att sändas som ståthållare till Nederländerna, närd af de flamländske ädlingarna vid spanska hofvet, ej uppfylldes, slog hans vilda hat till Filip ut i full låga, och han synes umgåtts med planer på att mörda sin fader. Tillika förberedde han sin flykt från Spanien och sökte 18 jan. 1567 mörda sin faders halfbroder, don Juan d'Austria, som han misstänkte för att hafva förrådt honom. Filip lät då under sin personliga ledning fängsla honom och arrangerade ett slags undersökning, som gaf konungens många fiender anledning att sätta i gång en mängd illvilliga rykten om hans förhållande till C. Dennes vansinne växte oupphörligt och var antagligen orsaken till hans död. Uppgiften om ett kärleksförhållande mellan C. och styfmodern Elisabet är falsk, men en varm tillgifvenhet förenade dem. Lika osant är påståendet om C:s böjelse för protestantismen. Schillers berömda "Don Carlos" är icke alls verklighetstrogen. Litt.: Gachard, "Don Carlos et Philippe II" (1863; 2:a uppl. 1867), Mouy, "Don Carlos et Philippe II" (1863; 3:e uppl. 1888), Maurenbrecher, "Don Carlos" (2:a uppl. 1876), och Budinger, "Don Carlos' haft und tod, insbesondere nach den auffassungen seiner familie" (1891). 2. Don Carlos Maria José Isidoro de Borbon y Borbon, spansk tronpretendent, andre son till konung Karl IV af Spanien och broder till Ferdinand VII, f. 29 mars 1788, d. 10 mars 1855, måste 1808 jämte sin släkt afsäga sig alla anspråk på spanska tronen och hölls af Napoleon fången i Valençay till 1814, då han med sin broder återvände till Spanien. 1816 förmäldes han med Maria Francisca, dotter till konung Johan VI af Portugal och syster till dom Miguel samt till Ferdinand VII:s första gemål. Ferdinands barnlöshet i sina tre första äktenskap gjorde den klent begåfvade, men fanatiskt religiöse C. såsom presumtiv tronarfvinge till medelpunkten i de reaktionäres alla sträfvanden och intriger för absolutismens återinförande. Liberalerna lyckades då få konungen att gifta sig med Maria Kristina och 29 mars 1830 utfärda en pragmatisk sanktion, hvarigenom den i saliska lagen stadgade agnatiska tronföljden, som dittills gällt för hela det bourbonska huset, förändrades till kognatisk för Spaniens vidkommande i öfverensstämmelse med den äldre kastilianska arfslagen, Ferdinands dotter Isabella, som föddes s. å., blef sålunda den närmaste tronarfvingen. När C. protesterade mot följderna af den förändrade arfslagen, blef han förvisad, först till Portugal och sedan till Kyrkostaten. Efter Ferdinands död (1833) erkändes han af sitt parti, som därefter kallade sig carlister, för rättmätig konung under namn af Karl V. 1834 grep han till vapen mot den lagliga regeringen och förde sedan med omväxlande lycka ett blodigt krig - det s. k. carlistkriget -, tills han 1839 måste fly till Frankrike. Därefter vistades han i Bourges - till hälften som fånge -, tills han 1847 begaf sig till Österrike. På grund af splittring inom carlistpartiet afsade han sig 1845 sina anspråk på tronen till förmån för sin äldste son, prinsen af Asturien. 3. Don Carlos Luis Maria Fernando de Borbon, prins af Asturien, de>' föregåendes son, f. 31 jan. 1818, kallade sig grefve af Montemolin, sedan hans fader 1845 öfverflyttat sin arfsrätt på honom. 1860 företog han tillsammans med sin yngste broder, Fernando, och befälhafvaren på Baleariska öarna, Ortega, en landstigning vid Tortosa och lät utropa sig till konung under namnet Karl VI. Han blef dock snart tillfångatagen och måste, för att rädda sitt lif, formligen afstå alla sina arfsanspråk åt drottning Isabella. C. dog barnlös 1861.

</img>
4. Don Carlos Maria de los Dolores Juan Isidoro
José Francisco de Borbon, den föregåendes brorson,
f. 30 mars 1848, fick 1868 vid sin faders, Juan
Carlos Maria Isidoro, afsägelse arfsanspråk på
spanska tronen, hvarefter han kallade sig .hertig
af Madrid. I april 1872 utfärdade han, under namn af
Karl VII, ett manifest till det carlistiska partiet
i Madrid och intågade 2 maj s. å. i Vera, hyllad
som konung af de baskiska friskarorna. Redan 4 maj
led han dock ett afgörande nederlag vid Oroquieta
och måste då fly till Frankrike. Efter republikens
utropande i Spanien 1873 återvände han. Sedan han
aflagt ed på de baskiska provinsernas "fueros"
(lagarna om baskernas fri- och rättigheter),
satte han sig i besittning af den befästa staden
Estella samt gjorde den till sitt residens och
till basis för sina krigsoperationer. Gynnad af
de kommunistisk-federativa upproren i åtskilliga
af Spaniens städer, gjorde han sig snart till
herre öfver de baskiska provinserna samt Navarra,
Katalonien, Aragonien och Valencia. Hans gerillaskaror
utsträckte sina expeditioner ända till La Mancha och
Asturien. Under det klerikalerna och legitimisterna i
hela Europa försågo honom med penningmedel, sökte han
dels genom fagra löften, dels genom våld skaffa sitt
konungadöme erkännande i Spanien. Först i början af
1875, sedan konung Alfons kommit på tronen, började
de spanska regeringstrupperna med allvar anfalla
hans krigsmakt. När hans sista trupper sträckte
gevär, i febr. 1876, begaf han sig till Frankrike,
hvarifrån han utfärdade tvenne till spanska armén och
folket ställda proklamationer, i hvilka han häfdade
sina rättigheter till tronen och hotade att "i en
lyckligare framtid" åter vädja till vapnen. Därefter
har han omväxlande vistats i Mexico, Förenta staterna
och Turkiet m. fl. länder. Hans utsikter i Spanien
synas alltmer ha minskats, då såväl huset Habsburg
som påfvestolen äro intresserade af befästandet af den
nuvarande ordningen där. C. har dock upprepade gånger
i manifest protesterat mot denna. Han bor numera
oftast i Graz eller Venezia. I sitt första äktenskap,
med Margareta af Parma (f. 1847, d. 1893), har han
fem barn, bland dem sonen don Jayme, f. 1870, den
blifvande pretendenten, som är militär i rysk tjänst.

Carlotta, Villa.  Se Cadenabbia.

Carlow [kä'låli]. 1. Grefskap i irländska
prov. Leinster. 904 kvkm. 37,748 inv. (1901), däraf
88,5 proc. katoliker. - 2. Hufvudstad i nämnda
grefskap, vid floden Barrow. 6,513 inv. (1901).

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.