Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 1401-1402 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Celluliter ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lokala företeelser, tillgängliga för direkt
iakttagelse och undersökning å de sjuka
cellväfnaderna. Se Patologi.
G. R.*

Celluliter (af lat. cella, förvaringsrum), med.,
svullnader i bindväfven under huden, mellan muskler
eller annanstädes. De äro envisa att bota. Massage
och värmande omslag äro verksamma medel.

Celluloid (af lat. cellula, cell, och grek. eidos,
utseende), ett kemiskt tekniskt preparat, som
framställes af lågnitrerad cellulosa (kollodiumbomull)
och kamfer. Den amerikanske läkaren Maynards upptäckt
(1847), att lägre nitreringsgrader af bomullskrut
lösa sig i en blandning af eter och alkohol,
hvilken lösning han, under namn af kollodium (däraf
benämningen kollodiumbomull), införde i kirurgien,
gaf vetenskapsmännen uppslag till nya undersökningar
af bomullskrutets egenskaper, och man kunde snart
uppställa en hel serie lösningsämnen. År 1869
påvisade bröderna Hyatt i Newark (New Jersey), att
äfven kamfer löser kollodiumbomull till en hornartad,
strukturlös massa, som vid uppvärmning blir plastisk,
men åter hårdnar vid afsvalning. Detta nya ämne,
som de kallade celluloid, har sedermera fått mycket
stor användning för åtskilliga ändamål.

För celluloidfabrikationen använder man
vanligtvis silkespapper, då cellulosan i denna
form lättare genomnitreras än bomull. Nitreringen,
d. v. s. öfverförandet af cellulosan i nitrerad
cellulosa (cellulosanitrat), sker antingen så,
att papperet först i maskin skäres i mindre
stycken, hvilka neddoppas i en blandning af lika
delar salpetersyra och svafvelsyra, eller ock så,
att man låter papperet i långa banor passera genom
syreblandningen. Det på detta sätt behandlade papperet
males i holländare, uttvättas mycket omsorgsfullt
och urvattnas i hydraulisk press.

Celluloidens framställning ur den sålunda färdiga
nitrocellulosan sker antingen på varma eller kalla
vägen. Enligt den varma metoden sammanmales den ännu
fuktiga nitrocellulosan med ungefär sin halfva vikt
kamfer, hvarefter blandningen valsas och pressas under
mycket starkt tryck, så att vattnet af rinner. Därpå
sker ånyo pressning under flera timmars tid vid
130° temperatur, hvarvid kamfern fullständigt löser
nitrocellulosan. Det på detta sätt bildade fabrikatet
torkas vidare i lufttomt rum, där ett kärl med smält
klorkalcium befinner sig för bättre absorption af
fuktigheten. - Sker framställningen på kalla vägen,
öfvergjutes den förut torkade nitrocellulosan med
en lösning af kamfer i eter eller metylalkohol,
hvarvid proportionerna äro ungefär följande:
2 delar nitrocellulosa, l del kamfer och 4 delar
eter eller metylalkohol. Massan bearbetas i täckt
knådmaskin, tills den blir plastisk, och utvalsas
vidare till plattor, som pressas starkt mellan zink-
och järnskifvor.

Alltefter olika framställningsmetoder varierar
celluloiden i sammansättning. Såsom exempel må här
nämnas följande tvenne analyser på fransk och engelsk
celluloid :

	Fransk	Engelsk
Nitrocellulosa .........	64,9 proc.	73,7 proc.
Kamfer..................	32,9 "	22,8 "
Aska.....................	2,2 "	3,5 "
	100,0 proc.	100,0 proc.

I handeln förekommer celluloiden i oarbetadt
tillstånd i form af ark, plattor, block och stänger. Den
har en egentlig vikt af 1,4 och är genomskinlig,
hornartad, elastisk, luktlös, svår att bryta sönder,
olöslig i vatten och blir vid 125° så plastisk,
att den låter forma sig. Genom upphettning till
140° börjar den dekomponera under af gif vande
af röd-gula gaser, och vid 150° brinner den
hastigt under spridande af stark kamferlukt. All
explosion är däremot utesluten, då kamfern upphäfver
nitrocellulosans explosiva egenskaper, såsom i
allmänhet är fallet med kolrika substanser. Genom
inblandning af vissa eldfasta ämnen, såsom zinkoxid,
tungspat, blyborat, ammoniumsulfat eller tennklorur,
minskas antändligheten, men i och med fasta ämnens
inblandning nedsättes elasticiteten, och fabrikatet
blir hårdare, önskar man färgad celluloid, inblandas
färgstoffen under tillverkningen.

Genom sin lätthet och sina egenskaper att låta
forma sig, färgas efter behag och antaga vacker
polityr har celluloiden fått stor användning till
imitationer af horn, sköldpadd, bärnsten, opal,
malakit, korall, marmor, mosaik m. m. Bland fabrikat,
som framställas af celluloid, må nämnas kammar,
knappar, glasögonbågar, biljardbollar, knifskaft,
käppkryckor, kirurgiska instrumenter samt genom en
tunn celluloidbeläggning på linne äfven kragar och
manschetter. Lösning af celluloid i eteralkohol,
amylacetat och ättiketer användes mycket såsom
fernissa, och man kan därmed öfverdraga trä och
metall med en färglös, genomskinlig hinna, hvilken
låter tvätta sig med såpa och vatten och är mycket
hållbar. Man kan lätt konstatera, om ett föremål är
tillverkadt af celluloid, genom att kraftigt gnida
detsamma med en yllelapp, då celluloid utvecklar lukt
af kamfer. G. v. F.

Celluloid-radering l. Hologlyfi, en
modern gravyrmetod. I stället för koppar eller
annan metall använder gravören en blankpolerad
celluloidplåt, i hvilken arbetet på vanligt
"torrnålsmaner" inristas. Aftryck från sådana
plåtar kunna i många fall anses fullt jämförliga
med dylika från koppar. Sättet, som särskildt
lämpar sig för nybörjare och amatörer, borde
förtjäna att komma i mera allmänt bruk. _
A. T-g.

Cellulosa (af lat. cella, förvaringsrum)
l. Cellämne, kem., det ämne, hvaraf växternas
cellväggar hufvudsakligen bestå. I djurriket
förekommer ett med cellulosan identiskt eller
nära besläktadt ämne, tunicin, i manteln hos
ascidier och andra tunikater. Endast jämförelsevis
sällan, såsom t. ex. i bomull, utgör ren cellulosa
växtcellens membran; vanligen är den uppblandad
eller kanske rättare förenad med andra ämnen. Den
rena cellulosans kemiska sammansättning motsvarar
formeln (C₆H₁₀O₅)n; dess molekylarvikt är okänd
och sannolikt mycket hög. Beträffande den närmare
sammansättningen af cellulosan är det säkert, att på 6
kolatomer komma minst 3 hydroxylgrupper (OH), möjligen
4. Några af dessa ha samma karaktär som i alkoholer,
och de öfriga äro af svagt sur natur. Cellulosan ger
nämligen dels esterarter med syror, dels obeständiga
saltartade föreningar med baser. Med salpetersyra
t. ex. ger cellulosan flera nitrat, vanligen, men
oriktigt, kallade nitrocellulosor, nämligen di-,
tri-, tetra-, penta- och hexanitrat alltefter syrans
koncentration, tiden för inverkan och cellulosans
mer eller mindre fint fördelade tillstånd. Högst
nitreradt är hexanitratet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>