trådar, som utstråla mot kärnmembranen, bildande ett slags hölje omkring denna, s. k. polkappor (fig. C). Så upplöses kärnmembranen, och polkappornas trådar fästa sig vid kromosomerna, som ordna sig mer eller mindre regelbundet i cellens ekvatorial-plan (kärnskifvan, aster-stadiet, fig. D).

Fig. 1. Cellbildning med indirekt kärndelning i en
fanerogam växts rotspets. A cell med "hvilande"
kärna. B spirem. C polkappornas utbildning. D
aster-stadiet, kromosomernas längsdelning. E o. F
diaster. G dispirem. F-H cellväggens anläggning och
utbildning. Cellens protoplasma är tecknad endast i A,
där k är kärnknapp.</img>

Det hela får
ofta utseende af en spole, och polkappornas trådar
kallas därför spoltrådar. Utmed dessa trådar synes nu
en halfva af hvarje af de ursprungliga kromosomerna
dragas till ena polen, den återstående till den
andra (fig. E). Sedan detta skett, sammansmälta
de i hvartdera af de nya kärnpartierna till en ny
kärntråd, som å sin sida antager den ursprungliga
nätformen (fig. F, G), medan kärnkropparna och
kärnmembranerna ånyo uppträda. Den nu skildrade
processen kallas indirekt kärndelning (karyokines,
mitos) och förlöper i hufvudsak på samma sätt
hos såväl djur som växter. Resultatet är tydligen
det, att kromatinet och dess innehåll af nuklein
fördelas så likformigt som möjligt. Vikten af detta
förhållande är lätt att inse, då man besinnar, att
just det kromatiska nätverket med all sannolikhet är
bäraren af de ärftliga anlagen. Ju mer i detalj man
lyckas följa de nu i korthet beskrifna processerna,
dess klarare synpunkter erhållas ock för våra teorier
om ärftlighetens art och väsende. - När cellkärnan
har delat sig, uppstår i de flesta fall äfven en ny
cellvägg med åtföljande afdelande af cytoplasman.
I det ekvatoriala planet mellan de nya kärnorna synas
snart nog små korn samla sig i ett tunt lager 
(cellplattan, fig. F och G). Dessa korn smälta snart
samman till en skarpt tecknad hinna (fig. H], som 
afdelar den gamla cellen i tvenne vanligen lika stora
delar, och härmed är celldelningen afslutad. - Utom
ofvan beskrifna kärndelning förekommer i växtriket
äfven direkt sådan (fragmentation, amitos), därigenom
att kärnan afsnöres i tvenne nya sådana; men sådan
kärndelning är vanligen ej förbunden med celldelning.

För celldelningen är det karakteristiskt,
att modercellen helt och hållet uppgår i två
dotterceller, som till en början äro lika
stora sinsemellan. De alstrade dottercellerna
kunna sedan i sin tur delas, och genom en dylik
fortsatt delning bildas cellväfnaderna i växten
(se Cellväfnad). Celldelningen är den viktigaste
formen för cellernas förökning. Utom denna förekomma
inom vissa växtgrupper eller vid några väfnaders
bildning äfven andra former för cellbildning, nämligen
cellafsnöring, mångcellbildning och fricellbildning.
G. A. (G. O. R.)

För dessa former af cellbildning spelar cellkärnan
i hufvudsak samma roll som vid celldelningen,
olikheterna bero på de bildade cellernas olika storlek
eller sättet och tiden för membranernas anläggning. -
Vid cellafsnöringen bildas på modercellen ett eller
flera små utskott, som genom en smal öppning stå i
förbindelse med densamma. Slutligen anlägges en vägg
mellan dotter- och modercellen, och genom klyfning
af denna vägg frigöres den nybildade cellen. På
detta sätt bildas sporer och konidier hos många
svampar. Jästsvamparnas förökning försiggår likaledes
genom afsnöring. -

Fig. 2.    Sporbildning genom cellafsnöring hos en
basidiomycet (Tricholoma variegatum).</img>

Vid mångcellbildningen delar sig modercellens kärna
i en hel mängd dotterkärnor, innan några nya väggar anläggas.

Fig. 3.    Sporbildning genom fri cellbildning hos
en askomycet (Peziza confluens).</img>

Ett tydligt exempel lämnar
bildningen af fröhvitan. Denna uppstår i embryosäcken
genom upprepad delning af