egenskaperna, fördela sig ju matematiskt lika på de båda delprodukterna. Redan på grund af detta förhållande måste man antaga, att af en befruktad äggcells delprodukter hvar och en måste ärfva alldeles lika mycket af äggcellens egenskaper. Då nu den befruktade äggcellen, d. v. s. en äggcell eller honlig könscell, uti hvilken en spermatozo eller en hanlig könscell inträngt och hvarmed denna senare sammansmält, i sig innehåller ärftliga egenskaper från båda föräldrarna, måste också alla den befruktade äggcellens delprodukter i lika hög grad ärfva egenskaper såväl från fadern som från modern. Experimentella undersökningar hafva äfven varit egnade att ådagalägga riktigheten häraf. Man har nämligen, t. ex. genom skakning, lyckats skilja äggets olika celler under de tidigaste utvecklingsskedena från hvarandra och härvid funnit, att hvar och en af dessa celler, isolerade från hvarandra, alldeles oberoende af hvarandra egde förmåga att utveckla sig till en ny individ med den respektive artens säregna karaktärer. Förblifva äggets celler däremot i naturligt samband med hvarandra, så utbilda sig de skilda cellerna eller cellgrupperna endast till vissa bestämda delar, väfnader och organ, hos den nya individen. Att så sker, beror därpå, att celler från skilda områden af det tillväxande ägget lefva under olika betingelser. De förhållanden, under hvilka cellerna äro eller blifva hänvisade att lefva, verka så att säga väckande och framkallande endast på de ärfda egenskaper, som svara mot dem själfva, under det att andra slumrande egenskaper, som ej passa för de gifna lifsbetingelserna, blifva outvecklade eller gå under. Hvad som således skall varda af en viss gifven cell eller cellgrupp hos ett i utveckling befintligt ägg, beror på en samverkan mellan de ärfda anlagen och de yttre betingelser, under hvilka samma cell eller cellgrupp har att utveckla sig. E. Hgn. 2. Bot. Liksom djurkroppen består växten af särskilda elementarorgan, som kallas celler. Den typiska växtcellen, som i det väsentliga öfverensstämmer med djurcellen, karakteriseras af att den är omgifven af en membran eller vägg. Många af de egenskaper, som utmärka växtens lif i jämförelse med djurets, bero ytterst på närvaron af denna cellvägg. Det var också denna, som först väckte forskningens uppmärksamhet, och namnet cell härleder sig ursprungligen från de små, af fasta väggar uppbyggda kamrar, hvaraf många växtväfnader bestå. En fullständig, på höjden af lifsverksamhet stående växtcell består af följande delar: A. Protoplasmakroppen (protoplasten, cellinnehållet), i hvilken såsom aktiva beståndsdelar ingå: a. Cytoplasma (af grek. kytos, hålighet). b. Cellkärna. c. Centrosfärer (af lat. centrum, medelpunkt, och grek. sfaira, klot) l. polkroppar, hittills iakttagna endast inom vissa grupper, i synnerhet de lägre. d. Kromatoforer (af grek. chroma, färg, och ferein, bära) l. färgkroppar. Därjämte finnes i cellen en hel serie under olika förhållanden mer eller mindre framträdande, passiva beståndsdelar, produkter af ämnesomsättningen inom densamma. B. Cellsaft. C. Cellväggen. A. Protoplasmakroppen (se fig. 1). Först under 1840- och 1850-talen började, företrädesvis genom H. v. Mohls studier af cellens inre, klarhet vinnas däruti, att cellinnehållet, ej cellväggen, är det väsentliga af cellen, bäraren af lifvet. Den del af innehållet, som först tilldrog sig uppmärksamhet, var den färglösa, genomskinliga grundmassa, som finnes i större eller mindre utsträckning i hvarje lefvande cell, och som v. Mohl 1846 benämnde protoplasma, förkortadt plasma. Denna har genom en särdeles olycklig försvenskning understundom blifvit kallad "urslem". I kemiskt afseende är protoplasman ej något enhetligt ämne, utan består sannolikt af ett flertal olika sådana, stadda i ständig omsättning; bland dessa äro ägghviteämnen öfvervägande. Plasman reagerar vanligen alkaliskt, någon gång neutralt, aldrig surt.

Fig. 1. A-B celler under olika utvecklingsstadier, i
rotspetsen af majs. A unga celler med tunna väggar,
bestående af cellkärna och en tät cytoplasma. B
äldre celler med tjockare väggar, i cytoplasman
vakuoler innehållande cellsaft. C cell från ett
hår hos pumpa. Cellrummet intages till stor del
af cellsaften, genom hvilken sträcka sig dels en
tjockare cytoplasmasträng, innehållande kärnan,
dels en hel del mer eller mindre fina strängar.</img>

a. Cytoplasman l. cellplasman fyller den unga cellens
inre, och i densamma ligga cellkärna och öfriga
innehållsbeståndsdelar. Under vanliga förhållanden
är den en tjockflytande massa, men kan särskildt
i celler, som äro i hvila, genom vattenförlust
blifva fast och spröd. Exempel härpå utgöra många
frön, hos hvilka protoplasman kan blifva nästan
benhård, men åter blir flytande, när cellen träder
i verksamhet. Cellplasman har i sin genomskinliga
grundmassa (hyaloplasman) inlagrade en mängd små
korn (mikrosomer, af grek. mikros, liten, och soma,
kropp) af växlande storlek; dessa utgöras dels af
särskilda, organiserade partier af protoplasman, dels
också af produkter uppkomna vid ämnesomsättningen,
såsom oljedroppar, ägghvitekorn etc. Dessa småkorn
saknas helt i cytoplasmans periferiska delar, hvilka
omgifvas af ett fastare, inåt småningom i den kornrika
plasman öfvergående hudlager, hvilket är väsentligen
olika genomträngligt