fullständigt afslutad, börja de nya cellerna att upptaga näring och inkorporera i sin egen organisation delar af denna. I följd häraf tillväxer hvar och en af de nya cellerna, så att snart det ursprungliga omfånget är uppnådt. - Man har alltmer kommit till den öfvertygelsen, att de hufvudsakliga bärarna af de ärftliga egenskaperna äro på ett eller annat sätt bundna vid kärnkromatinet. På grund af kärndelningens natur måste således de ärftliga egenskaperna fullkomligt lika fördela sig på de nya celler, som genom en enkel cells delning uppkommit. Det är synnerligen anmärkningsvärdt, att det antal kromosomer, som vid en cells delning hos en viss gifven djurform kommer till stånd, konstant alltid är detsamma. Anledningen härtill torde man närmast hafva att söka däri, att kromosomerna under inga förhållanden af cellens lif egentligen förlora sin individualitet, om de ock vid de tillfällen, då cellen ej befinner sig i delning, hafva en sådan gestaltning och stå i sådan ömsesidig förbindelse med hvarandra, att de ej kunna särskiljas, i det att de genom rikliga sidoförgreningar, som bilda nät, kromatinnät, omärkligt öfvergå i hvarandra. Kromosomernas typiska gestalt, deras hviloform, återfinna vi under cellens delning. Då cellen ej befinner sig i delning, äro kromosomerna (i form af nät) i verksamhet, undergå substantiella förändringar, upptaga substanser ur cellens protoplasma och afgifva sådana tillbaka. Dessa senare ämnen, som från kärnan öfverföras till protoplasman, betinga eller möjliggöra cellens respiration eller oxidation.

Fig. 7.</img>

Alla de flercelliga djuren utveckla sig från första
början   regelrätt   ur   en   enda   cell,   en Fig.
7a   framställer  en   sådan   befruktad
äggcell.

Genom delning af denna på det sätt, som ofvan
skildrats, uppstå tvenne celler, som ligga tätt
bredvid hvarandra och förete (fig.7b) på grund af
ömsesidigt tryck en tillplattning af de ytor, som
vetta mot hvarandra. Ägget, eller det nya djuret,
befinner sig i ett 2-cellstadium. Genom delning af
hvardera af dessa celler utvecklar sig ägget till ett
4-celligt stadium (fig. 7c), detta åter genom upprepad
delning till ett 8-cellstadium (fig. 7d), vidare till
ett 16-, ett 32-, ett 64-cellstadium o. s. v. Medan
så ägget med afseende på sitt cellantal och därmed
till sitt omfång oafbrutet tillväxer, arrangera
sig cellerna till bildandet af en ihålig kula, utklädd
af ett lager af celler, som ligga tryckta intill
hvarandra och förete ett cylindriskt eller kubiskt
utseende. Ägget har nu således formen af en blåsa
(fig. 7e). Nästa utvecklingsskede utmärker sig däraf,
att på ett visst, gifvet ställe af blåsan instjälpes
väggen, alldeles så, som om man tänker sig, att man
med ett finger gjorde en djup intryckning på ett
ställe af blåsans vägg. Härvid omformar sig den enkla
blåsan till en dubbelväggig bägare (fig. 7f). Man
benämner nu det yttre vägglagret, som bildar djurets
yttre betäckning, ektoderm l. yttre groddblad och
det inre, som omsluter en rörformig insänkning,
utgörande den primära tarmkanalen l. urtarmen,
entoderm l. inre groddblad. Utmynningsstället för
urtarmen kallas urmun. Mellanrummet mellan de båda
groddbladen bildar den primära kroppshålan.

Såsom ofvan framhållits, menar man med väfnad en
sammanslutning af i morfologiskt och fysiologiskt
hänseende likartade celler. Uti ekto- och entodermet
möter man den fylogenetiskt, den historiskt äldsta
och enklaste af alla väfnader (den enda väfnad,
som finnes hos de lägsta flercelliga djuren under
dessas fullt utvecklade tillstånd), hvilken utmärkes
däraf, att cellerna i ett slutet förband ligga
tätt tryckta intill hvarandra och därvid forma sig
efter hvarandra. Man kallar en sådan väfnad epitel. -
Samtidigt med att emellertid den dubbelväggiga bägaren
uppstod, började en del celler att lösgöra sig ur
sitt sammanhang med de öfriga cellerna i ekto-
och entodermet och, såsom fig. 7f vid l visar,
invandra i den primära kroppshålan mellan de båda
groddbladen. I och med att dessa celler så skilja
sig från epitelet och blifva fria, öfvergifva de
sin cylindriska form och antaga ett oregelbundet,
mer eller mindre förgrenadt utseende. En del af
dessa celler, som benämnas mesodermceller, emedan
de uppträda mellan ekto- och entoderm, hafva förmåga
att afskilja mellan sig en större eller mindre mängd
s. k. intercellularsubstans, på sätt som redan blifvit
nämndt, och komma härvid att bilda den blifvande
djurkroppens stödjande och sammanhållande väfnader,
s. k. bindesubstansväfnader. Alltefter den olika
naturen af denna Intercellularsubstans utvecklar
sig bindesubstansväfnaden till bindväf, till brosk
eller till benväf. - Ur ektodermet utvecklar sig
emellertid ej endast huden och ur entodermet ej
endast digestionskanalen, utan ur det förra bildas
äfven hjärna, ryggmärg, sinnesorgan, hudkörtlar,
hår och naglar och ur det senare äfven de körtlar,
som referera sig till matsmältningskanalen. Den
instjälpning af epitelet, som gaf upphof till
urtarmen, visar oss emellertid i själfva verket den
enkla genomgående princip, efter hvilken naturen
arbetar, då den låter ur det yttre och det inre
groddbladet så heterogena bildningar som hår, körtlar,
ögon, hjärna och ryggmärg utveckla sig. Alla dessa
organ, huru olika de än sinsemellan kunna vara under
fullt utveckladt tillstånd, komma nämligen närmast
till stånd genom veckbildningar, genom instjälpningar
af epitelbladen.

Det nämndes ofvan, att på grund af celldelningens
natur måste de ärftliga egenskaperna lika fördela sig
på de båda celler, som uppstå till följd af en enkel
cells delning. Kromosomerna, som äro de egentliga
eller väsentliga bärarna af de ärftliga