betydelse. - d. Förkisling. Genom inlagring af större mängder kiselsyra blir väggen fast, men spröd. Hos vissa växtgrupper, t. ex. diatomacéer, gräs, equisetacéer, sker i stor skala en dylik omvandling af alla eller en del cellers väggar. - e. Förkalkning, beroende på inlagring i väggen af stora mängder kolsyrad kalk, förekommer i stor utsträckning hos de s. k. kalkalgerna äfvensom i hår hos åtskilliga högre växter. I nära anslutning till cellväggens olika utbildning i kemiskt och fysiskt hänseende och i öfverensstämmelse med de olika uppgifter, som cellen eger att fylla i de mer sammansatta växternas lif, uppstår en mängd cellformer, som dock pläga indelas i trenne typer: parenkymcellen, prosenkymcellen och hyfen. a. Parenkymcellen är ungefär likformigt utbildad i rummets tre dimensioner (är isodiametrisk). Den har tunna väggar med runda porer. Väggen består af cellulosa. Den förekommer i växpunkterna, i märg och bark, i frukter, i blad. Dess uppgilt är närmast en kemisk-fysiologisk. b. Prosenkymcellen är starkt utdragen i längden, har skarpt tillspetsade ändar. Porerna äro ofta spricklika. Innehållet utgöres af luft eller vatten, d. v. s. cellen är död. Väggarna äro förtjockade och ofta förvedade.

Fig. 4. Bastcell af kinabark.  
Prosenkymcell.
Porerna spricklika.</img>

c. Hyfen är antingen en lång,
smalgrenig cell eller en smal,
genom tvärväggar af delad celltråd, 
som tillväxer i spetsen. Förekommer i 
synnerhet hos svampar.    H. Hn.

Fig.  5.    Mögelsvamp (Phycomyces nitens),   m
myceliet, bildadt af en oledad hyf.</img>

3. Fys. En enkel galvanisk stapel, till skillnad
från de sammansatta staplarna. En cell kallas äfven
ett element.

Cella (lat.), förvaringsrum, källare, afskildt gemak,
kammare; företrädesvis det rum i de gamla grekiska
och romerska templen, i hvilket gudabilden fanns
uppställd. (Jfr Cell och Tempel.) - Cellarius, den
hustjänare (vanligen slaf), som bestred uppsikten
öfver klädförrådet, atrium, husgerådet, kassan m. m.

Cellafsnöring, bot.  Se Cellbildning.

Cellamare [tjel-], Antonio Giudice, hertig af
Giovenazzo, furste af C., spansk diplomat och
konspiratör, f. 1657 i Neapel, uppfostrades
vid Karl II:s hof och inträdde tidigt i spansk
krigstjänst. Under spanska arfföljdskriget (1701-14)
kämpade han i Italien på Filip V:s sida och blef
fången 1707 vid Gaëtas belägring. Sedan han 1712
återfått friheten, skickade Filip honom 1715 som
utomordentligt sändebud till Frankrike, där han, eggad
af kardinal Alberoni, anstiftade en sammansvärjning
i syfte att störta hertigen-regenten, Filip af
Orléans, och i stället sätta Filip V i spetsen för
regeringen. Men kardinal Dubois kom anläggningen
på spåren, och C. häktades 1718. Han fördes öfver
gränsen, blef väl mottagen i Madrid och utnämndes
till generalkapten i Gamla Kastilien. Död 1733.

Cellarius (lat.), en hustjänare.   Se Cella.

Cellarius (eg. Keller), Christoph, tysk lärd,
f. 1638, blef 1693, sedan han länge egnat sig åt
skolans tjänst, professor i romersk vältalighet i
Halle, där han dog 1707. Hans förnämsta skrifter
äro Antibarbarus latinus s. de latinitate mediæ
et infimæ ætatis (1677, nya uppl. 1765 och 1779),
Orthographia latina (1704, nya uppl. 1768 och 1779)
och det geografiska verket Notitia orbis antiqui (1701
-06, ny uppl. 1773). Tillika utgaf han upplagor af
åtskilliga latinska klassiker samt flera läroböcker,
bl. a. en latinsk grammatika, som i bearbetning för
svenska skolor utgafs i Stockholm 1703 och 1740,
samt på sin tid mycket använda kompendier i gamla
tidens historia och geografi. C. var äfven förkämpe
för ett rent, äkta romerskt skrifsätt. Jfr Keil,
"De Chr. Cellarii vita et studiis" (akad. progr.,
Halle 1875).

Cellbildning, bot., försiggår inom växtriket såväl
som inom djurriket uteslutande genom protoplasmans
verksamhet. Hvarje ny cell bildas i och af en annan
cell, utaf dennas protoplasma. Cellerna i en växt,
som uppkommit genom befruktning, härstamma samtliga
från den befruktade äggcellen. Cellbildning ur andra
organiska ämnen eller omedelbart ur oorganisk materia
(generatio spontanea eller gen. æquivoca) är hittills
ej känd. Cellerna förökas vanligen genom delning,
celldelning. Den första iakttagbara förändringen
vid densamma visar sig i cellkärnan. Maskorna i
det kromatiska nätverket tilltaga i mäktighet genom
upphopning af kromatisk substans; samtidigt försvinna
nätverkets finaste förgreningar, och detsamma
ombildas till en eller flera löst hoprullade trådar
(spirem, fig. B). Ur dessa framgår sedan ett för
hvarje art bestämdt antal segment, kromosomerna (se
Cell). Dessas form växlar mycket hos olika arter, ofta
långa, mer eller mindre U-formigt böjda trådar. Medan
kromosomerna ännu ligga inneslutna i kärnhåligheten,
eller senare, inträder en längsdelning i kromosomerna
(fig. D), hvarigenom dessa blifva uppdelade i tvenne
lika stora, mer eller mindre löst sammanhängande
dotterkromosomer. Vid tvenne diametralt motsatta
punkter invid kärnan uppträda i protoplasman fina