editioner utgifvits af J. Gezelius (1669), J. Svedberg (1681), J. Schefferus (1699) m. fl. (senast 1808) samt svenska öfversättningar af Dan. Trautzel (på rimmade distika, 1732, omtr. 1733) och M. Boman (1802). Jfr Zarncke, "Der deutsche Cato" (1852).

</img>
Cato. 1. Marcus Porcius C. d. ä. 
l. Censorius, f. i Tusculum
234 f. Kr., deltog vid 17 års ålder i kriget mot
Hannibal, hvari han sedan vid flera tillfällen
gjorde sig bemärkt. För öfrigt egnade han sig från
ungdomen med ifver åt jordbruket, på sin faders gård i
sabinlandet, äfvensom åt sakförarverksamhet. Hans
duglighet såväl i krig som i fred och ädlingen
Valerius Flaccus' beskydd öppnade för honom vägen
till statens ämbeten. År 198 var han pretor och 195
konsul; 184 blef han censor. I Hispanien kämpade han
med framgång mot de vilda stammarna. Betydelsefullare
var dock hans politiska verksamhet. Han var nämligen
hufvudman för ett gammalromerskt parti, hvilket
motarbetade den friare riktning, som följdes af en
del ädlingar, bland hvilka Hannibals besegrare,
Scipio, var den främste. Scipio var vän af den
grekiska bildningen, som visserligen bidrog att
hyfsa och förfina sederna, men stod i strid med
de forntida romarnas strängare grundsatser och
omutliga pliktuppfattning. C. uppträdde kraftigt
och hänsynslöst mot den nya andan. Hans noggranna
kännedom om rätts- och statsförhållandena, hans
stränghet mot sig själf, hans anseende såsom krigare
och jordbrukare, hans kraftfulla och skoningslösa
vältalighet, som ofta förkrossade motståndarna
ined bitande skämt, gjorde honom fruktansvärd för
motpartiet. Under sin censorstid verkade han med
stränghet mot alla afvikelser från gammal god sed,
beifrade missbruk i förvaltningen och enskildas
försök att rikta sig på statens bekostnad samt lät
den censoriska näpsten drabba äfven högt uppsatte
män. Han ifrade starkt mot yppighet och slöseri samt
uttalade sig mindre fördelaktigt om kvinnorna och
deras fåfänga. C. hade likväl ej blick för samhällets
verkliga kraf, hvarför hans reformsträfvanden ej
medförde åsyftad verkan. Det romerska lifvet var
stadt i en ombildningsprocess, hvilken framkallades
af Roms nya ställning såsom världsmakt, och därför
hade med nödvändighet en viss världsborgerlighet
utbildat sig. Inflytelsen af beröringen med Grekland
och den helleniska världen var alltför stark att kunna
hämmas af lagar och rättegångar, som träffade enskilda
personer och endast kunde komma åt yttringarna af
den nya tidens anda, men ingalunda upphäfva själfva
orsakerna till det nya lefnadsskicket eller förändra
den luft, hvari man lefde. Att en beskickning
från Aten på C:s föranstaltande afvisades från
Rom med anledning af de farliga läror, som dess
medlemmar förmenades utbreda, var i själfva verket
ett vanmäktigt försök att förekomma nya åsikters
inströmmande från Grekland, och på sin ålderdom fann
C. själf nödigt att lära sig grekiska för att kunna
meddela sin son erforderlig bildning. Det var
helt naturligt, att C. genom sitt uppträdande skulle
få många personliga fiender, i synnerhet bland adeln,
och dessas förbittring gaf sig luft i en mängd - man
har uppgifvit fyrtiofyra - anklagelser mot honom. Af
medelklassen var han däremot afhållen och hade hos den
sitt förnämsta stöd. I umgänget med liktänkande var
han glad och tillgänglig och ej utan en viss humor.

C. uppträdde äfven som författare, särdeles på äldre
dagar. Han skref den första romerska historien på
latinsk prosa, Origines (urhistoria), hvilket arbete
handlar om Italiens och Roms förhållanden från äldsta
tider. Vidare författade han ett slags encyklopedi med
praktiska anvisningar rörande hälsovård, jordbruk,
krigföring, rättsväsende och vältalighet m. m. Af
hans till 150 uppgifna tal återstå endast fragment. En
skrift om landtbruket, De re rustica, finnes i behåll,
antagligen i en senare bearbetning. Såsom husfader var
C. känd för gammaldags stränghet ; sitt hus höll han
i tukt och lefde sparsamt. Han synes dock ej hafva
varit fri från egennytta. Så t. ex. tillstyrkte han
försäljning af gamla orkeslösa slafvar.

Under de sista åren af sitt lif gjorde sig C. känd
för ett oförsonligt hat mot Kartago. Ditsänd i
en beskickning 157, fattade han, efter att hafva
sett stadens välstånd, den öfvertygelsen, att Roms
säkerhet kräfde Kartagos undergång, och slutade därför
hvarje anförande i senaten med orden Ceterum censeo
Carthaginem esse delendam (För öfrigt yrkar jag på
Kartagos förstöring). Han genomdref också, att krig
börjades mot denna stad, år 149 f. Kr.; men han fick
ej upplefva dess fall, ty han dog sistnämnda år.

</img>
2. Marcus Porcius C. d. y. 1. Uticensis, den
förres sonsons son, f. 95 f. Kr., tog den äldre
C. till förebild och uppträdde i det fördärfvade och
nästan upplösta samhället som en ihärdig målsman
för en upphöjd, ehuru sträng pliktuppfattning,
till hvars utbildande hans studier i den stoiska
filosofien hade bidragit. Efter att hafva deltagit i
ett och annat fälttåg samt gjort sig bemärkt såsom
talare, blef han kvestor för år 65 och tribun för
år 62. Vid senatens öfvcrläggning om Catilinas
uppträdande var det hufvudsakligen han, som genom
sitt kraftiga tal genomdref den strängare åsikten,
hvilken däremot bekämpades af Cæsar. Själfständig som
han var, uppträdde han äfven mot Pompejus, men mindre
välbetänkt, så att denne med anledning däraf slöt sig
närmare till Cæsar, hvarefter den besvärlige C. i
offentligt uppdrag år 58 skickades till Cypern. År 54
blef han pretor. För år 51 sökte han konsulatet, men
misslyckades, mest till följd däraf att han, trogen
sina stränga grundsatser, icke kunde bekväma sig att
på då öfligt sätt skaffa sig mängdens röster. Vid
det medborgerliga krigets utbrott slöt han sig till
Pompejus, men stötte dennes anhängare genom sin
republikanska frimodighet. De lidelsefulle 

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.