för olika lösningar och därigenom eger den största betydelse för reglerande af cellens turgor och i andra hand äfven för saftledning etc. - Cytoplasmans finare byggnad är ännu icke närmare utredd. Den med särskilda preparationsmedel fixerade cytoplasman visar en skumartad struktur (alveolar-plasma), men äfven fina trådar (filar-plasma) af fastare konsistens kunna urskiljas. Mikrosomerna ligga i blåsornas väggar eller där flera fina trådar stöta tillsammans. - I cellplasman eger ofta en strömning rum, genom hvilken dess olika delar äro stadda i ständig rörelse; denna försiggår i olika fall på något olikartadt sätt. Man urskiljer sålunda rotation, cirkulation m. fl. Plasmaströmningens fysiologiska betydelse är sannolikt att underlätta ämnestransporten inom cellerna. H. Hn. b. Cellkärnan (nucleus) är tvifvelsutan cellens viktigaste beståndsdel, dess så att säga ledande del. I unga plasmafyllda celler ligger kärnan vanligen i midten, i äldre vakuolfyllda antingen upphängd i plasmasträngar eller invid väggen, dock alltid i cytoplasman. Som allmän regel gäller att i hvarje cell finnes en cellkärna; dock ser det ut, som om hos en del mycket lågt stående växter protoplastens inre differentiering ej skulle nått den utveckling, att cellkärna i egentlig mening finnes. I mycket stora och långa celler, såsom hos sifonéer bland algerna, i svamphyfer, mjölksaftkärl m. fl., finnas flera cellkärnor. Till formen är kärnan ellipsoidisk till klotrund. Cellkärnans finare byggnad kan studeras därigenom, att dess skilda delar med olika begärlighet uppsupa färgämnen. Kärnan begränsas mot cytoplasman af en kärnhud l. kärnmembran. Inuti kärnan finnes vanligen en eller flera starkt ljusbrytande, runda kroppar, kärnkroppar l. nukleoler. Kärnans väsentliga del utgöres af de s. k. kromosomerna (af grek. chroma, färg, och soma, kropp), som i hvilande, d. v. s. ej i delning varande, kärnor uppträda i form af ett fint nätverk, utspändt i kärnhåligheten, kromatinnätet. Hufvudmassan af detta utgöres af nuklein (se d. o.), som vanligen förekommer i form af större eller mindre starkt färgbara korn, kromatinkorn, inbäddade i en svagare färgbar substans, linin. Vid kärndelningen sammandrager sig nätverket till gröfre trådar eller stafvar (se vidare Cellbildning). - Cellkärnans betydelse kan bedömas dels af direkta iakttagelser, dels ock genom resultat vunna på indirekt väg. Delas t. ex. vissa algcellers protoplaster i två eller tre lika delar, visar det sig, att endast den del, i hvilken kärnan ingår, eger förmåga att vidare utveckla sig, liksom ock assimilation ej på längden synes vara möjlig i kärnlös plasma. Man har äfven iakttagit, att cellkärnan lägger sig intill den del af cellväggen, där tillväxten är särskildt stark, t. ex. i utväxande rothår. I vissa sekretions- och absorptionsorgans celler undergår kärnans kromatinnät vissa förändringar (nukleinkornen förena sig till större eller mindre klumpar och stafvar), som säkerligen stå i samband med dessa cellers speciella verksamhet. Kärnan skulle sålunda hafva direkt betydelse för näringsprocessen inom cellen; den anses numera af de fleste forskare uteslutande vara bärare af de ärftliga anlagen, hvilkas säte möjligen torde vara trådverkets nukleinkorn. Cellkärnan synes med ett ord utöfva ett afgörande inflytande på cellutvecklingens alla detaljer. G. O. R. c. Centrosfärerna l. polkropparna, hvilka regelbundet uppträda inom djurcellen, hafva påvisats inom lägre växtgrupper, såsom alger, svampar och mossor. De utgöras af en i närheten af cellkärnan belägen fastare kropp (centrosom) af mycket små dimensioner, omgifven af en zon strålformigt anordnad cytoplasma. Liknande bildningar finnas i spermatozoidmodercellerna hos kärlkryptogamerna och vissa gymnospermer (se Cilie). Hos fanerogamer synas de enligt senare undersökningar saknas. d. Kromatoforer l. färgkroppar äro karakteristiska för växtcellen. De ligga alltid i cytoplasman, hvarest de uppträda såsom särskildt organiserade bildningar. De förökas genom delning och uppkomma, såvidt man vet, aldrig genom nybildning. De uppträda därför redan i äggcellen såsom små färglösa kroppar, hvilket utseende de bibehålla i de unga embryonala väfnaderna. Under cellernas vidare utbildning kvarstå de på detta stadium eller utvecklas till a. kloroplaster (af grek. chloros, grön), bärare af det gröna färgämnet, b. leukoplaster (af grek. leukos, hvit), ofärgade, c. kromoplaster (af grek. chroma, färg), färgade, men ej gröna. Kromatoforer saknas hos bakterier och svampar, liksom alltid i djurcellen.

Fig. 2    Cell från ett mossblad.
I plasmalagret utmed väggen
ligga de runda kloroplasterna,
de ljusare partierna i dem
äro stärkelsekorn; b-b" en kloroplast 
under delning, e en af 
stärkelsekorn fylld kloroplast</img>.

Kloroplasterna (klorofyllkornen, bladgröntkornen)
uppträda i regeln endast i celler utsatta för ljusets
inverkan och hafva till funktion att förmedla 
kolsyreassimilationen. De ligga utmed cellväggarna, äro
till formen hos de högre växterna ellipsoidiska
eller runda (fig. 2), hos en del alger band-
eller stjärnformade etc. - 
Klorofyllkornen utgöras af en
färglös grundmassa, i   hvilken   finnes   en mängd
färgade droppar    (grana)    af   ett oljeliknande
ämne, hvilket  i lösning  innehåller    ett     grönt
färgämne,    klorofyll, och ett gult, xantofyll. 
(Se vidare Klorofyll.) Dessa färgämnen
äro lattlösliga i alkohol, hvarför detta ämne, som bekant,
affärgar gröna växtdelar; likaså sönderdelas de
lätt af syror, något som förklarar hvarför växter
vid torkning brunfärgas; cellsaftens sura innehåll
sönderdelar nämligen klorofyllet. Hos de röda algerna
täckes detta af ett rödt färgämne, fykoerytrin, hos
de bruna af ett brunt, fykofein. De i unga växtdelar
vid celldelningen uppkomna kromatoforerna utvecklas,
särskildt i växtens inre delar, dit ljuset icke når,
till leukoplaster. Utsatta för ljusets inverkan kunna
dessa, åtminstone i många fall, såsom hos potatis,
öfvergå i kloroplaster. Den vanligaste och viktigaste
formen af leukoplaster äro de s. k. stärkelsebildarna,
hvilka förmedla