C₁₂ H₁₄ O₄ (NO₃)₆, en nitreringsgrad, som dock sällan praktiskt uppnås. Närmast detta kommer det egentliga bomullskrutet (se d. o.), motsvarande formeln C₂₄H₂₉(NO₃)₁₁O₉. Det är olösligt i alkohol, eter och isättika samt är det mest explosiva af alla tekniskt framställda nitrat; antändningspunkt 160° -170°. Penta-, tetra- och trinitraten äro lösliga i eter-alkohol; de båda senare utgöra tillsammans s. k. kollodiumbomull. Deras lösning, kollodium, användes i fotografien. Dinitratet löses äfven i ren alkohol. Cellulosans lägre nitrat finna teknisk användning till fabrikation af celluloid och konstgjordt silke. Koncentrerad svafvelsyra upplöser lätt cellulosa och bildar därmed cellulosasvafvelsyror. Om olimmadt papper indoppas i kall svafvelsyra af eg. vikt 1,5-1,6 och sedan tvättas med vatten, bildas pergamentpappcr. Cellulosan har därvid under vattenupptagande förvandlats till ett nytt ämne, som kallas amyloid på grund af sin likhet med stärkelse och liksom denna blåfärgas af jod. Amyloidbildning åstadkommes äfven af klorzink, hvarför klorzinkjod användes som mikrokemiskt reagens på cellulosa. - Klorvätesyra förstör hastigt cellulosa-väfnader, i det att trådarna sönderfalla till pulver. Man kan därför genom behandling med syror skilja växtfibrer från de mycket motståndskraftigare djurfibrerna (ull och silke). Omvändt angripes cellulosa mindre än dessa af alkalier. Doppas bomull i koncentrerad natronlut, upptager cellulosan 10 proc. natron, motsvarande 2C₆H₁₀O₅ NaOH. Fibrerna svälla härvid och blifva genomskinliga. Väfnader, som behandlas på detta sätt, kallas merceriserade och kunna genom tvättning med vatten åter befrias från allt natron. Cellulosans förening med natron ger med kolsvafla en märklig produkt, cellulosaxantat (antagligen Na S. CS.OC₆H₉O₄). Detta xantat är fullständigt lösligt i vatten och ger därmed en gulakig, tjockflytande vätska, som vid tillsats af salter eller alkohol gelatinerar. Vid förvaring af lösningen sönderdelas den frivilligt i natron, kolsvafla och en i hög grad uppsvälld cellulosamassa, hvilken kan användas till afgjutningar af föremål, för tillverkning af askar o. d. C₆H₁₀O₅. PbO uppstår, om PbO får inverka på cellulosans lösning i kopparoxid-ammoniak. Ur lösningar af basiska salter af bly, zink, koppar, tenn, aluminium, järn, krom m. fl. upptager cellulosan dessutom motsvarande metalloxider och får därigenom förmågan att binda en mängd färgämnen. Härpå beror betningsprocessen i färgerierna. Äfven organiska betmedel finnas, t. ex. garfsyra. Endast få färgämnen, de s. k. substantiva, färga bomull direkt, utan föregående betning. - Den rena cellulosan kan utan sönderdelning lösas i en saltfri lösning af kopparoxid i ammoniak (Schweizers reagens). Får denna lösning stå i luften, afdunstar ammoniak, och cellulosa blandad med kopparhydrat utfälles. Härpå grundar sig tillverkningen af ett fabrikat, kalladt Willesden-gods, cellulosaväfnader, som impregnerats med nyssnämnda lösning, hvarigenom de erhålla ett malakitgrönt, tätt öfverdrag af cellulosa och kopparhydrat. Äfven koncentrerad klorzinklösning löser cellulosa. Hälles en fin stråle af denna sirapstjocka lösning i alkohol, stelnar den till en tråd af zinkoxidcellulosa, ur hvilken större delen af zinkoxiden kan bortskaffas med saltsyra. Kolas sådana cellulosatrådar, erhåller man koltrådar för elektriska glödlampor. I allmänhet gör ren cellulosa starkt motstånd mot oxidationsmedel, men genom inverkan af kaliumdikromat och svafvelsyra syrsattes den till oxicellulosa, ett ämne, som utmärkes däraf att det vid kokning med saltsyra ger furfurol och däraf att det färgas rödt af anilinsalter. Då furfurolgifvande väfnader äro mycket vanliga i växtriket (t. ex. i ved, bast, halm), synes oxicellulosan vara en ganska allmän beståndsdel uti cellmembranerna. Sådana furfurolgifvande väfnader gifva vid kokning med syror sockerarter med fem kolatomer (pentoser), t. ex. xylos. Bäst känd bland de naturliga oxicellulosorna är vedämnet lignocellulosa, en sammansatt cellulosa, som förutom i veden förekommer i jutefibern och blifvit undersökt af Cross, Bevan och Beadle. Af dessa undersökningar framgår, att jutefibern består af cellulosa i förening med ett ämne, lignon (antagligen C₁₉H₂₂O₉), hvilket sistnämnda synes vara en kombination af ett tetrahydrobensolderivat och en furfurolbildande substans, som är nära släkt med oxicellulosa. Lignon utmärkes däraf att det upptager klor och därefter ger upphof till föreningar, som äfven erhållits af pyrogallol och klor, hvarför det sannolikt står i nära samband med de i växtriket så mycket utbredda garfämnena. När lignocellulosan, såsom vid fabriker för tillverkning af pappersmassa, upphettas under tryck med surt kalciumsulfit, bildas af lignon och sulfitet lösliga produkter, under det att cellulosan återstår, dock ännu något förorenad af främmande ämnen, hvilka vid klorblekning lösliggöras och aflägsnas. Utom lignocellulosa förekomma i växtriket andra kombinationer af cellulosa, t. ex. pektocellulosa, som af alkalier uppdelas i cellulosa och gummiarter och ingår i linbastet, hvarur den aflägsnas genom kokning med svag lut och blekning; slutligen korksubstans, som är lignocellulosa i kombination med en vaxartad substans. Växtcellulosan kan hänföras till 3 hufvudgrupper: 1) ren cellulosa, representerad af de vanliga textilämnena bomull, lin, hampa och ramie; 2) oxicellulosa, som bildar jute, ved, bast och halm (dessa båda grupper ha ofvan karakteriserats); och 3) hemicellulosa, hvilken förekommer som reservnäring i en mängd frön med hornartad hvita, t. ex. vegetabiliskt elfenben och dadelkärnor. Utmärkande för hemicellulosan är att den genom syror lätt hydrolyseras och därvid oftast ger mannos, men äfven galaktos (lupinfrö), xylos och arabinos (hvitbetan), under det vanlig cellulosa ger drufsocker. - Cellväggarna i en del svampars cellväfnad utgöras, såsom man nyligen funnit, af ett kväfvehaltigt ämne, nära släkt eller identiskt med kitin, som utgör leddjurens ytbetäckning. Se Cross och Bevan, "Cellulose" (London 1895), samt Lunge och Weintraub, "Cellulosanitrat" (Zeitschr. f. anorg. chem., s. 481, 1899). P. T. C. (H. E.) En del vegetabiliska födoämnen innehålla cellulosa. Som denna i allmänhet ej påverkas af matsmältningsvätskorna, kommer tillgodogörandet af dylika födoämnen att i viss mån bero af deras cellulosahalt. Se Matsmältning. J. E. J-n. För tillverkning af papper m. m. framställas af vissa barr- och löfträds ved - i Sverige mest af gran - flera träfabrikat, som hufvudsakligen bestå