egde rum och som fick ett uttryck i en fransk flottafdelnings besök i Petersburg 1891 och en rysk flottas motbesök i Toulon 1893, bidrog att hos folket stärka sympatierna för C. Under ett besök i Lyon blef C. på kvällen 24 juni 1894 i sin vagn dödligt sårad medelst dolkstyng af en italiensk anarkist, Santo Caserio, och afled påföljande natt. Den sorg och förbittring, som mordet uppväckte ej blott i Frankrike, utan äfven i utlandet, ådagalade hvilken allmän aktning C. förstått att skaffa sig. I staden Nolay aftäcktes 8 sept. 1895 en (af Roulleau modellerad) minnesvård, framställande Frankrike, som tager den döende C. i sin famn, och i Nancy aftäcktes 28 juni 1896 ett 10 m. högt monument i pyramidform (med C:s porträttmedaljong i brons och två allegoriska kvinnofigurer i brons) till minne af hans besök i Nancy 1892 och möte där med ryske storfursten Konstantin. Äfven i Fontainebleau, Annecy och Limoges m. fl. st. äro minnesvårdar resta öfver honom. Han är begrafven i Pantheon vid sin farfars sida. ^{J. F. N.}* Carnotska cirkelprocessen [karn<over>å</over>ska], fys. Se Carnot 2. Carnuntum, fordom stad i Pannonien, vid Donau, nära nuv. Hainburg, ö. om Wien. Det var ursprungligen en keltisk ort och sedermera en strategiskt viktig romersk lägerplats. Där utropades år 193 Severus till kejsare. På senare tid ha intressanta gräfningar där företagits. Caro, Annibale, italiensk skriftställare, f. 1507, d. 1566, blef 1543 hertig Pier Luigi Farneses af Parma sändebud i Rom och 1547 sekreterare hos dennes söner kardinalerna Ranuccio och Alessandro Farnese. Af hans arbeten, som i formellt hänseende anses klassiska, må nämnas en öfversättning af Vergilius' Æneid (1581, senaste uppl. 1890), komedien Gli Straccioni (1582) äfvensom diktsamlingarna Rime och Canzoni. Se Mondaini, "I criteri estetici e l'opera poetica di Annibale Caro" (1897). <img l></img> Caro [kar<over>å</over>], Elme Marie, fransk filosofisk skriftställare och föreläsare, f. 1826 i Poitiers, var från 1848 lyceilärare i olika städer och en tid professor vid fakulteten i Douai, kallades 1858 till "maître de conférences" vid normalskolan i Paris och erhöll 1864 en professur i filosofi vid Parisfakulteten. Han vardt 1869 ledamot af "académie des sciences morales et politiques" och 1874 af franska akademien. Död i Paris 1887. Till sin filosofiska riktning var C. en af de mera bemärkte målsmännen för den samtida "spiritualistiska skolan" i Frankrike. Han förstod att framställa densammas lärosatser i en lättfattlig och angenäm form, med starka tillsatser af både mystik och retorik, hvarför ock den förnäma världens damer trängdes på hans onsdagsföreläsningar i Sorbonne. Under namnet Bellac satiriserades C. af Pailleron i "Le monde où l'on s'ennuie". Bland C:s litterära arbeten må nämnas Le mysticisme au XVIII:e siècle (om teosofen Saint-Martin, 1852--54), den af franska akademien prisbelönta samlingen Études morales sur le temps présent (1855; 4:e uppl. 1879; ny följd 1869), L'idée de Dieu et ses nouveaux critiques (1864; senaste uppl. 1889), La philosophie de Goethe (1866; ny uppl. 1880), Le matérialisme et la science (1868; 4:e uppl. 1883), Problèmes de morale sociale (1876; 2:a uppl. 1887), Le pessimisme au XIX:e siècle (1878; senast 1889; "Pessimismen i nittonde århundradet", 1880), La fin du XVIII:e siècle, études et portraits (2 bd, 1880) och Philosophie et philosophes (1888). -- Hans hustru, Pauline C., född Cassin, f. 1835, skref med länge bevarad anonymitet tre mycket omtyckta romaner i "Revue des deux mondes" (Le péché de Madeleine, 1864; "Madeleines förvillelse", 1874, m. fl.), hvilka äfven utkommit i bokform. Caro, Jakob, tysk historieskrifvare af judisk börd, f. 1836 i Gnesen (preussiska prov. Posen), slog sig 1863 ned som docent i Jena samt blef 1864 e. o. professor i historia därstädes och 1868 professor i samma ämne i Breslau. Död 1904. Han författade åtskilliga smärre politiska uppsatser och essayer samt Das interregnum Polens im jahr 1586 oder die häuser Zborovski und Zamojski (1861) och Katharina II von Russland (1876). För den Heeren-Ukertska samlingen fortsatte han Röpells där påbegynta Geschichte Polens (del. 2--5, 1865--88). Carocha [-ʃa], port., sp. coroza, hög, spetsig, med symboliska figurer utstyrd mössa, hvilken påsattes dem, som blifvit dödsdömda af inkvisitionen. <img r>Carocha.</img> Carola, drottning af Sachsen. Se Karolina. Carolath, mediatiseradt furstendöme. Se Karolath. Carole [karå'l], fr. (mlat. coraula), en gammal fransk ringdans, hvilken utfördes under en solosång (chanson de carole), hvars omkväde upprepades af de dansande. Det motsvarande engelska ordet, carol, har betydelsen andlig jubelsång (christmas carol, julsång). I den franska carolen -- anse vissa forskare -- har man att söka källan till de nordiska dansvisorna. Caroli. Se Petrus Caroli. Carolina, jur., förkortning af Constitutio criminalis carolina (i citat betecknad med CCC), den latinska benämningen på kejsar Karl V:s s. k. "Peinliche gerichts-ordnung" af år 1532. Denna föranleddes af det bedröfliga tillstånd, hvari den tyska straffrätten och straffprocessen befunno sig vid medeltidens slut. Redan under den senare hälften af 1400-talet hade till riksdagarna framburits allt starkare klagomål öfver de godtyckliga bestraffningar domstolarna tilläto sig, öfver oredan och förvirringen i brottmålsförfarandet samt öfver det lättsinniga sätt, hvarpå tortyren användes inom detsamma; men dessa klagomål hade icke ledt till någon påföljd. Den, som mest bidrog till att en reform slutligen kom till stånd, var en genom lärdom och politisk klokhet utmärkt man, friherre Johan