arkeolog, f. 1821 i Gross-Glogau (Schlesien) af judiska föräldrar (hette såsom odöpt Selig), öfvergick 1855 till kristendomen, valdes 1866 till medlem af preussiska deputeradekammaren och blef 1867 predikant vid Kristuskyrkan i Berlin. 1891 lämnade han denna predikantbeställning och afled 1892 i Friedenau nära Berlin. C. utöfvade en ovanligt omfattande skriftställarverksamhet inom teologi, mytologi, sagohistoria och symbolik. Han utgaf bl. a. en judafolkets historia från Jerusalems förstöring till 1847, kommentarer till Domareboken, Ruts och Esters bok, andaktsböcker och apologetiska skrifter, stridsskrifter mot antisemitismen, vidare Magyarische alterthümer (1848), Von Warschau bis Olmütz (1851), Eddische studien (1857), Weihnachten, ursprung, bräuche und aberglauben (1862) och Deutsche reden (1871) m. fl. 1875-89 utgaf han den teologiska veckoskriften "Sunem". Cassel, Karl Gustaf, nationalekonom, f. 1866 i Stockholm, aflade studentexamen därstädes 1885 och promoverades 1895 i Uppsala till filosofie doktor. Efter att ha varit amanuens i matematik vid Stockholms högskola 1892-94 och vikarierande lektor vid högre realläroverket i Stockholm 1893-98, egnade han sig åt nationalekonomiska studier vid tyska universitet och föreläste 1901-02 i nationalekonomi vid Köpenhamns universitet. 1902 utnämndes han till docent och 1904 till professor i nationalekonomi och finansvetenskap vid Stockholms högskola. 1902-03 tjänstgjorde han som en af sekreterarna i kommittén för frågan om proportionellt valsätt, och sedan 1904 har han i finansdepartementet varit anlitad som sakkunnig för vissa skattefrågor. Han har utgifvit arbetena Das recht auf den vollen arbeitsertrag (1900), Socialpolitik (1902) och The nature and necessity of interest (1903) samt ett betydligt antal uppsatser i Ekonomisk tidskrift, Tübinger zeitschrift och Economic journal, särskildt om prisbildningen, om goda och dåliga tider samt i skattefrågor. I teoretiskt afseende står han i utpräglad opposition till den s. k. österrikiska nationalekonomiska riktningen (se Böhm von Bawerk) och företräder i sociala frågor samma uppfattning som flera engelska socialpolitiker (särskildt makarna Webb). - En broder till C., journalisten Hjalmar C., f. 1868, har väckt uppmärksamhet genom reseskildringar från Nord-Amerika och östra Asien. Casselmanns grönt, kem., grön målarfärg, som består af basiskt kopparsulfat. Den är giftig. Cassequere [kasskere], en af Serpa Pinto 1878 upptäckt folkstam i det inre af västra Central-Afrika mellan floderna Kubango och Kuando. Stammen uppgifves hafva hvit hudfärg, håret fördeladt i tofsar såsom hottentotterna hafva, utstående kindkotor och små sneda ögon samt stå på den lägsta kulturgrad. Casse-tête [kass-tät], "hufvud-sprängare", starkt vin, som slår åt hufvudet. Cassette [kässä't], fr., skrin. Se Kassett. Cassia L., bot. farm., ett till fam. Leguminoeæ, afd. Cæsalpinioideæ, hörande artrikt växtsläkte, som är inhemskt i de tropiska och subtropiska länderna, mest i Amerika. Det utgöres af träd, buskar l. örter med parbladiga blad och vackra, ofta gula blommor; baljorna äro genom tvärväggar afdelade i många rum, hvartdera med ett frö. Flera arter, mestadels tillhörande det afrikansk-arabiska vegetationsområdet, lämna drogen sennablad, folia sennæ (se Senna). Andra bekanta arter äro följande: C. fistula L. är inhemsk i Ostindien, odlad i de tropiska delarna af Afrika och Amerika. Dess 40-60 cm. långa och 2-3 cm. tjocka baljor äro cylindriska och mörkbruna. Frukten innehåller 25-100 frön, omgifna, om frukten är färsk, af en mjuk, sockerhaltig, brun massa, som har lösande verkan. Dessa frukter voro förr officinella under namnet Cassia fistula - ett namn, som i den svenska allmogens mun blifvit förvrängdt till "tisslatassla". Stammens ved lämnar ett värdefullt, mycket hårdt och varaktigt virke. Rotbarken af C. occidentalis L., cortex fedegozo, användes mot frossa, och dess rostade frön ha användning som kaffesurrogat (sudankaffe).

Fig. 1. o. 2.  Blomställning och frukt af Cassia fistula.  
Fig. 3. Fruktdel af Cassia fistula. </img>

C. Absus L. lämnar de under 
namn af tsjisjim bekanta bittra fröna, som 
i Egypten äro berömda såsom ett specifikt medel mot 
den s. k. egyptiska ögonsjukdomen. Barken och 
frukterna af C. fistula m. fl. användas till garfning. 
Om C. lignea, träkassia, se Kanel. Om C. 
caryophyllata se Dicypellium. 
   G. L-m.

Cassianer.  Se Sabinianer.

Cassianus, Johannes, semipelagianismens 
upphofsman, född omkr. 360, sannolikt i Provence. 
Som yngling företog han resor till orienten, inträdde 
därunder som munk i ett kloster i Betlehem och 
invigdes i Konstantinopel till diakon af Chrysostomos, 
hvars hängifne lärjunge han blef. Omkr. 415 begaf 
han sig till Massilia och stiftade där tvenne kloster. 
C. är af betydelse i munkväsendets historia; han 
gjorde det första verkliga försöket att omstöpa det 
orientaliska munkväsendet i västerländska former, och 
hans skrifter fingo stor spridning i västerns kloster.