i brasilianska staten Bahia, vid floden C., 8 km. ofvan dess mynning. Omkr. 4,000 inv. Utmärkt hamn; export af kaffe, kokosnötter, fisk och tran.