Antonius, blifva konsul för år 63. Förbindelser med
liktänkande knötos på alla håll, äfven i provinserna,
röstvärfning och mutor bedrefvos ifrigt, och allt
tycktes lofva framgång. Men emellertid fingo de
styrande kunskap om förhållandet. För att motverka
C:s planer förenade man sig nu om att till konsul
utvälja M. Tullius Cicero, en man utan börd,
men med grundlig bildning och stor vältalighet
samt känd såsom en skicklig sakförare. Cicero
uppbjöd nu alla krafter att omintetgöra C:s
anslag. Antonius förmåddes att öfvergifva dennes
sak, och det lyckades Cicero att utspeja allt,
som i hemlighet förehades. C. föll igenom äfven
vid valet af konsuler för år 62 och beslöt därefter
att skrida till öppet våld. En af hans anhängare,
Manlius, skulle höja upprorsfanan i Etrurien,
själf skulle han leda rörelsen i Rom, och i flera
landsändar förbereddes oroligheter. Men senaten vidtog
försiktighetsmått och uppbådade krigsfolk. Bevakad af
Cicero, vågade C. icke röra sig, ehuru han uppträdde
fräckt och trotsigt. Slutligen höll han en nattlig
sammankomst för att fördela rollerna och föranstalta
om mord på Cicero; men denne, underrättad om allt,
bröt nu i ett dundrande tal lös mot C., hvarefter
den senare begaf sig till Manlius' läger. I
Rom fortsattes stämplingarna af de kvarvarande
sammansvurne, bland hvilka pretorn Lentulus och
senatorn Cethegus voro de främste. Sändebud från
ett allobrogiskt folk, med hvilka de inlåtit sig i
underhandlingar, röjde emellertid deras på mord och
brand utgående planer. Ledarna togos i fängsligt
förvar, och sedan deras brottslighet blifvit till
fullo uppdagad, fattade senaten, som ej kände sig
säker för oroligheter, i själfva verket mot lagarna
det beslut, att de skulle aflifvas. Rörelsen i Rom
var nu undertryckt. C. själf och hans vänner hade
blifvit förklarade i akt och förföljdes af utsända
trupper. I slaget vid Pistoria (i början af år
62) stupade C. och hans män efter det tappraste
motstånd. - Vår kännedom om C:s sammansvärjning,
dess orsaker och dess mål är dock något ofullständig,
såsom grundad mest på Sallustius' något tendentiösa
framställning samt på Ciceros tal med deras starkt
retoriska färgläggning. Nyligen har en dansk,
G. Bång, i sin skrift "Catilina. En portrætskitse
paa kulturhistorisk baggrund" (1902) sökt framställa
den så starkt klandrade mannen såsom en social
reformator, hvars verksamhet gick ut på att "bedre
proletariatets kaar gennem en omformning af de sociale
forhold". Att dessa ej voro de bästa är riktigt,
men om ock motsatsen mellan kapitalets män och
proletariatet starkt hade tillspetsats, få nutida
förhållanden ej utan vidare tillämpas på dåtidens
Rom. - Af H. Ibsen är C:s person behandlad på ett
något idealiserande sätt i dramat "Catilina" (1850). _
R. Tdh.
Catilinariska existenser, personer, som i likhet med
romaren Catilina ha ingenting att förlora och därför
våga allt.
Catillus, latinisering af namnet
Kettil (se d. o.).
Catinat [katina'],
Nicolas de, fransk marskalk,
f. 1637 i Paris, var först advokat, ingick sedan
i krigstjänst, deltog med utmärkelse i krigen i
Nederländerna (1668-78) och förde 1686 befälet mot
valdenserna. 1689 fick han befälet i Italien mot
prins Eugene af Savojen och vann öfver denne flera
fördelar, hvarför han 1693 upphöjdes till marskalk.
Vid spanska tronföljdskrigets utbrott (1701) ställdes
han åter mot prins Eugene i Italien, men blef
kringgången af denne och slagen vid Carpi (s. å.),
hvarför Ludvig XIV fråntog honom befälet. Emellertid
fick han snart ett annat befäl, som han dock själf
nedlade. Död 1712. C. var en mycket framstående
härförare, som, under denna hofgunstens tid,
genom duglighet arbetade sig upp till ära och
anseende. Genom sin stora, för den tiden ovanliga,
oegennytta förvärfvade han sig oaktadt sin stränghet
sina soldaters kärlek.
</img>
C. O. N.
Cat island [kä't äYlend], en af Bahama-öarna i
Västindien, 556 kvkm., med omkr. 2,400 inv. Den har
af några (Catesby, De la Roquette, Wash. Irving,
A. v. Humboldt), men troligen med orätt, ansetts för
att vara Columbus' Guanahani l. San Salvador.
Catlin [kä'tlin], George, amerikansk resande,
indiankännare, f. 1796 i Pennsylvanien, studerade
först juridik, men egnade sig sedan som autodidakt
åt målningskonsten. 1832 följde han en deputation
af siouxindianer, som infunnit sig i Filadelfia,
tillbaka till deras territorium och tillbragte
sedan åtta år med resor bland Nord-Amerikas
indianstammar. Han gjorde därunder en rik skörd
af etnografiska föremål och tecknade flera hundra
indianporträtt, som blifvit af stort etnologiskt
värde, enär så många indianstammar sedan dess utdött
eller förändrat lefnadssätt. Åren 1840-48 tillbragte
C. i Europa, hvarunder hans verk utställdes på många
orter. 1852-57 företog han åter längre färder i
Central- och Syd-Amerika. De sista femton åren af sitt
lif uppehöll han sig mestadels i Europa, men afled i
Jersey city 1872. Hans förnämsta arbeten äro Letters
and notes on the manners, customs and conditions of
the north american indians (London 1841, flera uppl.,
med 300 stålstick; "Nordamerikas indianer och de under
ett åttaårigt vistande bland de vildaste af deras
stammar upplefvade äfventyr och öden", 1846-48),
Portfolio of hunting scenes and amusements of the
Rocky mountains and prairies of America (London 1844),
Notes of eight years' travels and residence in Europe
(London 1848), Last rambles in North and South
America (1867; "Senaste ströftåg bland indianerna
vid Klippbergen och Anderna", 1870) och O-kee-pa: a
religions ceremony, and other customs of the mandans
(1867). Hans ytterst viktiga indianporträtt ha till
största delen hamnat i nationalmuseet i Washington.
(G. Stg.)
Cato (Catonis dicta ad filium), titel på en redan
under 4:e årh. efter Kristus känd samling af
164 latinska tänkespråk, hvart bestående af två
hexametrar. Denna sentenssamling, som på grund af
sitt sedelärande innehåll antages ha godtyckligt fått
namn efter Cato d. ä., var en omtyckt lärobok under
hela medeltiden och renässansen samt öfversattes
till flera språk. Den är senast utgifven af Neméthy
(2:a uppl. 1895). I Sverige hafva latinska
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
