Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Celluliter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af cellulosa och i handeln ofta förekomma under detta
namn. De sammanfattas eljest under den gemensamma
benämningen kemisk trämassa, emedan cellulosan genom
kemiska medel under bibehållande af fibrernas längd
isolerats från vedens öfriga s. k. inkrusterande
beståndsdelar (jfr ofvan om lignocellulosa),
till skillnad från mekanisk (slipad) trämassa, som
tillverkas genom sönderslipning af ved på slipsten och
hvari fibrer och inkrusterande ämnen ej äro åtskilda
samt fibern dessutom genom den kraftiga mekaniska
bearbetningen bruten ("kort"). Endast kemisk trämassa
betecknas som cellulosa.
Man skiljer mellan sulfitcellulosa l. sulfitmassa,
framställd genom vedens upphettning under tryck med
en lösning af sura svafvelsyrliga salter, i regeln
kalciumbisulfit, och natroncellulosa, erhållen genom
motsvarande procedur under användning af kaustik
sodalösning (natriumhydrat) som koklut. Sulfatmassa
är ett slags natroncellulosa, kokad med en lut,
som innehåller svafvelnatrium jämte natriumhydrat
och regenereras under tillsats af natriumsulfat. (Se
Trämassa.) Jfr P. Klason, "Bidrag till kännedomen
om sammansättningen af granens ved samt de kemiska
processerna vid framställning af cellulosa därur"
(i Tekn. tidskr. 1893, afd. f. kemi o. metallurgi).
G. H-r.
Cellulosa-silke. Se Konstsilke.
Cellulosaxantat. Se Cellulosa.
Cellväfnad, bot., bildas i de flesta fall af celler,
uppkomna genom celldelning (se Cell, Cellbildning och
Cellförening). Hos svampar och några alger (sifonéer)
förekommer en cellväfnad, bildad genom sammanflätning
af långa, smala, rörformiga celler eller hyfer. De
i cellväfnaden ingående, genom väggar från hvarandra
skilda protoplasterna (se Cell) äro icke fullt
isolerade, utan stå med hvarandra i förbindelse
genom ytterst fina cytoplasmatrådar, som gå genom
cellväggen. Genom dessa trådar (plasmodesmer) göres
cellväfnaden eller hela växtkroppen till en organisk
helhet. Med afseende på de olika slags celler,
som bilda väfnaden, skiljer man mellan parenkym-,
prosenkym- och hyfväfnad (se vidare Cell). Därigenom
att växtcellen, när den blifvit äldre, omgifves af en
mer eller mindre fast vägg, som hindrar bildning af
nya celler och väfnader, finnes i växtkroppen särskild
bildningsväfnad, meristem. Denna utgöres af unga,
protoplasmafyllda, tätt till hvarandra tryckta celler,
som ega endast mycket fina och tunna väggar. Af sådan
bildningsväfnad utgöras urmeristem i växpunkterna
samt kambiet. Bildningsväfnåden öfvergår i växtkroppen
småningom till fullt utvecklade väfnader, som fylla
olika uppgifter i växtens lif. Med hänsyn till olika
funktioner särskiljer man 7 olika slags väfnadssystem:
1) Hudväfnadens uppgift är att skydda växtkroppen
mot yttre inflytelser samt afgränsa växtkroppen
utåt. Väggarna i dess celler äro därför helt
eller delvis förkorkade. Hudväfnadens viktigaste
slag äro öfverhud eller epidermis och kork. - 2)
Stödjevävnad eller skelettväfnad tjänar till att
gifva växten nödig fasthet och styrka. Den bildas
hufvudsakligen af tjockväggiga prosenkymceller,
som ofta äro förvedade, men äfven andra cellformer
förekomma. De viktigaste stödjeväfnaderna äro
bast (se d. o.) och kollenkym, hvarjämte stenceller
