Fontainebleau slott afsedda, nu i Louvre befintliga bronsreliefen Källnymjen samt flera mynt och medaljer, bland hvilka en med Frans I:s bild står på höjdpunkten af samtida medaljörkonst. Äfven i Paris blef C. emellertid föremål för alla slags intriger, och utan att hafva uppburit de summor, som konungen var honom skyldig, lämnade han Frankrike 1545. Han mottogs då på det vänligaste af hertig Cosimo i Florens, för hvilken furste han utförde bl. a. den i sitt motiv tämligen bisarra bronsstaty af Perseus (1550), som nu befinner sig i loggia de' Lanzi i Florens. Han började äfven arbeta i marmor och fullbordade 1565 det sköna marmorkrucifix, som nu är uppställdt i Escorials kyrka. 1558 inträdde han i det andliga ståndet, men utgick därur redan 1560 för att genom giftermål skänka sina oäkta barn legitimitet. Som bildhuggare var C. en konstnär af endast andra rangen. Hans stora rykte beror hufvudsakligen därpå att han gaf prägeln åt den stil, som utmärker 1500-talets guldsmedsarbeten (praktkärl, prydnader o. s. v.). Dessa arbeten utgöras dels af kärl, som på ett mer eller mindre fritt eller fantastiskt sätt äro bildade af något dyrbart mineral (agat, jaspis m. m.) och försedda med handtag, lock, fot o. s. v. af drifvet guld med emalj eller ädla stenar, dels af på dylikt sätt infattade vaser af bergkristall med inslipade ornament (arabesker m. m.), dels slutligen af föremål af hel metall med emalj eller ädla stenar. Ytterligt få äro emellertid de arbeten, som med någon säkerhet kunna betecknas såsom C:s egna, hvilket likväl icke hindrar, att man i de flesta samlingar alltid träffar något, som uppgifves hafva honom till mästare. Enligt äldre uppgifter skulle han äfven ha ciselerat praktvapen, men de, som med säkerhet tillskrifvas honom, inskränka sig till dolkar; praktrustningar, som förr gått under C:s namn, såsom Karl IX:s i Strängnäs domkyrka, och praktsköldar, i Windsor, på Skoklosters slott, i Wiens kejs. museum och i Madrids arsenal, ha vid kritisk undersökning visat sig ha andra upphofsmän. - C:s konstnärliga betydelse har utan tvifvel blifvit öfverskattad. Han var en utomordentligt skicklig guldsmed, som i det dyrbaraste material skapade raffineradt smakfulla konstslöjdalster. Såsom konstnär i inskränktare mening var han en manierist, som icke förstod att med måtta och behärskning tillgodogöra sig det inflytande Michelangelos storslagna konst på honom från början till slut utöfvade. För sin i synnerhet fordom mycket stora popularitet har han i främsta rummet att tacka sitt äfventyrliga lif, som han i mycket utbroderad form och med en gascognares hela skrytsamma själfkärlek tecknat i sin särdeles underhållande själfbiografi: Vita di B. C., scritta da lui medesimo (flera gånger utgifven, bl. a. 1873). Denna lefnadsteckning är emellertid af stort värde för studiet af den tidens såväl kultur som konst, och den har också blifvit öfversatt på flera språk (på tyska af Goethe, 1803; ett utdrag af biografien förekommer i svensk öfversättning i "Valda skrifter af H. Taine", 1875 -77). Vidare författade C. Trattati intorno alle otto principali arti dell' oreficeria (1568; utg. af Tassi 1829). Jfr Eugene Pion, "Benvenuto Cellini. orfèvre, médailleur, sculpteur" (1882-84), som betydligt reducerade antalet C. förut tillskrifna arbeten. R-n. O. G-g. Cellist (af it. cello, förkortning af violoncello), mus., violoncellist, violoncellspelare. Celliter (af lat. cella, kammare), en filantropisk lekmannaförening. Se Alexianer. Cellkopplare, elektrot., en apparat, med hvars tillhjälp antalet celler i ett ackumulatorbatteri varieras i och för erhållande af lämplig totalspänning å batteriet. Apparaten består i sin enklaste form af ett antal kontakter, ställda i cirkelform och förbundna med de i batteriets ena ända befintliga "regleringscellerna", öfver kontakterna rör sig en kontaktarm, från hvilken ledningen till yttre strömkretsen uttages. Kontaktarmen har tvenne "fingrar", mellan hvilka ett motstånd är inkoppladt. Härigenom förhindras, att vid armens öfvergång från en cellkontakt till en annan den mellanliggande cellen kortslutes. Ofta användas tvenne kontaktarmar, den ena för laddning, den andra för urladdning af batteriet. Vid stora batterier anordnas kontakterna i raka rader med däröfver löpande kontaktslädar. Dessa förflyttas stundom med tillhjälp af små motorer, manövrerade med tryckknappar. Äfven kunna kontaktstyckenas förflyttning automatiskt ombestyras af reläer, inställda för en viss spänning. A. E-m. Cellkropp. Se Cell 1. Cellkärna, bot. Se Cell. Cello [tje'llå], mus., förkortning af violoncello. Celloidin, kem. tekn., en form af bomullskrut, erhållen genom utspädning af kollodium med vatten, hvarvid nitrocellulosa utfaller. Föga explosiv, är celloidinet lätt att transportera och användes därför till beredning i större skala af kollodium, som å användningsplatsen framställes genom celloidins upplösning i eter-alkohol (jfr Bomullskrut). - Celloidin-papper (egentl, kollodiumpapper) är ett allmänt användt fotografiskt kopieringspapper, hvars ljuskänsliga yta består af ett genom kollodiums afdunstning framställdt nitrocellulosa-skikt, i hvilket de ljuskänsliga ämnena (silfvernitrat, silfverklorid m. m.) äro fint fördelade. Se Fotografi. Cellplasma. Se Cell. Cellplatta. Se Cellbildning. Cellprotoplasma. Se Cell 1. Cellsaft, bot. Se Cell. Cellsammansmältning, bot. Se Cellbildning. Cellsystem. Se Fängelse. Cellulares, bot. Till en hufvudafdelning med detta namn förde A. P. De Candolle i sitt växtsystem alla de växter, som han ansåg sakna kärl och klyföppningar, nämligen mossor, alger, lafvar och svampar, öfriga växter, fanerogamer och ormbunkar, förde han till en motsvarande afdelning, som han benämnde vasculares. Det torde knappast behöfva påpekas, att han därvid tillade när- eller frånvaron af kärl och klyföppningar en alltför stor vikt och att indelningen sålunda blef föga naturlig. V. W.* Cellular-patologi, med., den förnämligast genom Virchow införda, allmänt antagna lära, enligt hvilken kroppens sjukliga förändringar hafva sitt säte i de kroppen sammansättande cellerna samt uppkomma och utbreda sig genom dessas egna förändringar i afseende på form, antal, innehåll och förrättning. Enligt denna lära ega således sjukdomarna ett materiellt underlag; de äro naturliga, om än abnorma, lifsprocesser, till största delen