Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cell ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
reservstärkelsens aflagring i cellerna ur sockerlösningar,
som tillföras från andra delar i växtkroppen. Det
ser ut, som skulle andra leukoplaster finnas, hvilka
spela samma roll vis å vis andra ämnen. Kromoplaster
uppkomma genom omvandling af antingen leukoplaster
eller kloroplaster och uppträda under olika former
i kronblad, fruktväggar o. s. v. Ofta är det ett
utkristalliseradt färgämne, som bestämmer deras form,
i andra fall finnes färgen i amorft tillstånd som
små gryn i deras massa. I regeln äro gula och gulröda
färger bundna till kromoplasterna, medan de blå alltid
uppträda lösta i cellsaften.
För alla de passiva beståndsdelar, hvilka
kunna uppträda i växtcellen såsom produkter af
ämnesomsättningen, kan här ej närmare redogöras. De
viktigaste äro proteinkorn, stärkelse, fett, oxalsyrad
kalk, kolsyrad kalk. Jfr Aleuronkorn och Assimilation.
B. Cellsaften. I mycket unga celler
utfyller protoplasman hela cellrummet. I något
äldre celler däremot uppstå små saftrum (vakuoler),
som äro fyllda med en vattenhaltig, klar, vanligen
sur lösning, cellsaften. I cellsaften äro lösta
allehanda ämnen: salter, syror, ägghviteämnen,
amider, färgämnen o. s. v. I de äldre cellerna
förena sig saftrummen mer och mer med hvarandra och
tilltaga samtidigt i omfång. Fina cytoplasmatrådar
genomspinna det genom vakuolernas sammansmältning
bildade saftrummet, som i många äldre celler
förtränger protoplasten till ett tunt lager intill
väggen. I detta lager ligger då cellkärnan.
C. Cellväggen anlägges alltid ur protoplasman
och kan betraktas såsom en af denna uppkommen
produkt, hvilken ej eger vitalitet och endast
under protoplastens inflytande kan tillväxa
eller undergå förändringar i byggnad eller kemisk
sammansättning. Tillväxten försiggår antingen
så att mellan cellväggens finaste beståndsdelar
inlagras nya partiklar (intussusception,
intussusceptionsteorien) eller också att nya lager
läggas på de äldre, hvarigenom väggen tillväxer
i tjocklek (apposition, appositionsteori).
Den utgör ej heller någon för cellen
såsom sådan nödvändig del, utan saknas
hos åtskilliga växtceller under större
eller mindre delar af deras lif. Så äro
slemsvamparnas (myxomyceternas) celler "nakna",
liksom åtskilliga lägre växters svärmsporer
och könsceller. - De viktigaste
beståndsdelarna i cellväggen äro pektinämnen, utmärkta
genom den lätthet, med hvilken de lösas i alkalier
efter föregående behandling med utspädda syror, samt
cellulosa. Detta kolhydrat uppträder i allt större
mängd under väggens fortgående tjocklekstillväxt.
Svamparnas cellväggar skilja sig i sin
kemiska beskaffenhet väsentligt från öfriga växters,
i det att de utom kolhydrat (dock ej cellulosa) bestå
af ett djurens kitin närstående ämne, som fått namn
mykosin (af grek. mykes, svamp).
I samband med växtdelarnas slutliga utveckling ställas
på de olika cellernas väggar olika kraf. Väggarna
tilltaga sålunda i tjocklek, men därigenom att
denna förtjockning icke försiggår likformigt öfver
väggens yta, erhåller den en utpräglad skulptur. De
oförtjockade partierna visa sig såsom porer eller
i mycket tjockväggiga celler såsom porkanaler;
i barrträdens och andra växters trakeider uppträda
egendomligt formade ringporer. Blir den
största delen af membranen oförtjockad, är det
de förtjockade partierna, som närmast bestämma
cellväggens utseende. De uppträda då såsom ring- eller
spiralband eller såsom nätverk. Det är i synnerhet
kärlen, som visa en sådan skulptur; alltefter
förtjockningens art benämnas de ring-, spiral- eller
nätkärl (se fig. 3). Dessutom undergå cellväggarna
ofta i samband med förtjockningen en del kemiska
förändringar. De vigtigaste af dessa äro: förvedning,
förkorkning och kutinisering, slemvandling,
förkisling, förkalkning.
 |
| Fig. 3. Exempel på cellväggens olika skulptur. A parenkymcell af flädermärg, i längdsnitt. Porerna synas dels i de genomskurna väggarna (a), dels såsom runda prickar på bakväggen. B parti af fröhvitan hos elfenbensnöten (Phytelephas). De starkt förtjockade väggarna äro försedda med porkanaler. C och D ring och skrufformig förtjockning i trakeider. E nätformig förtjockning på väggen af ett kärl. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
