</img>

af julirevolutionens tidigaste anhängare i armén, men
blef på grund af deltagande i en opinionsyttring mot
regeringen 1832 sänd till Algeriet, där han utmärkte
sig särskildt vid intagandet af Tlemcen 1836 och
för öfrigt gjorde sig känd för mod, uthållighet och en 
ovanlig organisationsförmåga. Efter flera bedrifter 
blef han 1847 guvernör i Oran och efter revolutionen 
1848 divisionsgeneral och generalguvernör i Algeriet. 
S. å. valdes han i dep. Lot till medlem af
nationalförsamlingen och blef efter upploppet i Paris
15 maj krigsminister under en för regeringen särdeles
kritisk tidpunkt. För att kufva det fruktansvärda
juniupproret bekläddes C. med diktatur. Efter fyra
dagars blodig kamp (23--26 juni 1848) lyckades han
fullständigt kufva upproret, som hållit hela Paris i
den grymmaste ängslan. C. hade därunder gått till väga
ej blott med utomordentlig energi och skicklighet,
utan äfven med högsinthet och mildhet, och sedan han,
trogen sin sant republikanska öfvertygelse, 28 juni
nedlagt sitt mandat i representationens händer, beslöt
denna, att C. fortfarande skulle utöfva verkställande
makten, tills president blifvit vald. Mot både hans
egen och många andras förmodan utsågs genom allmän
folkomröstning 10 dec. prins Louis Napoléon till
detta ämbete med 5,572,834 röster, medan C. fick
endast 1,469,156. 20 dec. nedlade han sitt ämbete, och
nationalförsamlingen betygade honom sin tacksamhet för
hans förtjänster om fäderneslandet. Departementet Lot
valde honom till medlem af lagstiftande församlingen,
där han jämte Lamoricière, Bedeau, Dufaure
m. fl. bildade medelpunkten för det republikanska
partiet. C. tillhörde sedan oppositionen under prins
Napoleons presidentskap och blef vid statskuppen
2 dec. 1851 häktad, men inom kort frigifven. Han
gifte sig sedan med en dotter till den rike bankiren
Odier och drog sig från politiken. 1857 valdes han
till folkrepresentant för Paris 3:e arrondissemang,
men afled redan 28 okt. s. å. på sitt slott Ournes
i dep. Sarthe. C. var en plikttrogen soldat, ärlig
republikan och ovanligt tadelfri såväl i sitt enskilda
som offentliga lif, men klen politiker.

</img>

4. Jacques Marie Eugène Godefroy C., den föregåendes
son, politiker, f. 21 maj 1853 i Paris, d. där 25
sept. 1905, ådrog sig redan i skolan hela landets
uppmärksamhet, då han vid en offentlig prisutdelning
1867 vägrade att ur kejsarprinsens hand mottaga ett
honom tillerkändt pris. Han deltog som frivillig med
utmärkelse i kriget 1870--71, genomgick polytekniska
skolan och blef ingenjör i Angoulème, men återvände
snart till Paris för att studera juridik. Han blef
1881 revisionssekreterare (fr. maître des requêtes)
i "conseil d'état" och valdes 1882 som moderat
republikan med stor majoritet till deputerad i
arrondissemanget Saint-Calais. I kammaren slöt sig
C. till gruppen "union républicaine" och fick där
snart flera förtroendeuppdrag. Han blef "rapporteur"
för flera, mest finansiella lagförslag samt 1884 
en af kammarens sekreterare. 1885 understatssekreterare 
i krigsministeriet under kabinettet Brisson, var han 
marinminister under ministären Bourgeois febr.--juli 1892 och
nov. 1895-april 1896. Som krigsminister under
Brisson juni--sept. 1898 var han en af de ifrigaste
motståndarna till Dreyfus-processens revision
och måste afgå, när falsarierna i generalstaben
konstaterades, hvarvid hans anseende led en hård knäck. 
C., som oafbrutet omvalts till deputerad,
tillhörde sedan nationalisterna, men drog sig någon
tid före sin död, sjuklig och misströstande om sitt
partis framtid, tillbaka från den ledande roll
han spelat i politiken. C. var äfven framstående
skriftställare. Bland hans arbeten, mest historiska,
märkas: L'état social en Prusse jusqu'à l'avènement de
Frédéric Guillaume III. 1797 (1890), La formation
de la Prusse contemporaine (2 bd, 1891-98),
L'évolution agraire en Prusse au 19:e siècle (i
Revue des deux mondes, 1892) och Le ministère
Altenstein-Dohna et la rentrée de Hardenberg (i
Revue des deux mondes, 1894), hvilka alla på grund
af sakrikhet och opartiskhet vunnit erkännande
t. o. m. i Tyskland. Bland C:s litterära inlägg i
dagspolitiken märkas: L'état et les tarifs des chemins
de fer (1883) och Pour l'impôt progressif (1896).

E. A--t.

Cavaillé-Coll [kavaj e-kåll], Aristide, fransk
orgelbyggare, f. 1811, d. 1899, förfärdigade
bl. a. de berömda orglarna i S:t Denis samt i
S:t Sulpice, Trocadéropalatset och Madeleine
i Paris. Han uppfann också flera betydande
förbättringar i orgelkonstruktionen, för hvilket
ändamål han äfven utgaf åtskilliga skrifter.

A. L.

Cavaillon [kavaj!'], stad i franska depart. Vaucluse
(Provence), vid floden Durance. 9,850
inv. (1901). Nejden är så fruktbar, att den fått
namnet "Jardin de la Provence". Särskildt produceras
meloner, vin och råsilke.

Cavalcade [kavalkad], fr.   Se Kavalkad.

Cavalcanti, Guido, italiensk skald, f. mellan
1250 och 1255 i Florens, blef gift med en dotter af
ghibellinchefen Farinata degli Uberti och tillhörde
själf samma parti, hvarför han år 1300 förvistes till
det osunda Sarzana. Han återvände till sin födelsestad
med bruten hälsa och dog i augusti s. å. Af samtiden
uppfattades han såsom en stor tänkare af epikureernas
sekt, hvarmed man då förstod sådana, som ej trodde
på Gud. Såsom en dylik tviflare framställes han af
Boccaccio (i Deeameron VI, 9). Hans berömdaste dikt är
canzonen Donna mi prega, i hvilken han sökte förklara
kärlekens väsende på samma spetsfundiga sätt som före
honom provensaler, sicilianare och bolognesiska
skolan. Det egendomliga och nya för C. är, att han
försmår bilder och liknelser och rör sig med torra
lärosatser och bevis. Äfven själfva formen är mycket
konstig, med rim inne i versen. Dikten är mycket
dunkel och förklarades ej mindre än åtta gånger. C:s