4, utvisar, af en lång plåtcylinder, uppburen af på
rullar löpande ringar. Ugnen, sam har en svag lutning,
rullas rundt på rullarna medels en kuggutväxling; den
är inklädd med eldfast tegel. Cementslammet införes
vid ugnens högsta ända samt föres genom ugnens lutning
och rotation småningom ned mot dess nedre ända, där
eldningen sker genom inblåsande af pulverformigt kol
och varm luft. Vid slammets inträde i ugnen afdunstar
först dess vatten, därefter utdrifves dess kolsyra,
och i ugnens lägsta del, där temperaturen uppgår
till omkr. 1,500°, sintrar massan till små korn och
bollar. Efter afsvalning och lagring males klinkern
på vanligt vis. Cementets packning sker i fat om 170
kg. netto eller i säckar.
Cementets egenskaper. Det färdiga portland-cementet
har grågrön färg; dess finlek bör vara så stor, att
det icke ger mer än 5 proc. rest vid siktning genom en
sikt med 900 maskor per kvadratcentimeter. Cementets
specifika vikt ligger omkring 3,1. Dess sammansättning
plägar vara:
<table>
<td l>kalk .................................. <td c>58-65 <td c>proc.
<td l>kiselsyra.............................. <td c>20-26 <td c>"
<td l>lerjord + järnoxid .................. <td c>7-14<td c>"
<td l>magnesia.............................. <td c>l-3<td c>"
<td l>alkalier .............................. <td c>0-3<td c>"
<td l>svafvelsyra ........................... <td c>0-2<td c>"
</table>
Blandas cement med vatten, uppstår ett plastiskt
murbruk, hvilket efter någon tids förlopp hårdnar. Har
bruket stelnat så långt, att dess yta motstår ett
svagt tryck af fingernageln, plägar man säga att
cementet bundit, och tiden, som förflutit från
dess utrörande med vatten till denna tidpunkt,
kallas cementets bindetid. Det är af största vikt
att känna det cements bindetid, hvarmed man bygger,
enär ett redan bundet cement icke kan vid ny utrörning
med vatten ånyo binda. Har man sålunda icke hunnit
anbringa sitt cementbruk på önskad plats, innan
det helt eller delvis bundit, kan det betraktas
som odugligt. Vid beredandet af betong få sålunda
ej heller blandningen och gjutningen taga så lång
tid i anspråk, att cementet hinner binda, innan
gjutningen är färdig. Därför önskar man i allmänhet
att få cement med ej alltför kort bindetid; undantag
härifrån finnas, till exempel vid uppsättandet af
cementlister, ornament o. d. medelst sjabloner,
då en hastig bindning kan vara lämplig. Ett cements
bindetid förkortas genom tillsats af kali, natron
och soda samt förlänges genom tillsats af sulfater
eller klorkalcium.
Cement besitter egenskapen att vid vattentillsats
hårdna såväl i luft som under vatten. Hårdnandet
börjar, så snart cementet bundit, och fortsätter
ganska långsamt, så att ett cement ofta först efter
flera år uppnått sin maximihållfasthet. Angående
hårdnandet bör dessutom nämnas, att ett cement,
för att kunna utveckla möjligast stora bindekraft,
måste få binda utan skakningar och framför allt icke
vara i saknad af vatten under den första tiden af
hårdnandet. Nygjutna cementarbeten måste sålunda under
den första hårdningstiden hållas väl fuktade genom
vattenbesprutning och påläggande af fuktade säckar,
våt sågspån e. d.
För att utröna bindekraften hos ett cement utföres
hållfasthetsprof å densamma. Därvid tillgår vanligen
så, att l viktsdel cement blandas med 3 viktsdelar
sand och försättes med enligt särskilda
grunder bestämd mängd vatten. Af denna blandning
tillverkas dels dragprofstycken i form af en 8 och
kuber för tryckprof; dessa profstycken få hårdna
först ett dygn i ett rum, där luften är mättad
med fuktighet, och därefter under vatten. Dessa
profstyckens hållfasthet plägar undersökas efter
en hårdningstid af 7 eller 28 dygn; särskildt
draghållfastheten efter 28 dygns härdning anses vara
utslagsgifvande för cementets kvalitet. De tyska
normalbestämmelserna för cementleveranser fordra en
draghållfasthet efter 28 dygns vattenhärdning af minst
16 kg. per kvcm. Då det visat sig, att beskaffenheten
hos den vid cementprofvens beredning använda sanden
utöfvar inflytande på den erhållna hållfastheten,
använda alla officiella profningsanstalter samma
sand, s. k. tysk normalsand.
Någon gång iakttager man, att cement sväller, hvilket
yttrar sig däruti, att cementarbetet undergår en
utvidgning därhän, att å detsamma större eller
mindre sprickor uppstå. Detta är naturligtvis ett
stort fel hos cementet och gör det odugligt för
användning. Svallningen kan antingen bero därpå,
att man vid fabrikationen gifvit råblandningen
för hög kalkhalt, hvilket vållar att det färdiga
cementet kommer att hålla fri, bränd kalk, hvilken
vid vattentillsats sväller; eller ock kan den härleda
sig från för låg temperatur vid cementets bränning;
slutligen kan den bero på för hög halt af gips
eller magnesia i cementet. Då ett svällande cement
måste kasseras för byggnadsändamål, bör cementets
beskaffenhet i detta afseende kontrolleras därigenom,
att man å en glasskifva gjuter en kaka af cement,
utrördt med vatten till en tjockflytande välling; är
denna kaka, hvilken bör vara omkr. 4-8 mm. tjock och
cirka 10 cm. i diameter, efter 28 dygns vattenhärdning
fullt plan och sprickfri, är cementet med säkerhet
ej svällande.
Cementarbeten böra ej utföras vid temperaturer lägre
än fryspunkten, enär cementet icke binder väl i
kyla. Måste ett cementarbete ske i kyla, motarbetar
man denna olägenhet genom att värma cement och sand
samt vattnet, hvaraf murbruket beredes.
Cementet bör förvaras i torra lokaler, enär det eljest
lätt upptager fuktighet ur luften och själfbinder,
hvarvid det alltmer minskar i bindekraft, tills det
slutligen blir fullkomligt oanvändbart.
2. Öfriga cementslag. Förutom portlandcement finnas
åtskilliga andra hydrauliska bindemedel, hvilka likväl
ej erhållit någon större användning i Sverige. De
höra alla till de s. k. hydrauliska kalkslagen,
ehuru åtskilliga benämnas cement. Man skiljer mellan
naturlig hydraulisk kalk och konstgjord hydraulisk
kalk. Till den förstnämnda gruppen höra egentlig
hydraulisk kalk och romancement, till den senare
gruppen puzzolancement och slaggcement.
Hydraulisk kalk i inskränkt bemärkelse benämnes
en lerhaltig kalk, vanligen innehållande 18-25
proc. lera, hvilken brännes vid lägre temperatur än
portlandcement samt efter bränningen vid släckning
med vatten nära nog fullständigt sönderfaller till
pulver. I detta hänseende liknar den sålunda vanlig
bränd kalk, men skiljer sig från denna därigenom,
att den hårdnar under vatten samt vid släckning visar
obetydlig värmeutveckling. Den hydrauliska kalken
har vanligen gulaktig färg och en specifik vikt af
omkr. 2,9. Dess hårdnande börjar
