Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 1321-1322 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cavallius ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

afpassade uppgifter. Om hans egen forskarflit vittna
bl. a. en upplaga af "Sophoclis Philocteta" (1875),
två bearbetningar af Grekisk syntax (1879 och 1887),
hvilka, oaktadt sitt anspråkslösa syfte att tjäna
såsom elementarläroböcker, utmärka sig genom en
själfständig och djupt inträngande behandling af det
rika ämnet. Hans med inledning och kommentar försedda
edition af Euripides’ Iphigenia i Tauri (1883) är icke
blott en förträfflig hjälpreda vid läsningen af detta
stycke, utan tillika en mycket god inledning till
studiet af den grekiska dramatiken öfver hufvud. De
sista åren egnade C. åt en vetenskapens fordringar
motsvarande framställning af Den homeriska dialekten,
hvaraf ett första häfte (ljudläran) efter hans
död utgafs af J. Paulson (1892). Det varaktigaste
minnet af sin vetenskapliga författarverksamhet har
han dock efterlämnat såsom latinsk lexikograf. 1871
utkom Latinskt lexicon, 1875-76 Svensk-latinsk ordbok
(reviderad och stereotyperad upplaga 1887) och 1885
(i förkortad form) Latinskt skol-lexikon. C:s
stora lärdom, hvilken sträckte sig äfven utom
den klassiska filologiens område, vann erkännande
genom hans inväljande i åtskilliga lärda samfund,
bl. a. Vetenskapsakademien (1881). I kamraters och
lärjungars krets var han högt uppburen, och vid sin
bortgång sörjdes han af Lunds universitet såsom en
bland dess ädlaste söner. En del af hans mindre
skrifter, bl. a. Om grundtanke och karakterer i
Runebergs Kungarne på Salamis jämförd med Sophokles
tragedier (i Nord. tidskr., II, 1879) samt Antonius
och Kleopatra (i Ny sv. tidskr. 1885), samlades efter
hans död och utgåfvos, i förening med A. T. Lysanders,
med inledning och lefnadsteckning af M. Weibull
1891. Se uppsats af J. Paulson i Ny sv. tidskr. 1890.
A. M. A.

Cavallius, svensk släkt, som härstammar från den
i Västra Torsås socken i Kronobergs län belägna
gården Håldala (latiniseradt Cava vallis), efter
hvilken en af medlemmarna, omkr. 1640, tog sig
namnet Cavallius. Släkterna Cavallin, Cavalli och
Hyltén-Cavallius äro yngre grenar af denna ätt.

1. Olof C., biskop, predikant, f. 1648 i Västra
Torsås socken, Kronobergs län, blef 1679 filos
magister i Uppsala, 1682 lektor i Växjö och s.
å. professor i historia i Lund. 1686 erhöll han
fullmakt som kyrkoherde i Virestad i Småland
samt blef 1695 domprost och 1703 biskop i Växjö.
Död 1708. Han omtalas såsom en skicklig och omtyckt
lärare, själasörjare och predikant och såsom en
af Sveriges utmärktare stiftstyresmän. Hans son
Samuel var stamfader för släkten Cavallin.

2. G. O. Hyltén-C., ämbetsman, författare. Se
Hyltén-Cavallius.

Cavallo (it., eg. "häst"), num., namn på några
förr gängse italienska skiljemynt med en häst i
prägeln: ett piemontesiskt af silfver, ett senare
neapolitanskt kopparmynt (till 1861) = 0,2 öre.

Cavallo, Tiberio, italiensk (engelsk) fysiker, f. 1749
i Neapel, kom i sin ungdom till London för att utbilda
sig till köpman eller bankir, men öfvergaf snart denna
verksamhet och egnade sig uteslutande åt fysikaliska
undersökningar. Död 1809. Hans viktigaste arbeten äro
utförda på elektricitetens område. C. anses för en af
sin tids mest framstående fysiker. Han var ledamot af
"Royal society".


Cavallotti, Felice Carlo Emanuele, italiensk skald,
f. 1842 i Milano, utgaf sjuttonårig den tyskfientliga
skriften Germania e Italia och slöt sig 1860 till
Garibaldis friskaror, vardt därefter journalist
och gick åter ut som frivillig i 1866 års krig. Som
radikalrepublikansk politiker och skald drog han öfver
sig flera rättegångar och dueller, hvilka förskaffade
honom stor popularitet, och i deputeradekammaren,
af hvilken han var medlem 1873–98 med små afbrott,
ställde han ofta till stormiga uppträden. Han
dödades i en duell 1898. C. var irredentist och
franskvänligt sinnad samt bekämpade häftigt Crispi
och hans trippelallianspolitik. Större ära än genom
sina politiska agitationer vann han på det dramatiska
området, som han 1871 beträdde med skådespelet
I pezzenti. Duktiga äro likaledes hans efterföljande
dramer, bl. a. Alcibiade (1872; prisbelönt af
regeringen), I Messenii (1874) samt de af fin känsla
burna styckena II cantico dei cantici (1882; 21:a
uppl. 1892) och La figlia di Jefte. C. var idealist
och bekämpare af naturalismen. Hans lyrik är ädel
i stilen, rik på tankar och bilder; den påminner om
Manzoni och Prati, men färgas af en för C. egendomlig
revolutionär anda. En af hans lyriska samlingar bär
titeln Anticaglie (1879). Han har från grekiska
öfversatt Tyrtaios’ dikter. C:s samlade "Opere"
utgåfvos i 8 bd 1881-88. Biografier öfver B. utkommo
1898 anonymt och af De Mohr.

Cavan (= Cavanilles). Se Cav.

Cavan [kävan]. 1. Grefskap i irländska
prov. Ulster. 1,932 kvkm. 97,541 inv. (1901), 50 på
l kvkm. 81 proc. af befolkningen äro katoliker, som
höra till de fattigaste på Irland. - 2. Hufvudstad
i nämnda grefskap. Omkr. 3,000 inv. Säte för den
katolske och den protestantiske biskopen af Kilmore.

Cavanilles [kavaniljes], Antonio C. y Centi, spansk
historieskrifvare, f. 1805, d. 1864, var kommunal
ämbetsman och är mest känd som författare till en
ofullbordad spansk historia, Historia de España (5 bd,
1860–64; går till Filip II).

Cava Perella [pere’lja], droppstensgrotta. Se Ciudadela.

Cavarzere, stad i italienska prov. Venezia, vid floden
Adige. 16,384 inv. (1901).

Cavatina (mera sällan Cavata), it., mus., en mindre
och enklare aria, vanligen utan tvådelning samt utan
koloratur och melismer. Jfr Aria. A. L.

Cavazzola (egentl. Paolo Moranda), italiensk målare,
f. 1486 i Verona, d. där 1522, var lärjunge till
Domenico Morone och uteslutande verksam i Verona,
hvilket förklarar, att något egentligt inflytande
utifrån hos honom icke kan märkas. I Veronas
museum ses af hans hand en följd nytestamentliga
målningar, såsom Korsbärningen och Nedtagandet från
korset, hvilka ådagalägga en underbar öfvergång från
quattrocentos realism till cinquecentos fria och ädla
karakteristik, utan att behäftas af någon

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>