af cellulosa och i handeln ofta förekomma under detta namn. De sammanfattas eljest under den gemensamma benämningen kemisk trämassa, emedan cellulosan genom kemiska medel under bibehållande af fibrernas längd isolerats från vedens öfriga s. k. inkrusterande beståndsdelar (jfr ofvan om lignocellulosa), till skillnad från mekanisk (slipad) trämassa, som tillverkas genom sönderslipning af ved på slipsten och hvari fibrer och inkrusterande ämnen ej äro åtskilda samt fibern dessutom genom den kraftiga mekaniska bearbetningen bruten ("kort"). Endast kemisk trämassa betecknas som cellulosa. Man skiljer mellan sulfitcellulosa l. sulfitmassa, framställd genom vedens upphettning under tryck med en lösning af sura svafvelsyrliga salter, i regeln kalciumbisulfit, och natroncellulosa, erhållen genom motsvarande procedur under användning af kaustik sodalösning (natriumhydrat) som koklut. Sulfatmassa är ett slags natroncellulosa, kokad med en lut, som innehåller svafvelnatrium jämte natriumhydrat och regenereras under tillsats af natriumsulfat. (Se Trämassa.) Jfr P. Klason, "Bidrag till kännedomen om sammansättningen af granens ved samt de kemiska processerna vid framställning af cellulosa därur" (i Tekn. tidskr. 1893, afd. f. kemi o. metallurgi). G. H-r. Cellulosa-silke. Se Konstsilke. Cellulosaxantat. Se Cellulosa. Cellväfnad, bot., bildas i de flesta fall af celler, uppkomna genom celldelning (se Cell, Cellbildning och Cellförening). Hos svampar och några alger (sifonéer) förekommer en cellväfnad, bildad genom sammanflätning af långa, smala, rörformiga celler eller hyfer. De i cellväfnaden ingående, genom väggar från hvarandra skilda protoplasterna (se Cell) äro icke fullt isolerade, utan stå med hvarandra i förbindelse genom ytterst fina cytoplasmatrådar, som gå genom cellväggen. Genom dessa trådar (plasmodesmer) göres cellväfnaden eller hela växtkroppen till en organisk helhet. Med afseende på de olika slags celler, som bilda väfnaden, skiljer man mellan parenkym-, prosenkym- och hyfväfnad (se vidare Cell). Därigenom att växtcellen, när den blifvit äldre, omgifves af en mer eller mindre fast vägg, som hindrar bildning af nya celler och väfnader, finnes i växtkroppen särskild bildningsväfnad, meristem. Denna utgöres af unga, protoplasmafyllda, tätt till hvarandra tryckta celler, som ega endast mycket fina och tunna väggar. Af sådan bildningsväfnad utgöras urmeristem i växpunkterna samt kambiet. Bildningsväfnåden öfvergår i växtkroppen småningom till fullt utvecklade väfnader, som fylla olika uppgifter i växtens lif. Med hänsyn till olika funktioner särskiljer man 7 olika slags väfnadssystem: 1) Hudväfnadens uppgift är att skydda växtkroppen mot yttre inflytelser samt afgränsa växtkroppen utåt. Väggarna i dess celler äro därför helt eller delvis förkorkade. Hudväfnadens viktigaste slag äro öfverhud eller epidermis och kork. - 2) Stödjevävnad eller skelettväfnad tjänar till att gifva växten nödig fasthet och styrka. Den bildas hufvudsakligen af tjockväggiga prosenkymceller, som ofta äro förvedade, men äfven andra cellformer förekomma. De viktigaste stödjeväfnaderna äro bast (se d. o.) och kollenkym, hvarjämte stenceller och vedceller hafva en mekanisk uppgift. - 3) Absorptionsväfnaden tjänar att upptaga näringen utifrån. Den består af tunnväggiga fria celler. De finaste rötterna (sugrötterna) äro omgifna af en absorptionsväfnad, bestående af tunnväggiga celler, ofta förlängda till rothår. - 4) Assimilationsväfnaden står i kolsyreassimilationens tjänst. Den bildas af klorofyllförande parenkymceller samt bildar grundmassan i de gröna bladen (se Blad). - 5) Ledningsväfnaden transporterar vatten och näringsämnen omkring i växtkroppen. Den bildas af kärl, silrör och särskilda parenkymatiska celler. Tillsammans med stödjeväfnaderna bilda de kärlsträngarna i stam och blad. - 6) I förrådsväfnaden upplagras växternas reservnäring (stärkelse, fett, ägghviteämnen). Den bildas hufvudsakligen af parenkymatiska celler. - 7) Exkret- och sekretbehållare äro särskilda organ, ämnade att upptaga eller afsöndra vissa ämnen ur växtkroppen (hartser, oljor etc.). - Slutligen finnes ett genomluftningssystem af fina intercellulargångar mellan cellerna i de olika väfnaderna, hvilka gångar genom klyföppningarna i öfverhuden stå i förbindelse med yttervärlden. (Om de olika väfnadssystemens byggnad se särskilda artiklar.) H. Hn. Cellämne, kem. Se Cellulosa. Celman, Miguel Juarez, president i Argentina, f. 1844, blef juris doktor vid universitetet i Córdoba, 1877 minister i staten Córdoba och senare dess guvernör. Hyllande frisinnade grundsatser, bekämpade han med framgång prästerskapets öfvermäktiga inflytande och inlade betydande förtjänster om Córdobas universitet. Såsom svåger till den allsmäktige presidenten Roca valdes C. 1886 till dennes efterträdare, men gjorde sig genom slösaktig förvaltning och stort tillgodoseende af egna fördelar så hatad, att uppror utbröt 1890. Han kufvade väl detta, men tvangs af det allmänna missnöjet att afgå i aug. s. å. (se vidare Argentina, sp. 1443). Celosia, L., bot., växtsläkte af fam. Amarantaceæ. Dit hör C. argentea från Ostindien, af hvars många odlade former särskildt f. cristata (C. cristata L.), tuppkammen, med egendomliga, oftast röda tuppkamlika blomställningar är allmänt bekant. Äfven andra former, med pyramidformig blomställning, odlas ofta. I nordöstra Afrika användas Celosia-arter mot binnikemask. Det tuppkamlika axet är egentligen en missbildning, som uppstått och blifvit ärftlig genom odling. G. L-m. Celovec, det slovenska namnet på Klagenfurt. Celse, Magnus von, ämbetsman, historiker, son af Olof Celsius d. ä., f. 1709 i Uppsala, blef 1750 kungl. bibliotekarie och 1760 rikshistoriograf samt fick 1762 fullmakt som kansliråd. 1756 upphöjdes han i adligt stånd och tog då namnet von C. Död 1784. C. författade Bibliothecæ regiæ stockholmensis historia (1751) och utgaf ett fragment af Smålandslagen, med öfversättning och anmärkningar (1732). Han påbörjade äfven under titeln Apparatus ad historiam sveo-gothicam samlingar, af hvilka, tack vare Gjörwell, första afdelningen, Bullarium sveo-gothicum (se Bullarium), utkom 1782 Andra afdelningen, en samling af de svenska kyrkomötenas statut m. m. från medeltiden, hvars tryckning C. endast hann påbörja, utgaf H. Reuterdahl med anmärkningar i form af en 1842 afslutad serie akademiska disputationer under titeln Statuta