Carludovica palmata (se föreg, spalt). någon tid tilltänkta prästbanan slog han ur hågen, var 1814-16 matematiklärare i Annan och 1816-18 folkskollärare i Kirkcaldy samt vann då en trofast vän i den sedermera såsom sektstiftare ryktbare Edward Irving. 1818-21 vistades han ånyo i Edinburgh, där han gaf undervisning och skref biografiska artiklar till "Edinburgh encyclopædia". Det var sorgmodiga år för C.

</img>
Han hemföll åt förtärande
religiösa tvifvel, hvarunder hans hälsa rubbades af
sömnlöshet och kardialgi, som sedan plågade honom
i hela hans lefnad. I detta tillstånd kom 1821 en
andlig kris öfver honom, en plötslig impuls, som med
ens ryckte honom ur förtvif1an till själfförtröstan,
ur skepticism till tro på en gudomlig världsordning,
och hans själsskick blef från denna stund stridbar
manlighet, "eldögdt trots" och uppror mot det
onda. 1822-24 var C. informator med så god lön,
att han kunde hjälpa sina syskon fram
i världen. Han fördjupade sig i tyska vitterheten och
filosofien (i synnerhet Fichtes) samt blef banbrytare
i England för kännedomen om denna kultur. Sålunda
skref han en biografi öfver Schiller (i bokform 1825;
ny uppl. 1874), öfversatte förträffligt Goethes
"Wilhelm Meisters lehrjahre" (1824; 3:e uppl. 1890)
och utgaf 1827 fyra band öfversättningar efter Jean
Paul och tyska nyromantiker. Efter ett besök i Paris
och ett års vistelse i London
bosatte han sig 1825 på skotska landsbygden, för
att ge sin lifsåskådning ro att mogna.   1826 vann
han en hustru i den intelligenta och förfinade Jane
Welsh, blef 1827 medarbetare i Edinburgh review
och bodde sedan i sex år på den hustrun tillhöriga
landtgården   Craigenputtock  i  en   ödslig  trakt
af Skottland, där han stängde in sig i sin tankevärld,
skref essayer  (bl.   a.  en  snillrik  om  Rob.
Burns) och tyska litteraturens historia samt framför
allt ett af sina större och mest betecknande verk,
Sartor resartus.   Detta halft själfbiografiska
arbete,  hvars underliga latinska titel betyder "den
lappade lappskräddaren", förelåg färdigskrifvet 1831,
offentliggjordes i "Fraser's magazine" 1833-34,
men kunde först 1838 utkomma i bokform (på svenska
1903). Formellt påverkad af Jean Paul, upplöser han
där sin lifsbitterhet i humor och ironi, i det han
låter en viss  professor  Diogenes  Teufelsdröckh
utlägga "klädernas  filosofi",   samt  uppvisa,
att  samhällsformer,  trossatser  och  opinioner
lätt  nog  bli  urväxta kläder, som måste omsys.
Denna bok är numera en af de mest värderade i
England (nya upplagor utgifvas alltjämt, ofta flera
samma år).    C:s stil var här icke längre enkel,
utan högst individuell, regellös och lifsvarm.
Från 1834 till sin död bodde C.  i Londons förstad
Chelsea,  på en  bakgata vid Thames.   Med järnflit
bedrifna källstudier föregingo författandet af  The
french revolution,  a history (3 bd, 1837, nyaste
uppl.  1904;  "Franska revolutionens historia",
1884-85),  den  mest lefvande behandling man eger
af detta ämne,  såväl hvad angår massrörelser som
personkarakteristiker. Det är snarast en epopé på
prosa, storslagen i uppfattningen, högst målerisk
i skildringarna samt utförd med skaldisk vidsynthet
och psykologisk skarpblick.   Han ser där någonting
nödvändigt och ideellt i det förtryckta, utsugna
proletariatets resning och tar ofta parti för
de mest radikala, men uttalar äfven straffdomar
öfver förvillelserna och skändligheterna. Kärfhet
mot mänsklig dårskap och djup medkänsla för
mänskligt lidande färga ock den högeligen subjektiva
framställningen.   Den numera rådande uppfattningen
af den franska revolutionen har ganska väsentligt
påverkats af hans synpunkter.  När C. genom detta
arbete blifvit en ryktbar man, höll han på uppmaning
föreläsningsserier, hvarur bl. a. framgick skriften
Heroes, hero-worship, and the heroic in history (1841,
många uppl.;   "Om hjältar, hjältedyrkan" etc.,
1901).   Han dref där den satsen, att källan till
alla framsteg i historien är att söka hos snillenas,
de store männens inspiration och dådkraft. Därmed
framhöll han för sitt småkloka och jämnstrukna
tidehvarf   den   mänskliga   individualitetens
segerglada kraft.   Hans Critical and miscellaneous
essays (1838;  ny uppl.  i 8 bd  1893) efterföljdes af
de märkliga politiska skrifterna Chartism (1839) och
Past and present (1843; "Forntid och nutid", 1902),
där han med inträngande vältalighet brännmärkte de
härskande klassernas egoism och försumpning samt
bröt väg för det sociala reformarbetet (så betonade
han   godsegares  skyldigheter, kräfde  utsträckt
yrkesinspektion, industriarbetstidens begränsning,
lösning af de fattiges bostadsfråga m.  m.). Icke
minst framhöll han behofvet af ett andligt samband
mellan samhällsklasserna, ett personligt förhållande
mellan   industriledarna   och   arbetarna.
C:s mest  betydande  historieverk anses af många vara

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.