</img>
8. Spencer Compton C., 8:e hertig af Devonshire, den
föregåendes son, f. 1833, till faderns död 1891 känd
som markis af Hartington, invaldes 1857 i underhuset
och satt redan 1863 först som yngre amiralitetslord,
sedan som understatssekreterare för krigsärenden
i Palmerstons liberala   ministär, blef
1865 vid ministärens ombildning under Russell
krigsminister och tillhörde Gladstones första ministär
(1868-74) till en början som generalpostmästare,
från 1871 som förste sekreterare för Irland. Då
Gladstone efter det stora liberala nederlaget 1874
för en tid drog sig tillbaka från den politiska
arenan, blef C. utsedd till partiets officielle
ledare. W. E. Forster hade genom sin uppfostringslag
förtörnat dissenters, och man föredrog därför
den förut i det offentliga lifvet föga bemärkte
whig-aristokraten. Som liberal oppositionsledare
uppträdde C. med mycken takt och hofsamhet,
men förmådde ej väcka entusiasm och bekämpades
alltmera öppet af partiets radikala fraktion, som
under Chamberlain arbetade för dess omorganisering
i utprägladt demokratisk riktning. I agitationen
mot de "bulgariska gräsligheterna" 1876-77 intog
C. en långt mer reserverad hållning än Gladstone,
som genom sitt häftiga uppträdande ofta gjorde
den officiella partiledningens ställning svår. Den
liberala valsegern 1880 vanns i främsta rummet af
Gladstone och de radikale, och C. afböjde därför
drottningens enträgna anmodan att han skulle bilda den
nya ministären samt hänvisade till Gladstone. I dennes
kabinett ingick C. på Gladstones önskan som minister
för Indien - drottningen hade velat göra honom till
krigsminister - samt öfvertog i dec. 1882 ledningen
af krigsministeriet, där han under Sudan-fälttåget
hade en svår mellanställning mellan Gladstone och
drottningen. Sitt lifs stora insats i Storbritanniens
politiska lif gjorde C., då han bröt med sin forne
chef i home-rule-frågan, i juni 1885 afgick ur
ministären och 1886 tog steget fullt ut genom att som
ledare deltaga i det liberal-unionistiska partiets
bildande. C. hade alltid ansetts som en pålitlig
representant för engelsk "common sense''; och hans
vägran att medverka till det förenade konungarikets
splittring utöfvade stark inverkan på massan af
engelska valmän. Till 1895 intogo C. och hans vänner
en fristående ställning, men sistnämnda år ingingo de
ledande liberalunionisterna i Salisburys ministär,
C. som lordpresident. Som sådan öfvergick han efter
Salisburys afgång i juli 1902 till Balfours ministär
och blef samtidigt det förenade unionistiska partiets
ledare i öfverhuset. Chamberlains tullpolitiska
omhvälfningsplaner förmådde den försiktige hertigen
att lämna Balfours ministär i okt. 1903, ett par
veckor efter kabinettets rekonstruktion i samband med
Chamberlains och dennes frihandelsvänliga motståndares
afgång. Han blef s. å. president i "Unionist free
food league", de unionistiska frihandelsvännernas
sammanslutning,
och har sedan bekämpat Chamberlain, men däremot
ej öppet brutit med Balfour. Sedan 1892 är han
kansler för Cambridges universitet. C. utmärkes som
politiker ej af någon öfverlägsen begåfning och är
ganska medelmåttig som talare, men hans patriotism
och gedigna karaktär ha i förening med hans lysande
sociala ställning förvärfvat honom mycken aktning
inom alla politiska partier.

9.   Lord Frederick Charles C., den föregåendes
broder,   f.   1836,   var   1865-82   liberal
underhusledamot,   blef   1880   finanssekreterare
vid skattkammaren i Gladstones ministär och utsågs
sistnämnda år efter W. E. Forsters utträde ur
kabinettet till förste sekreterare för Irland.
C. tillträdde detta ämbete 6 maj 1882, men blef
samma afton vid en promenad i Phoenix park i Dublin,
jämte understatssekreteraren   Th.   H.   Burke,
bakifrån   ihjälstucken af mördare, utsända af
den feniska sammanslutningen  "The invincibles".
Mördarna  angåfvos 1883 af sin medbrottsling, J.
Carey,  hvarvid befanns,   att   mordplanen  endast
gällt  Burke,  samt afrättades.  "The invincibles"
läto till hämnd mörda angifvaren.

10.    Victor Christian William C., de
föregåendes brorson och arfvinge till nuv.
hertigen af Devonshire, f. 1868, är sedan 1891
liberal-unionistisk medlem af underhuset och
tillhör sedan okt. 1903   Balfours  ministär
som   finanssekreterare   vid skattkammaren.
V. S-g.

Caventou [kavätö], Joseph Bienaimé, fransk kemist och
farmakolog, f. 1795, d. 1877 som professor vid den
högre farmaceutiska läroanstalten i Paris, upptäckte
tillsammans med Pelletier (se d o.) flera alkaloider.

Cavestany y González Nandin, Juan Antonio, spansk
skald och dramatiker, f. 1861 i Sevilla. Redan vid 16
års ålder skref C. sitt första drama, El esclavo de
su culpa, som 1877 uppfördes i Madrid och mottogs med
stort bifall. Under 3 à 4 år följde så 13 à 14 dramer
och komedier, de flesta på vers, med samma framgång,
bl. a. Grandezas humanas, El casino, Salirse de su
esfera, Sobre quien viene el castigo, Ay que tio!,
Juan Peréz och Despestar en la sombra. Därpå inträdde
flera år af tystnad till 1900, då två historiska
dramer gingo öfver scenen: La reina y la comedianta,
som behandlar kärleksförbindelserna mellan Filip
IV och den ryktbara skådespelerskan "La Calderona"
samt mellan kungens gemål Isabella och grefven af
Villamediana, och Nero, med mönstergill vers och
spännande intrig. C:s sista lustspel är Los tres
galanes de Estrella (1903), lycklig efterbildning
af det gammalspanska lustspelet, skildrande på ett
mycket underhållande sätt tre friares invecklade
äfventyr 1644 i Madrid med en kokett änka.
Ad. H-n.

Cavia, zool.   Se Marsvin.

Cavicornia, zool., gemensamt namn för en
underafdelning af idisslarna (Ruminantia),
innefattande nötkreatur, får, getter och antiloper.

Caviidæ, zool.   Se Marsvin.

Cavitas tympani (lat.), trumhålan. Se Hörselorgan.

Cavite. 1. Provins på ön Luzon bland
Filippinerna. 1,384 kvkm. 132,567 inv. (1899). -
2. Hufvudstad i nämnda provins, vid Manila-viken,
15 km. s. v. om Manila. Omkr. 10,000 inv. Utmärkt
hamn och stora, nu förfallna arsenaler. Betydlig

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.