centralkärnan. Först sedan en mängd dotterkärnor uppkommit,
anläggas nya väggar, hvarigenom småningom bildas en
sammanhängande väfnad. - Vid
fricellbildningen
bildas genom modercellens delningar ett visst antal
kärnor, och omkring hvarje sådan kärna samlar sig
en del cytoplasma, som slutligen omgifver sig med
en membran. Vid fricellbildningen uppstår ett antal
fria cellindivid inuti modercellen. Fricellbildningen
förekommer mest typiskt vid sporbildningen hos
askomyceterna (se
Ascomycetes). - Slutligen bildas
nya celler genom cellsammansmältning, nämligen genom
kopulation och befruktning (se
Befruktning).
H. Hn.
Celldelning. Se
Cellbildning.
Celle, stad i preussiska prov. Hannover,
regeringsområdet Lüneburg, vid floden Fuses
sammanflöde med Aller. 19,883 inv. (1900). C. har ett
gammalt slott, i hvilket drottning Karolina Matilda
af Danmark efter sin förvisning lefde 1772-75. I
stadskyrkan hvila de forne hertigarna af C. Mångsidig
industri, bl. a. i yllegarn, tobaksvaror, paraplyer,
fysiska instrument; handel med trä, ull, honing och
vax. Gymnasium och realskola. - C. anlades 1292 och
var sedan 14:e årh. till 1705 residens för hertigarna
af Braunschweig-Lüneburg af celleska linjen. Samma
dag (26 jan. g. st. 1679), som fred ingicks i Nijmegen
mellan kejsaren och Ludvig XIV, afslöt grefve
Rebenac i C. separatfred utan Karl XI:s vetskap och
samtycke mellan Frankrike och Sverige å ena sidan
samt furstarna af huset Braunschweig-Lüneburg å den
andra. Ludvig XIV afträdde för Sveriges räkning till
de lüneburgske furstarna amtet Thedinghausen, området
Dörverden samt en liten landsträcka mellan Aller
och Weser, lydande under hertigdömet Verden. Karl XI
ratificerade traktaten 27 juli 1679.
Cellemalj. Se
Emalj.
Cellfamilj,
bot. Se
Cellförening.
Ceilfusion. Se
Cellförening.
Cellfängelse. Se
Fängelse.
Cellförening,
bot., en förening af sinsemellan
väsentligen likartade celler, hvilka sammanhållas
med hvarandra af gemensamma cellväggar. Alltefter de
sinsemellan förenade cellernas större eller mindre
grad af själfständighet plägar man urskilja tre
slag af cellföreningar, nämligen cellfamiljer,
cellväfnader och cellfusioner eller kärl. I
cellfamiljerna är sammanhanget mellan
cellerna ej väsentligt för cellernas bestånd. Dessa
kunna lefva och växa, äfven om de äro skilda
från hvarandra. Sådana cellföreningar finnas hos
vissa lägre alger, t. ex. en del
desmidiacéer
och
palmellacéer.
Cellväfnader äro genom
celldelning alstrade cellföreningar, hvilkas
celler stå i nödvändigt samband med hvarandra,
men hvilkas celler allt framgent bibehålla sin
själfständighet.
Cellfusionerna eller
kärlen
utgöras af cellrader, i hvilka cellerna förlorat
sin individualitet, därigenom att väggarna mellan de
radade cellerna helt eller delvis blifvit upplösta
(resorberade). Af såväl kärl som eellväfnader finnas
olika slag. Se
Cell. V. W.*
Cellini [tjellini],
Benvenuto, italiensk guldsmed,
medaljgravör och bildhuggare, f. 1500 i Florens,
d. där 1571. Han var son till en arkitekt, kom tidigt
i lära hos guldsmederna Michelangelo Bandinelli
(fader till Baccio B.) och Antonio Sandro samt
studerade med hänförelse Michelangelo Buo-
narrotis berömda kartong "Klättrarna", med motiv
från bataljen vid Cascina.
</img>
För att utbilda sig
äfven i bildhuggarkonsten begaf han sig till Rom
och trädde där i tjänst hos Klemens VII. 1527
deltog han i stadens försvar mot konnetabeln af
Bourbon, hvilken (enl. den skrytsamme C:s egen,
icke absolut tillförlitliga uppgift) stupade för
en kula från C:s gevär. Efter stadens intagande
reste C. till Mantova och därifrån till Florens,
men kallades snart af påfven åter till Rom, där han
började egna sig åt stämpelsnidarkonsten och fick
anställning vid det påfliga myntverket. De fyra
eller fem medaljer af C:s hand, som finnas från
denna tid (bl.a. Klemens VII och Kardinal Bembo),
äro emellertid graverade utan inspiration, sakna
den stilfullhet, som utmärker de större italienske
medaljörernas verk under renässansen; porträtten
äro uttryckslösa, och särskildt äro kompositionerna
å frånsidan banala. Misstänk för mord, nödgades han
fly till Neapel. Sedan hans oskuld blifvit bevisad,
återkom han till Rom; men ett af honom i vredesmod
begånget dråp på en afundsman tvang honom inom kort
att lämna Rom. Han antog då plats som myntmästare hos
hertig Alexander i Florens. Ett fribref från påfven
Paul III kallade honom likväl snart tillbaka till
Rom, där han för påfvens räkning utförde bl. a. ett
gyllene praktband till ett breviarium, som skulle
föräras åt Karl V vid dennes intåg i Rom.
Saltkaret, af Cellini.</img>
Ovänners förföljelser
föranledde honom 1537 att begifva sig till Paris,
och då han en tid därefter åter infann sig i Rom,
anklagades han för stöld och fängslades. Frigifven
efter många vedervärdigheter, antog han Frans I:s
inbjudning till Paris 1540. För denne konung utförde
han bl. a. det berömda saltkar af drifvet guld (1543),
som nu finnes i Wien, och den för
