afpassade uppgifter. Om hans egen forskarflit vittna bl. a. en upplaga af "Sophoclis Philocteta" (1875), två bearbetningar af Grekisk syntax (1879 och 1887), hvilka, oaktadt sitt anspråkslösa syfte att tjäna såsom elementarläroböcker, utmärka sig genom en själfständig och djupt inträngande behandling af det rika ämnet. Hans med inledning och kommentar försedda edition af Euripides' Iphigenia i Tauri (1883) är icke blott en förträfflig hjälpreda vid läsningen af detta stycke, utan tillika en mycket god inledning till studiet af den grekiska dramatiken öfver hufvud. De sista åren egnade C. åt en vetenskapens fordringar motsvarande framställning af Den homeriska dialekten, hvaraf ett första häfte (ljudläran) efter hans död utgafs af J. Paulson (1892). Det varaktigaste minnet af sin vetenskapliga författarverksamhet har han dock efterlämnat såsom latinsk lexikograf. 1871 utkom Latinskt lexicon, 1875-76 Svensk-latinsk ordbok (reviderad och stereotyperad upplaga 1887) och 1885 (i förkortad form) Latinskt skol-lexikon. C:s stora lärdom, hvilken sträckte sig äfven utom den klassiska filologiens område, vann erkännande genom hans inväljande i åtskilliga lärda samfund, bl. a. Vetenskapsakademien (1881). I kamraters och lärjungars krets var han högt uppburen, och vid sin bortgång sörjdes han af Lunds universitet såsom en bland dess ädlaste söner. En del af hans mindre skrifter, bl. a. Om grundtanke och karakterer i Runebergs Kungarne på Salamis jämförd med Sophokles tragedier (i Nord. tidskr., II, 1879) samt Antonius och Kleopatra (i Ny sv. tidskr. 1885), samlades efter hans död och utgåfvos, i förening med A. T. Lysanders, med inledning och lefnadsteckning af M. Weibull 1891. Se uppsats af J. Paulson i Ny sv. tidskr. 1890. A. M. A. Cavallius, svensk släkt, som härstammar från den i Västra Torsås socken i Kronobergs län belägna gården Håldala (latiniseradt Cava vallis), efter hvilken en af medlemmarna, omkr. 1640, tog sig namnet Cavallius. Släkterna Cavallin, Cavalli och Hyltén-Cavallius äro yngre grenar af denna ätt. 1. Olof C., biskop, predikant, f. 1648 i Västra Torsås socken, Kronobergs län, blef 1679 filos magister i Uppsala, 1682 lektor i Växjö och s. å. professor i historia i Lund. 1686 erhöll han fullmakt som kyrkoherde i Virestad i Småland samt blef 1695 domprost och 1703 biskop i Växjö. Död 1708. Han omtalas såsom en skicklig och omtyckt lärare, själasörjare och predikant och såsom en af Sveriges utmärktare stiftstyresmän. Hans son Samuel var stamfader för släkten Cavallin. 2. G. O. Hyltén-C., ämbetsman, författare. Se Hyltén-Cavallius. Cavallo (it., eg. "häst"), num., namn på några förr gängse italienska skiljemynt med en häst i prägeln: ett piemontesiskt af silfver, ett senare neapolitanskt kopparmynt (till 1861) = 0,2 öre. Cavallo, Tiberio, italiensk (engelsk) fysiker, f. 1749 i Neapel, kom i sin ungdom till London för att utbilda sig till köpman eller bankir, men öfvergaf snart denna verksamhet och egnade sig uteslutande åt fysikaliska undersökningar. Död 1809. Hans viktigaste arbeten äro utförda på elektricitetens område. C. anses för en af sin tids mest framstående fysiker. Han var ledamot af "Royal society".

</img>
Cavallotti, Felice Carlo Emanuele, italiensk skald,
f. 1842 i Milano, utgaf sjuttonårig den tyskfientliga
skriften Germania e Italia och slöt sig 1860 till
Garibaldis friskaror, vardt därefter journalist
och gick åter ut som frivillig i 1866 års krig. Som
radikalrepublikansk politiker och skald drog han öfver
sig flera rättegångar och dueller, hvilka förskaffade
honom stor popularitet, och i deputeradekammaren,
af hvilken han var medlem 1873--98 med små afbrott,
ställde han ofta till stormiga uppträden. Han
dödades i en duell 1898. C. var irredentist och
franskvänligt sinnad samt bekämpade häftigt Crispi
och hans trippelallianspolitik. Större ära än genom
sina politiska agitationer vann han på det dramatiska
området, som han 1871 beträdde med skådespelet 
I pezzenti. Duktiga äro likaledes hans efterföljande
dramer, bl. a. Alcibiade (1872; prisbelönt af
regeringen), I Messenii (1874) samt de af fin känsla
burna styckena II cantico dei cantici (1882; 21:a
uppl. 1892) och La figlia di Jefte. C. var idealist
och bekämpare af naturalismen. Hans lyrik är ädel
i stilen, rik på tankar och bilder; den påminner om
Manzoni och Prati, men färgas af en för C. egendomlig
revolutionär anda. En af hans lyriska samlingar bär
titeln Anticaglie (1879). Han har från grekiska
öfversatt Tyrtaios' dikter. C:s samlade "Opere"
utgåfvos i 8 bd 1881-88. Biografier öfver B. utkommo
1898 anonymt och af De Mohr.

Cavan (= Cavanilles).  Se Cav.

Cavan [kävan]. 1. Grefskap i irländska
prov. Ulster. 1,932 kvkm. 97,541 inv. (1901), 50 på
l kvkm. 81 proc. af befolkningen äro katoliker, som
höra till de fattigaste på Irland. - 2. Hufvudstad
i nämnda grefskap. Omkr. 3,000 inv. Säte för den
katolske och den protestantiske biskopen af Kilmore.

Cavanilles [kavaniljes], Antonio C. y Centi, spansk
historieskrifvare, f. 1805, d. 1864, var kommunal
ämbetsman och är mest känd som författare till en
ofullbordad spansk historia, Historia de España (5 bd,
1860--64; går till Filip II).

Cava Perella [pere'lja], droppstensgrotta. Se Ciudadela.

Cavarzere, stad i italienska prov. Venezia, vid floden
Adige. 16,384 inv. (1901).

Cavatina (mera sällan Cavata), it., mus., en mindre
och enklare aria, vanligen utan tvådelning samt utan
koloratur och melismer. Jfr Aria. A. L.

Cavazzola (egentl. Paolo Moranda), italiensk målare,
f. 1486 i Verona, d. där 1522, var lärjunge till
Domenico Morone och uteslutande verksam i Verona,
hvilket förklarar, att något egentligt inflytande
utifrån hos honom icke kan märkas. I Veronas
museum ses af hans hand en följd nytestamentliga
målningar, såsom Korsbärningen och Nedtagandet från
korset, hvilka ådagalägga en underbar öfvergång från
quattrocentos realism till cinquecentos fria och ädla
karakteristik, utan att behäftas af någon

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.