Snart uppträdde han i opposition mot Augustinus' lära om nådavalet och blef den förste målsmannen för den åsikt, hvilken sedermera fick namnet semipelagianism (se d. o.). C:s död anses hafva inträffat omkr. 435. Hans arbeten, bl. a. De institutis coenobiorum och Collationes patrum secticorum, finnas utgifna i flera upplagor. Hj. H-t. Cassida, zool. Se Sköldbaggsläktet. Cassine L., bot., växtsläkte af fam. Celastraceæ, omfattande träd och buskar, af hvilka de flesta förekomma i södra Afrika. C. crocea Ktze (Kap) lämnar ett under namn af saffranhout (fr. bois d'or) bekant färgträ. Ett vackert träslag erhålles af C. glauca (tropiska Asien), hvars blad och bark ha medicinsk användning. G. L-m.

</img>
Cassini. 1. Giovanni Domenico C., 
italiensk astronom, f. 1625, blef 1650 professor i 
astronomi i Bologna. 1664 och 1665 anställde han 
i Rom observationer rörande tvenne kometer och 
bestämde deras banor. Samtidigt bestämde han Jupiters rotationstid 
till 9 timmar, 56 min., upptäckte denna planets afplattning och 
beriktigade teorien om dess drabanters rörelser. Han bestämde äfven 
rotationstiderna för planeterna Mars och Venus. C:s Ephemerides bononienses 
mediceorum siderum (1668) väckte så stort uppseende, att franska 
regeringen 1669 kallade honom till Paris och utnämnde 
honom till direktor vid observatoriet därstädes. 1671-84 
upptäckte han Saturnus' fyra månar, anställde 
noggranna iakttagelser med afseende på zodiakal-ljuset, 
bestämde månens rotationsaxel och förklarade 
orsaken till dess librationer. Därjämte fortsatte han, 
jämte sin son och Maraldi, till Roussillon den 
af Picard och Lahire norr om Paris började 
gradmätningen. Hans förnämsta skrifter äro De 
commeta anni 1652-53 (1653) och Opera 
astronomica (1866). Under de sista åren af sitt lif 
var han blind. Död 1712. - 2. Jacques C., 
den förres son, fransk astronom, f. 1677, blef 1694 
medlem af franska vetenskapsakademien och 1696 af 
Royal society i London. 1712 utnämndes han till 
direktor vid observatoriet i Paris och afslutade sedermera 
faderns gradmätningsarbeten. I sitt arbete De 
la grandeur et de la figure de la terre (1720) 
förfäktade han den satsen, att jorden ej är afplattad 
vid polerna. Dessutom skref han Éléments d'astronomie 
(1740) och Tables astronomiques o. s. v. 
(1750; en fortsättning af det förra verket). Död 
1756. - 3. César François C. deThury, 
den föregåendes son, fransk astronom, f. 1714 i Paris, 
blef 1736 medlem af franska vetenskapsakademien 
och var direktor för Paris' observatorium från 1756 till 
sin död, 1784. Han påbörjade en karta öfver Frankrike, 
som 1793 fullbordades af hans son Jacques 
Dominique, grefve de C., f. 1748, d. 1845. 

Cassinis oval, mat.  Se Oval. 

Cassino (förr San Germano), stad i italienska 
prov. Caserta, vid floden Rapido och vid järnvägen 
Rom--Neapel. 13,473 inv. (1901). Rester af 
volskernas gamla stad Casinum, som sannolikt förstördes 
af langobarderna i 6:e årh., bl. a. en väl bibehållen 
amfiteater, finnas ännu där. Högt ofvan staden ligger 
det berömda benediktinklostret Monte C. (se d. o.).

Cassiodorus, Flavius Magnus Aurelius, 
italiensk statsman, lefde från omkr. 490 till omkr. 
580 e. Kr. Han var östgotakonungen Teoderiks 
sekreterare och rådgifvare samt beklädde för öfrigt 
flera gånger viktiga statsämbeten. Omkr. 540 drog 
han sig tillbaka till det af honom stiftade klostret 
Vivarium (nuv. Vivarese, i Kalabrien); hans munkar 
ålades särskildt att idka vetenskapliga studier och 
skriftställarverksamhet. C. författade en mängd skrifter 
af historisk-politiskt och teologisk-encyklopedistiskt 
innehåll. De förra utgöras af tal samt af 
Chronica, en världshistoria från Adam till 519 
e. Kr., vidare goternas historia, Historia gothorum 
(i tolf böcker), känd endast genom Jordanes' bearbetning, 
och Variæ (ämbetsskrivelser, bref m. m.). 
Bland öfriga skrifter - alla författade i klostret - må 
särskildt nämnas en encyklopedi, Institutiones 
divinarum et humanarum litterarum (omkr. 550), 
en filosofisk-teologisk skrift De anima m. fl. C. var 
en man af omfattande lärdom och hyste stort 
intresse för den gamla litteraturen; han samlade och 
emenderade samt lät afskrifva värdefulla 
handskrifter. Hans stil var svulstig, i enlighet med den 
tidens smak.
   B. Tdh. (H. Sgn.)

Cassiopea (grek. Kassiopeia). 1. Grek. myt. Den 
etiopiske konungen Kefeus' gemål och moder till 
Andromeda (se d. o.). - 2. Astron. En stjärnbild 
på norra st järnhimlen, midtemot Stora björnen, på 
andra sidan om polen. För det obeväpnade ögat 
framträder den såsom fem stjärnor af 2:a och 3:e storleken, 
tillsammans bildande ett W.  Se Stjärnbilder.

Cassiquiare [kasikiäre].  Se Casiquiare.

Cassis [kassi´s], fr., en ur svarta vinbär framställd likör.

Cassis, zool., ett snäcksläkte, af hvars arter de 
vackra skalen ofta användas till prydnadsföremål. 
Skalet har få och korta fria vindningar, medan den 
sista är starkt ansvälld med lång, ofta smal mynning 
och förtjockad yttre läpp. De många arterna, af hvilka 
somliga uppnå en högst betydlig storlek, lefva i de 
tropiska hafven, i kusternas närhet, där de finna 
tillräckligt många musslor, som tjäna dem till föda. 
   L-e.

Cassiterides insulæ, Tennöarna.  Se Kassiteriderna.

Cassius, namn på en fornromersk patricisk ätt. 
Bland dess medlemmar må följande nämnas. 1. 
Spurius C. Viscellinus afslöt 493 f. Kr. 
förbund emellan romarna och latinerna samt framkom 
486 med det första jordutdelningsförslaget 
(åkerlagen), hvarför han sedan af patricierna blef 
lagförd och aflifvad. - 2. Cajus C. Longinus 
deltog i Crassus' fälttåg mot parterna 53-52 f. Kr., 
räddade lämningarna af den slagna hären och drog 
sig tillbaka till Syrien, hvilket land han sedan med 
framgång försvarade mot parternas anfall. År 49 
slöt han sig till Pompejus samt kämpade vid 
Farsalos under dennes fanor, men sökte och vann kort 
därpå försoning med Cæsar, hvilken behandlade 
honom väl, ehuru han icke hyste fullt förtroende till 
honom. C. uppehöll sig därefter mest i Italien och 
underhöll en liflig förbindelse med Cicero. Den 
ärelystne mannen var uppfylld af grämelse öfver sitt