lokala företeelser, tillgängliga för direkt iakttagelse och undersökning å de sjuka cellväfnaderna. Se Patologi. G. R.* Celluliter (af lat. cella, förvaringsrum), med., svullnader i bindväfven under huden, mellan muskler eller annanstädes. De äro envisa att bota. Massage och värmande omslag äro verksamma medel. Celluloid (af lat. cellula, cell, och grek. eidos, utseende), ett kemiskt tekniskt preparat, som framställes af lågnitrerad cellulosa (kollodiumbomull) och kamfer. Den amerikanske läkaren Maynards upptäckt (1847), att lägre nitreringsgrader af bomullskrut lösa sig i en blandning af eter och alkohol, hvilken lösning han, under namn af kollodium (däraf benämningen kollodiumbomull), införde i kirurgien, gaf vetenskapsmännen uppslag till nya undersökningar af bomullskrutets egenskaper, och man kunde snart uppställa en hel serie lösningsämnen. År 1869 påvisade bröderna Hyatt i Newark (New Jersey), att äfven kamfer löser kollodiumbomull till en hornartad, strukturlös massa, som vid uppvärmning blir plastisk, men åter hårdnar vid afsvalning. Detta nya ämne, som de kallade celluloid, har sedermera fått mycket stor användning för åtskilliga ändamål. För celluloidfabrikationen använder man vanligtvis silkespapper, då cellulosan i denna form lättare genomnitreras än bomull. Nitreringen, d. v. s. öfverförandet af cellulosan i nitrerad cellulosa (cellulosanitrat), sker antingen så, att papperet först i maskin skäres i mindre stycken, hvilka neddoppas i en blandning af lika delar salpetersyra och svafvelsyra, eller ock så, att man låter papperet i långa banor passera genom syreblandningen. Det på detta sätt behandlade papperet males i holländare, uttvättas mycket omsorgsfullt och urvattnas i hydraulisk press. Celluloidens framställning ur den sålunda färdiga nitrocellulosan sker antingen på varma eller kalla vägen. Enligt den varma metoden sammanmales den ännu fuktiga nitrocellulosan med ungefär sin halfva vikt kamfer, hvarefter blandningen valsas och pressas under mycket starkt tryck, så att vattnet af rinner. Därpå sker ånyo pressning under flera timmars tid vid 130° temperatur, hvarvid kamfern fullständigt löser nitrocellulosan. Det på detta sätt bildade fabrikatet torkas vidare i lufttomt rum, där ett kärl med smält klorkalcium befinner sig för bättre absorption af fuktigheten. - Sker framställningen på kalla vägen, öfvergjutes den förut torkade nitrocellulosan med en lösning af kamfer i eter eller metylalkohol, hvarvid proportionerna äro ungefär följande: 2 delar nitrocellulosa, l del kamfer och 4 delar eter eller metylalkohol. Massan bearbetas i täckt knådmaskin, tills den blir plastisk, och utvalsas vidare till plattor, som pressas starkt mellan zink- och järnskifvor. Alltefter olika framställningsmetoder varierar celluloiden i sammansättning. Såsom exempel må här nämnas följande tvenne analyser på fransk och engelsk celluloid : <table b> <td> <td>Fransk <td>Engelsk <td>Nitrocellulosa ......... <td>64,9 proc. <td>73,7 proc. <td>Kamfer.................. <td>32,9 " <td>22,8 " <td>Aska..................... <td>2,2 " <td>3,5 " <td><td>100,0 proc. <td>100,0 proc. </table> I handeln förekommer celluloiden i oarbetadt tillstånd i form af ark, plattor, block och stänger. Den har en egentlig vikt af 1,4 och är genomskinlig, hornartad, elastisk, luktlös, svår att bryta sönder, olöslig i vatten och blir vid 125° så plastisk, att den låter forma sig. Genom upphettning till 140° börjar den dekomponera under af gif vande af röd-gula gaser, och vid 150° brinner den hastigt under spridande af stark kamferlukt. All explosion är däremot utesluten, då kamfern upphäfver nitrocellulosans explosiva egenskaper, såsom i allmänhet är fallet med kolrika substanser. Genom inblandning af vissa eldfasta ämnen, såsom zinkoxid, tungspat, blyborat, ammoniumsulfat eller tennklorur, minskas antändligheten, men i och med fasta ämnens inblandning nedsättes elasticiteten, och fabrikatet blir hårdare, önskar man färgad celluloid, inblandas färgstoffen under tillverkningen. Genom sin lätthet och sina egenskaper att låta forma sig, färgas efter behag och antaga vacker polityr har celluloiden fått stor användning till imitationer af horn, sköldpadd, bärnsten, opal, malakit, korall, marmor, mosaik m. m. Bland fabrikat, som framställas af celluloid, må nämnas kammar, knappar, glasögonbågar, biljardbollar, knifskaft, käppkryckor, kirurgiska instrumenter samt genom en tunn celluloidbeläggning på linne äfven kragar och manschetter. Lösning af celluloid i eteralkohol, amylacetat och ättiketer användes mycket såsom fernissa, och man kan därmed öfverdraga trä och metall med en färglös, genomskinlig hinna, hvilken låter tvätta sig med såpa och vatten och är mycket hållbar. Man kan lätt konstatera, om ett föremål är tillverkadt af celluloid, genom att kraftigt gnida detsamma med en yllelapp, då celluloid utvecklar lukt af kamfer. G. v. F. Celluloid-radering l. Hologlyfi, en modern gravyrmetod. I stället för koppar eller annan metall använder gravören en blankpolerad celluloidplåt, i hvilken arbetet på vanligt "torrnålsmaner" inristas. Aftryck från sådana plåtar kunna i många fall anses fullt jämförliga med dylika från koppar. Sättet, som särskildt lämpar sig för nybörjare och amatörer, borde förtjäna att komma i mera allmänt bruk. _ A. T-g. Cellulosa (af lat. cella, förvaringsrum) l. Cellämne, kem., det ämne, hvaraf växternas cellväggar hufvudsakligen bestå. I djurriket förekommer ett med cellulosan identiskt eller nära besläktadt ämne, tunicin, i manteln hos ascidier och andra tunikater. Endast jämförelsevis sällan, såsom t. ex. i bomull, utgör ren cellulosa växtcellens membran; vanligen är den uppblandad eller kanske rättare förenad med andra ämnen. Den rena cellulosans kemiska sammansättning motsvarar formeln (C₆H₁₀O₅)n; dess molekylarvikt är okänd och sannolikt mycket hög. Beträffande den närmare sammansättningen af cellulosan är det säkert, att på 6 kolatomer komma minst 3 hydroxylgrupper (OH), möjligen 4. Några af dessa ha samma karaktär som i alkoholer, och de öfriga äro af svagt sur natur. Cellulosan ger nämligen dels esterarter med syror, dels obeständiga saltartade föreningar med baser. Med salpetersyra t. ex. ger cellulosan flera nitrat, vanligen, men oriktigt, kallade nitrocellulosor, nämligen di-, tri-, tetra-, penta- och hexanitrat alltefter syrans koncentration, tiden för inverkan och cellulosans mer eller mindre fint fördelade tillstånd. Högst nitreradt är hexanitratet