han en af Englands representanter. 1814 blef han grefve (earl) och lefde sedan som privatman. Död 1843. 2. Sir George C., den föregåendes son, engelsk general, f. 1794, följde 1812 som adjutant sin fader till Ryssland och bevistade 1813-14 års krig. Öfver detta utgaf han ett förtjänstfullt arbete, Commentaries on the war in Russia and Germany in 1812 and 1813 (1850). 1815 tjänstgjorde han såsom Wellingtons adjutant. Efter att i flera år hafva tjänat i Västindien och Canada, där han 1837 tog verksam del i upprorets undertryckande, öfvertog han 1852 guvernörskapet öfver Kapkolonien och bragte därefter kriget mot kaffrerna till ett lyckligt slut. 1854 deltog han såsom divisionschef i Krimkriget. Det stora gagn, som man hoppats af hans utmärkta praktiska och teoretiska duglighet, uteblef dock, ty han stupade redan 5 nov. 1854 vid Inkerman. Där ligger han ock begrafven i "Cathcartkullen". (C. O. N.) Cathedra (lat.), stol, kateder. - Ex cathedra, från katedern. Cathedraticum (lat., af cathedra, biskopsstol), äfven kalladt Synodicum, kam., en under katolska tiden till biskopsstolen ingående afgift, som erlades vid synoderna. I Bohus län bibehölls ännu länge denna afgift såsom en biskopen tillkommande, af prästerskapet vid stiftsmöten erlagd hyllningsgärd. Kbg.

</img>
Cathelineau [katlinå], Jacques, anförare i 
det första Vendée-kriget, f. 5 jan. 1759 i byn 
Pin-en-Mauges, var en i ringa villkor stadd forman 
och hade stor familj att försörja, men tog det oaktadt, af kärlek till 
den störtade konungaätten och af harm mot konventet, svärdet i sin 
hand. När på våren 1793 den af konventet beslutade rekrytutskrifningen 
skulle sättas i verket i hans hemort, kastade han, i spetsen för de 
unge karlarna, de republikanske soldaterna ur Jallais och Cholet (mars 
s. å.). Dessa framgångar föranledde en allmän 
resning i Vendée. Enär C. ansåg sig sakna tillräcklig 
insikt att leda denna, ställde han sig i början under 
befäl af aristokraterna de Bonchamp och d'Elbée 
m. fl., men blef dock en af ledarna. 100 år efteråt 
har en forskare sökt uppvisa grundlösheten af den 
länge gängse uppgift, enligt hvilken behofvet af 
enhet i ledningen förmådde anförarna att efter 
Saumurs intagande (10 juni) lämna själfva öfverbefälet 
öfver den katolska och kungliga hären åt C., hvars 
förmåga att hänföra massorna och att skaffa 
utvägar var ovärderlig. Med en betydlig styrka 
angrepo insurgenterna Nantes. Men företaget 
misslyckades. Vid sista stormningen (29 juni) träffades 
C. af en kula, fördes till S:t Florent och afled där 
11 juli 1793. En staty öfver honom restes 1902 
nära Angers. Jfr Port, "La légende de Cathelineau" 
(1893).

Catherine, Loch [lå'ch kä'therin], vanligast 
Loch Katrine, en i skotska grefskapet Perth 
belägen insjö, bekant för sin pittoreska skönhet, som 
af Walter Scott besjöngs i "The lady of the lake". 
Den har genom floden Teith sitt aflopp i viken Forth, 
är 13 km. lång och ligger 111 m. ö. h. Genom en 
71 km. lång ledning får Glasgow därifrån sitt 
vattenledningsvatten.

Catherine point [kä'therin påi'nt].  Se Dungeness.

Catholic association [kä^helik esåusiéYjn], eng. Se
Katolska associationen.

Cathrein [katraYn], Viktor, schweizisk katolsk
moralfilosof och socialpolitiker, f. 1845 i Brig
(kant. Wallis), inträdde i jusuitorden, måste 1872
lämna Tyskland på grund af jesuitlagen och blef
sedan professor vid Ignatius-kollegiet i Valkenburg
(Nederländerna). Skr.: Moralphilosophie (2 bd, 1890
-91; 4:e uppl. 1904), Der sozialismus (1890; 8:e
uppl. 1903), Recht, naturrecht und positives recht
(1901) m. m.

Catilina, Lucius Sergius, romersk upprorsstiftare,
f. 108 f. Kr. Denne med ovanliga själs- och
kroppsegenskaper utrustade man, som tillhörde en
gammal, ehuru på hans tid mindre betydande, patricisk
ätt, hängaf sig tidigt åt utsväfningar. Genom
sin ovanliga förmåga att vinna människor blef han
snart själen i en krets af sedligt fördärfvade unga
män. Under Sullas skräckvälde uppträdde han som en
grym förföljare af de fågelfrie. Medveten om sin
personliga öfverlägsenhet, kände han sig kallad
att härska, och njutningsbegäret eggade honom att
söka komma i besittning af allt det goda, hvaraf
han med bitter afund såg andra, mindre begåfvade
personer njuta. Först gällde det att på laglig väg
ernå makt; oaktadt sin tygellösa och brottsliga
lefnad - bl. a. lär han hafva mördat sin svåger
samt en fullvuxen son och förfört en vestal -
blef han år 68 pretor. Året därpå styrde han
provinsen Afrika, hvars invånare han utplundrade och
förtryckte. Till följd däraf hotad med en rättegång,
måste han afstå från att söka konsulatet. Nu tyckes
han hafva börjat uppgöra planer att på olaglig
väg tillfredsställa sin maktlystnad, hvartill ock
förhållandena i Rom i hög grad uppmuntrade. Senatens
och adelspartiets inflytande var nämligen så godt
som brutet af Pompejus, men dennes makt bidrog att
försvaga folkpartiet, ehuru den vunnits med dettas
tillhjälp, öfverallt funnos missnöjda, förolyckade
och skuldsatta samt oroliga och ärelystna personer,
som hade intet att frukta, men allt att hoppas
af en statshvälfning, framför allt af den därmed
förbundna skuldafskrifningen. Bland den förnäma
ungdomen hade C. många stallbröder, som voro
färdiga att följa honom i allt. Folkpartiets
ledare, den snillrike och ärelystne, men djupt
skuldsatte C. Julius Cæsar och den bottenrike
M. Crassus, hvilka båda fruktade segraren Pompejus'
återkomst från österlandet, voro icke obenägna för
en omstörtning af det bestående. Allt detta gaf
näring åt C:s förhoppningar och bragte hans planer
till mognad. Crassus och Cæsar tyckas hafva blifvit
förmådda att åtminstone i hemlighet gynna C. Först
hade man för afsikt att mörda konsulerna för år 65 och
dela makten emellan de sammansvurnes hufvudman. Men
anslaget misslyckades, och C. blef anklagad för sin
förvaltning af Afrika. Frikänd i detta mål, riktade
han sina bemödanden på att, tillika med den sedeslöse C.

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.