och vedceller hafva en
mekanisk uppgift. - 3) Absorptionsväfnaden tjänar att
upptaga näringen utifrån. Den består af tunnväggiga
fria celler. De finaste rötterna (sugrötterna)
äro omgifna af en absorptionsväfnad, bestående af
tunnväggiga celler, ofta förlängda till rothår. - 4)
Assimilationsväfnaden står i kolsyreassimilationens
tjänst. Den bildas af klorofyllförande parenkymceller
samt bildar grundmassan i de gröna bladen (se
Blad). - 5) Ledningsväfnaden transporterar vatten
och näringsämnen omkring i växtkroppen. Den bildas
af kärl, silrör och särskilda parenkymatiska
celler. Tillsammans med stödjeväfnaderna bilda de
kärlsträngarna i stam och blad. - 6) I förrådsväfnaden
upplagras växternas reservnäring (stärkelse,
fett, ägghviteämnen). Den bildas hufvudsakligen af
parenkymatiska celler. - 7) Exkret- och sekretbehållare
äro särskilda organ, ämnade att upptaga eller afsöndra
vissa ämnen ur växtkroppen (hartser, oljor etc.). -
Slutligen finnes ett genomluftningssystem af fina
intercellulargångar mellan cellerna i de olika
väfnaderna, hvilka gångar genom klyföppningarna i
öfverhuden stå i förbindelse med yttervärlden. (Om de
olika väfnadssystemens byggnad se särskilda artiklar.)
H. Hn.
Cellämne, kem. Se Cellulosa.
Celman, Miguel Juarez, president i Argentina, f. 1844,
blef juris doktor vid universitetet i Córdoba,
1877 minister i staten Córdoba och senare dess
guvernör. Hyllande frisinnade grundsatser, bekämpade
han med framgång prästerskapets öfvermäktiga
inflytande och inlade betydande förtjänster
om Córdobas universitet. Såsom svåger till den
allsmäktige presidenten Roca valdes C. 1886 till
dennes efterträdare, men gjorde sig genom slösaktig
förvaltning och stort tillgodoseende af egna fördelar
så hatad, att uppror utbröt 1890. Han kufvade väl
detta, men tvangs af det allmänna missnöjet att afgå
i aug. s. å. (se vidare Argentina, sp. 1443).
Celosia, L., bot., växtsläkte af
fam. Amarantaceæ. Dit hör C. argentea från
Ostindien, af hvars många odlade former särskildt
f. cristata (C. cristata L.), tuppkammen, med
egendomliga, oftast röda tuppkamlika blomställningar
är allmänt bekant. Äfven andra former, med
pyramidformig blomställning, odlas ofta. I nordöstra
Afrika användas Celosia-arter mot binnikemask. Det
tuppkamlika axet är egentligen en missbildning,
som uppstått och blifvit ärftlig genom odling.
G. L-m.
Celovec, det slovenska namnet på Klagenfurt.
Celse, Magnus von, ämbetsman, historiker, son af
Olof Celsius d. ä., f. 1709 i Uppsala, blef 1750
kungl. bibliotekarie och 1760 rikshistoriograf
samt fick 1762 fullmakt som kansliråd. 1756
upphöjdes han i adligt stånd och tog då namnet
von C. Död 1784. C. författade Bibliothecæ regiæ
stockholmensis historia (1751) och utgaf ett fragment
af Smålandslagen, med öfversättning och anmärkningar
(1732). Han påbörjade äfven under titeln Apparatus
ad historiam sveo-gothicam samlingar, af hvilka,
tack vare Gjörwell, första afdelningen, Bullarium
sveo-gothicum (se Bullarium), utkom 1782 Andra
afdelningen, en samling af de svenska kyrkomötenas
statut m. m. från medeltiden, hvars tryckning
C. endast hann påbörja, utgaf H. Reuterdahl med
anmärkningar i form af en 1842 afslutad serie
akademiska disputationer under titeln Statuta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
