uppfattning af kärleken är den närmaste förutsättningen för Dantes: under det att enligt provensalernas kärlekskodex de fullkomligheter, som kvinnans kärlek gåfve åt älskaren, voro riddarens egenskaper, ära och höfviskhet, så uppfattades dessa fullkomligheter nu rent filosofiskt såsom dygd och vetande, och damen blef en symbol för dessa egenskaper. C. har emellertid äfven skrifvit mera folkliga och friska dikter; så t. ex. ett par ballader i den fornfranska pastoralstilen samt sonetter och satirer. Han är Dantes närmaste föregångare i den italienska lyriken. De voro äfven förenade i lifvet genom en innerlig vänskap. J. M. Cavalcanti, Giovanni, florentinsk historieskrifvare på 1400-talet (födelse- och dödsår okända), skref om sin samtid en förtjänstfull krönika i 14 böcker, Istorie fiorentine, hvilken går från 1420 till 1452. Hans skrifter utgåfvos 1838 i Florens af Polidoni. Cavalcanti, Bartolomeo, italiensk statsman och författare, f. 1503 i Florens, d. 1562 i Padova, var i sin ungdom motståndare till medicéerna och måste, då Cosimo di Medici 1537 kommit i spetsen för regeringen, lämna sin fädernestad, hvarefter han trädde i tjänst först hos Frans I och Henrik III i Frankrike, sedan hos kardinal Hippolito d'Este och till sist hos påfven Paul III, hvilken använde honom i flera viktiga värf. Värdefulla för sin tid äro hans Rettorica (1559, sedan ofta omtryckt), en behandling af retoriken efter strängt aristoteliska grundsatser, och Trattati ovvero discorsi sopra gli ottimi reggimenti delle repubbliche antiche e moderne (1571). Hans bref utgåfvos i Bologna 1869. Cavalcaselle, Giovanni Battista, italiensk konstkännare. Se Crowe. Cavalier [-lie], fr., Kavaljer, fortif., ett verk med betydligt större eldhöjd än kringliggande fästnings- eller belägringsverk. Jfr Högsapp och Högverk. L. W:son M. Cavalier [-lie], Jean, fransk elfenbenssnidare, som i slutet af 1600-talet reste omkring i Europa. 1690 uppehöll han sig i London, kom sedan till Berlin och slutligen, i midten af 1690-talet, anlände han till Stockholm. Där utförde han åt hofvets och stadens mest framstående personligheter medaljonger i elfenben, af hvilka ej få ännu finnas i statens historiska museum och i enskilda samlingar. Efter åtskilliga af dessa götos sedan genom N. Keders och andras försorg 21 ensidiga minnespenningar, som utmärka sig genom mycken likhet. C. åtföljde 1697 envoyén L. Fabritius på hans sändning till Ryssland och Isfahan, men dog under resan. -rn. (O. G-g.) Cavalier [-lie], Jean, ryktbar kamisardanförare, föddes af ett reformert bondfolk nära Anduse i nedre Languedoc, antagligen 1681 (födelseåret uppgifves olika: 1679-85). Först hade han tjänst som fåraherde, men kom sedan i bagarlära. Undan de stränga religionsförföljelser, som efter nantesiska ediktets upphäfvande (1685) utbröto mot hugenotterna, i synnerhet i Cevennernas bergstrakter, flydde C. 1701 till Genève, men hänfördes snart af hoppet, att han var utsedd till sina trosbröders frälsare i kampen mot förtrycket, och återvände därför redan 1702 till sin hemort. Under kamisardernas resning (i juli s. å.) var C. den egentlige ledaren och lade därvid i dagen mod och skicklighet. Med högst 3,000 "guds barn" (så kallade kamisarderna sig själfva) slog han gång efter annan de talrikare kungliga trupperna, vann rykte vidt och bredt och sina landsmäns tillit. Katolikernas härjningar i bergstrakterna återgäldade han med förfärliga hemsökelser på slättbygden och hotade till och med Nîmes. Vid Nages kämpade han med endast 1,000 man mot marskalk Montrevels 5,000, blef visserligen slagen, men räddade under återtåget två tredjedelar af sitt folk. Marskalk Villars fann tjänligast att ingå i underhandlingar med honom. Följden blef, att C. nedlade vapen mot en fullmakt som öfverste i konungens tjänst och 1,200 livres i årligt underhåll, sin fars och några andra hugenotters frigifyande, en viss religionsfrihet o. s. v. Men någon allmän frihet i religiöst hänseende aftalades icke, hvadan kamisarderna betraktade sin forne höfding som förrädare. Hatad och öfvergifven af de sina, misstrodd af och själf misstroende franska styrelsen, öfvergaf han Frankrike, tillbragte sedan någon tid i Schweiz och Holland och slog sig därefter ned i England. I spetsen för ett regemente kamisarder kämpade han i Spanien, under spanska tronföljdskriget, på engelsmännens sida mot fransmännen. I slaget vid Almanza (1707) blef han svårt sårad. Efter återkomsten till England befordrades C. slutligen till generalmajor och guvernör, först öfver Jersey och sedan öfver Wight. Död i Chelsea 1740. Jfr Kamisarder. (C. O. N.) Cavalière, Emilio del, italiensk kompositör, f. omkr. 1550, d. 1602, till 1596 intendent för hofmusiken i Florens, var bland dem, som grundade operan och skapade en mellan recitation och melodi sväfvande solosång. Hans II satiro och La disperazione di Fileno (1590) äro måhända de första herdespel, som från början till slut blifvit genomkomponerade. C. skref äfven ett andligt allegoriskt oratorium, Di anima e di corpo, som gafs i Rom 1600. A. L. Cavalièrement [kavaljärmä7], fr. (urspr, "såsom en kavaljer"), öfversittaraktigt, vårdslöst, "nonchalant". Cavaliere servente (it.), "uppvaktande kavaljer" l. älskare och ledsagare åt en gift dam, husvän, cicisbeo (se d. o.). Cavalieri, Francesco Bonaventura, italiensk matematiker och astronom, f. 1598, d. 1647 som professor i matematik i Bologna. Genom sina undersökningar af kroklinjer och buktiga ytor ledde han sig till begreppet "odelbara element" och uppställde den satsen att linjen består af ett oändligt antal punkter, ytan af ett oändligt antal linjer och kroppen af ett oändligt antal ytor - en åsikt, som gaf anledning till en häftig strid. Han författade bl. a. Geometria indivisibilium continuorum nova quadam ratione promota (1635), Trigonometria plana et sphærica, linearis et logarithmica (s. å.), Rota planetaria (1640) och Exercitationes geometricæ (1647). Cavalleria (it.), ridderlighet. Cavalli, egentl. Pier Francesco Caletti-Bruni, italiensk kompositör, f. omkr. 1600, d. 1676 som kapellmästare vid Markus-kyrkan i Venezia, byggde på Monteverdis grund och främjade i väsentlig mån utvecklingen af den dramatiska musikstilen såväl i recitativet som i synnerhet i den ariösa sången. Den sistnämnda är hos honom icke längre hopblandad med det reciterande föredraget, Ord, som saknas under C, torde sökas under K.