industriell förstad till Elbeuf. 9,751 inv. (1901). Ylle-manufakturer. Caudéran [kådera'], kommun i franska depart. Gironde. 11,548 inv. (1901). Stor förstad till Bordeaux, med fabriker för choklad och kemikalier. Vinhandel. Caudinska passen, en af höjder omgifven dal nära staden Caudium (nu Arpaja), i Samnium. Där blef en romersk krigshär år 321 f. Kr. innestängd af samniterna och tvungen att afsluta en skymflig dagtingan, enligt hvilken soldaterna måste gå under ett "ok" (jugum), som bestod af tvenne upprättstående spjut med ett tredje lagdt tvärsöfver. R. Tdh. Caudry [kådri], stad i franska depart. Nord, vid franska nordbanan. 9,817 inv. (1901). Betydlig tillverkning af tyll, yllevaror, maskiner, socker m. m. Cauer, Emil, tysk bildhuggare, f. 1800 i Dresden, d. 1867 i Kreuznach, utförde porträttbyster och porträttstatyetter, framställningar ur sagovärlden, statyetter af Shakspere-figurer och framställningar af religiöst innehåll. -- Äfven hans båda söner Karl (f. 1828, d. 1885) och Robert (f. 1831, d. 1893) voro bildhuggare. Den förre är i Berlins nationalgalleri representerad af statyn Häxan (marmor, 1874). Hans fyra söner blefvo likaledes bildhuggare. Mest framstående af dem är Ludwig C., f. 1866, bekant i främsta rummet genom bronsstatyn Grekisk yngling (1888, Berlins nationalgalleri) och den liffulla gruppen Törst, framställande två soldater vid en nästan uttorkad källa i öknen. G--g N.

</img>
Caulaincourt [kålakor], Armand Augustin 
Louis de, grefve, hertig af Vicenza, fransk 
statsman, f. 9 dec. 1772 i byn Caulaincourt (depart. 
Aisne), inträdde 1787 i armén och deltog som kapten 
i fälttåget i Italien 1792. Fängslad som aristokrat 1793, frigafs han s. å. och tog 
värfning som simpel grenadjär, var 1795 åter kapten och åtföljde som adjutant general 
Dubayet på dennes mission till Konstantinopel. Vid sin återkomst blef han öfverste. 
Han utmärkte sig därefter i fälttåget 1800, och 1801 sändes han af förste konsuln till 
Alexander I af Ryssland för att inleda ett fransk-ryskt 
närmande. Vid sin återkomst blef han tredje adjutant 
hos Napoleon, och 1805 blef han divisionsgeneral, 
storstallmästare och hertig af Vicenza, sedan 
han förut haft en indirekt andel i hertigens af 
Enghien fängslande. C. hörde sedan till Napoleons 
närmaste omgifning och fick 1807 den ansvarsfulla 
posten som fransk ambassadör i Petersburg, där han 
med utmärkt smidighet förstod att vinna kejsar 
Alexander och delvis försona det motspänstiga ryska 
hofvet med den franska alliansen. Att dennas 
upprätthållande misslyckades berodde ej i minsta mån 
på C., som utvecklade en intensiv och skicklig 
verksamhet för att förebygga 1812 års fransk-ryska krig. 
Han åtföljde Alexander till mötet med Napoleon i 
Erfurt 1808 och blef på egen begäran rappellerad
1811, när han förutsåg omöjligheten att undvika
en brytning mellan de båda härskarna. Han deltog
i fälttåget till Ryssland 1812 och var Napoleon
följaktig på återfärden till Paris s. å., hölls
därefter en tid aflägsnad från det offentliga lifvet
på grund af opposition mot kejsarens åtgärder,
men användes från 1813 åter i diplomatiska
värf. 4 juni s. å, afslöt C. med de allierade
vapenstilleståndsfördraget i Poischwitz och var
jämte Narbonne Napoleons ombud på fredskongressen
i Prag. I nov. s. å. utrikesminister efter Maret,
var han en af fredens ifrigaste tillskyndare, men
förmådde ej beveka Napoleon till nödiga eftergifter,
hvarför hans deltagande i fredskongressen i Châtillon
1814 likaledes blef fruktlöst. I det sista kämpade
han för kejsarens intressen och lyckades rädda Elba
åt honom. Under den första restaurationen var han en
af hufvudmännen för Napoleons anhängare samt blef
vid dennes återkomst ånyo utrikesminister och pär
af Frankrike. Medlem af den provisoriska regeringen
efter Napoleons andra tronafsägelse, blef han af den
nya styrelsen uppsatt på proskriptionslistan, men
räddades från landsförvisning genom kejsar Alexanders
mellankomst och lefde sedan i tillbakadragenhet på
sitt landtgods i Frankrike, ständigt ett mål för
ultrarojalisternas bittra hat, på grund af den andel
han haft i hertigens af Enghien arrestering. Han dog
19 febr. 1827 i Paris. 1837-40 utkommo hans memoarer,
Souvenirs du duc de Vicence. -- Hans broder, grefve
Augustin Jean Gabriel de C., f. 1777, stupade som
divisionsgeneral i slaget vid Borodino 7 sept. 1812.

E. A--t.

Caulerpa, bot.  Se Siphoneæ.

Caulis (lat.), bot., stjälk, örtstjälk.  Se Stam.

Caulonia, stad i italienska prov. Reggio di 
Calabria, vid floden Alaro och den kalabriska kustbanan. 
9,186 inv. (1901). C. hette förr Castelvetere 
och har först på senare tid fått namnet C., efter 
det antika Kaulonia, som låg 7 km. ö. därom vid 
kusten.

Caulorpteris Lindley & Hutton, paleobot., 
provisoriskt släktnamn för fossila ormbunksstammar från 
stenkolssystemet och det permiska systemet, utmärkta 
genom stora ovala, slutna bladärr, som bilda vertikala 
rader på stammen och på samma gång äro på 
denna spiralställda. Mellan dessa stora bladärr 
förekomma vanligen små runda ärr efter luftrötter. Medan 
C. sålunda motsvarar stammar med den ursprungliga 
ytan ännu i behåll eller aftryck af denna, 
är Ptychopteris ett bevaringstillstånd af samma 
slags stammar, hvilkas yttre barklager saknas och 
hvilkas bladärr därigenom få ett afvikande utseende, 
i det att de nedåt (stundom äfven uppåt) icke äro 
slutna, utan öppna. Förkislade stammar med 
bibehållen inre struktur äro Psaronius (se d. o.). 
Ifrågavarande ormbunksstammar sluta sig genom sin 
inre byggnad närmast till marattiacéerna, och man 
har i några fall kunnat konstatera, att de 
uppburit de till denna familj hörande stora Pecopteris-bladen. 
Flera af dessa trädartade ormbunkar voro 
mycket höga och antagas hafva nått en höjd af 
t. o. m. 20 meter.

A. G. N.

Cauls [kås], Salomon de, fransk fysiker och 
ingenjör.  Se Caus.

Caumont [kåmå'], Arcisse de, fransk arkeolog, 
f. 1802, d. 1873, verkade, dels genom utgifna 
skrifter -- Cours d'antiquités (1831--43), Abécédaire