reservstärkelsens aflagring i cellerna ur sockerlösningar, som tillföras från andra delar i växtkroppen. Det ser ut, som skulle andra leukoplaster finnas, hvilka spela samma roll vis å vis andra ämnen. Kromoplaster uppkomma genom omvandling af antingen leukoplaster eller kloroplaster och uppträda under olika former i kronblad, fruktväggar o. s. v. Ofta är det ett utkristalliseradt färgämne, som bestämmer deras form, i andra fall finnes färgen i amorft tillstånd som små gryn i deras massa. I regeln äro gula och gulröda färger bundna till kromoplasterna, medan de blå alltid uppträda lösta i cellsaften. För alla de passiva beståndsdelar, hvilka kunna uppträda i växtcellen såsom produkter af ämnesomsättningen, kan här ej närmare redogöras. De viktigaste äro proteinkorn, stärkelse, fett, oxalsyrad kalk, kolsyrad kalk. Jfr Aleuronkorn och Assimilation. B. Cellsaften. I mycket unga celler utfyller protoplasman hela cellrummet. I något äldre celler däremot uppstå små saftrum (vakuoler), som äro fyllda med en vattenhaltig, klar, vanligen sur lösning, cellsaften. I cellsaften äro lösta allehanda ämnen: salter, syror, ägghviteämnen, amider, färgämnen o. s. v. I de äldre cellerna förena sig saftrummen mer och mer med hvarandra och tilltaga samtidigt i omfång. Fina cytoplasmatrådar genomspinna det genom vakuolernas sammansmältning bildade saftrummet, som i många äldre celler förtränger protoplasten till ett tunt lager intill väggen. I detta lager ligger då cellkärnan. C. Cellväggen anlägges alltid ur protoplasman och kan betraktas såsom en af denna uppkommen produkt, hvilken ej eger vitalitet och endast under protoplastens inflytande kan tillväxa eller undergå förändringar i byggnad eller kemisk sammansättning. Tillväxten försiggår antingen så att mellan cellväggens finaste beståndsdelar inlagras nya partiklar (intussusception, intussusceptionsteorien) eller också att nya lager läggas på de äldre, hvarigenom väggen tillväxer i tjocklek (apposition, appositionsteori). Den utgör ej heller någon för cellen såsom sådan nödvändig del, utan saknas hos åtskilliga växtceller under större eller mindre delar af deras lif. Så äro slemsvamparnas (myxomyceternas) celler "nakna", liksom åtskilliga lägre växters svärmsporer och könsceller. - De viktigaste beståndsdelarna i cellväggen äro pektinämnen, utmärkta genom den lätthet, med hvilken de lösas i alkalier efter föregående behandling med utspädda syror, samt cellulosa. Detta kolhydrat uppträder i allt större mängd under väggens fortgående tjocklekstillväxt. Svamparnas cellväggar skilja sig i sin kemiska beskaffenhet väsentligt från öfriga växters, i det att de utom kolhydrat (dock ej cellulosa) bestå af ett djurens kitin närstående ämne, som fått namn mykosin (af grek. mykes, svamp). I samband med växtdelarnas slutliga utveckling ställas på de olika cellernas väggar olika kraf. Väggarna tilltaga sålunda i tjocklek, men därigenom att denna förtjockning icke försiggår likformigt öfver väggens yta, erhåller den en utpräglad skulptur. De oförtjockade partierna visa sig såsom porer eller i mycket tjockväggiga celler såsom porkanaler; i barrträdens och andra växters trakeider uppträda egendomligt formade ringporer. Blir den största delen af membranen oförtjockad, är det de förtjockade partierna, som närmast bestämma cellväggens utseende. De uppträda då såsom ring- eller spiralband eller såsom nätverk. Det är i synnerhet kärlen, som visa en sådan skulptur; alltefter förtjockningens art benämnas de ring-, spiral- eller nätkärl (se fig. 3). Dessutom undergå cellväggarna ofta i samband med förtjockningen en del kemiska förändringar. De vigtigaste af dessa äro: förvedning, förkorkning och kutinisering, slemvandling, förkisling, förkalkning.

Fig. 3. Exempel på cellväggens olika skulptur. A
parenkymcell af flädermärg, i längdsnitt. Porerna
synas dels i de genomskurna väggarna (a), dels såsom
runda prickar på bakväggen. B parti af fröhvitan hos
elfenbensnöten (Phytelephas). De starkt förtjockade
väggarna äro försedda med porkanaler. C och D ring
och skrufformig förtjockning i trakeider. E nätformig
förtjockning på väggen af ett kärl.</img>

a. Förvedningen uppkommer därigenom att flera olika
ämnen (hadromal, koniferin) inlagras i väggen. Denna
blir därigenom fast och hård (ved), utan att därför
hindra vatten och gaser att genomtränga. Celler med
sådana väggar utgöra företrädesvis växtkroppens
skelett. - b. Förkorkning uppstår, då suberin,
ett fettartadt ämne, hufvudsakligen bestående
af glycerinester och andra estrar, inlagras,
liksom kutinisering (se Kutikula), då kutin
ingår. Genom suberin och kutin omvandlade väggar äro
så godt som ogenomträngliga för gaser och vatten och
tjäna på denna grund i regeln som hudväfnad o. d. -
c. Slemvandling är mindre vanlig än förut nämnda
förändringar. Den har för växten ofta biologisk