som bevisade existensen af integralerna till ett system af differentialekvationer, såväl vanliga som partiella. Den bevismetod han därvid använde, "le calcul des limites", torde kunna anses vara en af hans vackraste upptäckter. En ny metod att integrera partiella differentialekvationer af 1:a ordningen härrör likaledes från honom. Äfven inom astronomien och den matematiska fysiken frambragte C. betydande arbeten. Så gaf han medelst sin "calcul des résidus" en ny utveckling af störingsfunktionen inom den celesta mekaniken. Vidare lade han grunden till elasticitetsläran genom sin teori för oändligt små deformationer af en kropp och för tryckfördelningen inom densamma. Synnerligen viktiga äro hans arbeten öfver ljusets brytning och polarisation, hvarvid han för första gången framställde en relation mellan brytningsindex och våglängd. Såsom ett bevis på C:s stora produktivitet må nämnas, att antalet af hans i åtskilliga tidskrifter publicerade afhandlingar och smärre uppsatser uppgår till öfver 700, utom tvenne af honom publicerade större serier af afhandlingar, Exercices de mathématiques (1826-30) och Nouveaux exercices d'analyse et de physique mathématique (1840-47). Därjämte utgaf han flera större arbeten öfver analysen och dess användning på geometrien, såsom Cours d'analyse de l'École polytechnique (1821). Institutet började 1882 utgifva hans Œuvres complètes. G. K.* Caucus [kåu'kes], eng., i Nord-Amerikas förenta stater och England benämning på partipolitiska sammanslutningar, hvilka förbereda kommunala och politiska val. Termens härledning är omtvistad. Enligt en hypotes skulle det vara en förvrängning af det indianska ordet kaw-kaw-was, som betyder tala, rådpläga. En annan tolkning, hyllad af de amerikanske lexikograferna Webster och Pickering, härleder ordet från eng. calker l. caulker, kalfatrare. Benämningen skulle uppkommit därigenom, att de första med ordet caucus betecknade partimötena hållits i "kalfatrarnas klubb" (caulker's club) i Boston, vare sig att de anordnats af dessa arbetare vid Bostons skeppsvarf, för dryftning af deras besvär mot de engelske soldaterna, eller att benämningen ursprungligen varit ett öknamn, till antydan om denna lågt stående samhällsklass' inflytande på förhandlingarna, eller slutligen att själfva platsen gifvit upphof till namnet. Namnets härledning diskuteras i "Notes and queries", vol. 11 och 12 (1885). Som "the caucus" betecknades vid 1700-talets midt en till en början kommunalpolitisk klubb i Boston, hvilken under ledning af Samuel Adams snart fick vidsträckt politisk betydelse och i kolonierna gaf upphof till de "korrespondenskommittéer", som förberedde resningen mot moderlandet. Sedermera fick denna organisationsform stadigvarande plats i Förenta staternas politiska lif, närmast i den form, att dylika kommittéer eller partimöten rekommenderade kandidater vid val af unionens och staternas ämbetsmän. Mest betydande var den caucus inom kongressen, som uppsatte kandidater till presidentvalet. Efter 1824 sjönk dess anseende, och valförberedelserna öfverflyttades till de alltmer utpräglade partierna ute i staterna. Systemet med små kotterier, hvilka genom sina manipulationer sökte behärska valen, var mest utbildadt i staten New York och bragtes jämte det fördärfliga "spoils-systemet" (se d. o.) förnämligast genom M. van Buren till att omfatta hela Unionen. Stora partimöten (conventions) började öfvertaga hela kandidatnomineringen. Anti-frimurarepartiet (se d. o.) höll i Filadelfia 1830 det första alla Unionens stater omfattande partimötet (national convention); de "nationelle republikanerna", det senare whig-partiet, följde 1831 och demokraterna 1832 exemplet (båda i Baltimore). Denna valorganisationsform, som alltjämt populärt betecknas med namnet caucus, har sedermera erhållit en synnerligen rik utbildning och företer, särskildt inom de båda stora partierna, bilden af ett mycket inveckladt maskineri, hvilket särskildt genom otillbörlig inverkan af mäktiga ekonomiska sammanslutningar ej litet bidragit att korrumpera Förenta staternas politiska och kommunala lif. I England hafva de stora politiska partierna af gammalt haft en viss lokal och central organisation, men det var först på 1870-talet som denna efter amerikanskt mönster började få sin nuvarande rika utbildning. Uppslaget gafs i Birmingham genom den liberala partiorganisation, som där skapades af J. Chamberlain och F. Schnadhorst samt från 1873 blef enväldig i kommunens angelägenheter. Från Birmingham spridde upphofsmännen rörelsen till andra nordengelska industristäder, och småningom omorganiserades hela det liberala partiet enligt "Birmingham-planen", hvarigenom man hoppades kunna reparera det svåra nederlaget vid 1874 års allmänna val och grundligt demokratisera den förut af whig-aristokrater starkt influerade partiledningen. Den nybildade centrala organisationen, National liberal federation, höll 1877 i Birmingham sitt konstituerande möte. Organisationen, som innefattade ett rikt utbildadt system af lokala kommittéer af olika grader, med en disciplinen noga öfvervakande centralstyrelse, kallades populärt, liksom sin amerikanska förebild, "the caucus". (Se vidare en rad uppsatser i "Fortnightly review" för 1878, bl. a. en uppsats af J. Chamberlain.) Organisationen bidrog väsentligt till den stora liberala valsegern 1880, men hotade att alldeles upprifvas genom den splittring home-rule-frågan 1886 framkallade inom partiet. Efter schismen flyttades centralstyrelsens säte från Birmingham till London, där Schnadhorst fortfarande i många år var dess ledande organisatör. Chamberlain å sin sida organiserade på liknande sätt de liberale unionisterna, och på 1880-talet genomfördes inom den konservativa partisammanslutningen, National union of conservative associations, analoga organisationsformer i samband med det forna tory-partiets fortgående demokratisering. Ordet caucus, som i England alltid haft en dålig klang, är numera knappast brukligt där. -- Caucus mekanism och historia i Förenta staterna och England finnas utförligt skildrade hos M. Ostrogorski, "La démocratie et l'organisation des partis politiques" (2 bd, 1903). V. S--g. Cauda equina (lat., "hästsvansen"), anat. Se Ryggmärg. Caudata, zool., en annan benämning för Urodela (se Amfibier, sp. 827-828). Caudebec [kådbäk]. 1. C.-en-Caux, stad i franska depart. Seine-inférieure (Normandie), vid floden Seine. 2,416 inv. (1901). Det var fordom en blomstrande industriort, men förföll genom hugenotternas utvandring (efter 1685). -- 2. C.-les-Elbeuf, stad i nämnda departement, nära Seine,