först omkr. 24 timmar efter utrörandet med vatten, och hållfastheten ökar ganska långsamt. Vid blandning med sand i förhållandet 1:3 fordra de schweiziska normalbestämmelserna efter 28 dygns vattenhärdning som minimigräns en draghållfasthet af 6 kg. per kvcm. och en tryckhållfasthet af 30 kg. per kvcm. Den hydrauliska kalken lämpar sig förnämligast till sådana vattenbyggnader, där murverket först kan utsättas för en längre tids lufthärdning, innan det sättes under vatten. Den hydrauliska kalken har visat sig synnerligen motståndskraftig mot hafsvattens inflytande, hvilket ofta visat sig kunna skada byggnadsverk, utförda af portlandcement. Romancement upptäcktes af engelsmannen Smeaton, känd såsom konstruktör af Eddystones fyrtorn. Under sina försök att med ett inhemskt material ersätta det importerade puzzolancementet fann han dels i Wales och dels vid Thames' stränder nära London kalkmärglar, hvilka efter bränning hade hydraulisk karaktär. Romancementet särskiljes från hydraulisk kalk i egentlig mening genom en lägre kalkhalt (50-70 proc.) samt därigenom, att det efter bränning under sintringstemperaturen icke faller sönder vid släckning med vatten, utan måste malas som portlandcement. Romancement har ljusgul till rödbrun färg och en specifik vikt af 2,7. I allmänhet har det mycket kort bindetid; dess draghållfasthet i blandning med sand i förhållandet 1:3 är efter 28 dygn vanligen omkr. 15 kg. per kvcm. Romancement måste lagras synnerligen omsorgsfullt, enär det med begärlighet upptager vatten och kolsyra ur luften och själfbinder. Af denna orsak lämpar det sig ej för längre transporter med ångare och är väsentligt underlägset portlandcement i hållbarhet. Puzzolancement. Under det att portlandcement och naturlig hydraulisk kalk äro produkter af en modernare teknik, hafva de konstgjorda hydrauliska kalksorterna redan i forntiden varit i bruk. Alla de konstgjorda hydrauliska bindemedlen äro blandningar af vanlig bränd kalk och kiselsyrerika beståndsdelar. I forntiden hämtades denna kiselsyretillsats från de vulkaniska bergarter, hvilka talrikt förekomma i Italien, och romarnas storartade vattenbyggnader äro utförda med dylikt murbruk. I nyare tider har man på de ställen, där tillgång ej fanns på vulkaniska bergarter, såsom puzzolan, santorinjord och trass, försökt att använda andra kiselsyrerika ämnen, såsom bränd lera, tegelmjöl, pulvriseradt glasaffall o. d.; särskildt har under de senaste åren i Tyskland uppstått en stor cementtillverkning af kalk och masugnsslagg. Samtliga dylika cement, såsom puzzolancement, santorincement och trasscement, tillverkas på samma sätt. Kalken brännes på vanligt sätt och släckes omsorgsfullt, så att inga osläckta kärnor komma in i cementet. Den kiselsyrerika tillsatsen såväl som kalken males ytterst fint, hvar för sig, och blandas i särskilda blandningsmaskiner, hvarefter cementet är färdigt. Det lämpligaste blandningsförhållandet mellan kalk och tillsats får bestämmas för hvarje fabrik genom försök. Slaggcement. Såsom råmaterial för slaggcement tjänar, förutom bränd och släckt kalk, granulerad masugnsslagg. Genom omfattande försök af Tetmajer m. fl. har konstaterats, att en masugnsslagg, för att vara lämplig till cementfabrikation, skall innehålla minst lika mycket kalk (CaO) som kiselsyra. Slaggen granuleras så, att den från masugnen utrinnande, hvitglödande slaggen får rinna ned i möjligast kallt vatten, hvarvid slaggen sönderfaller i ett gråhvitt pulver. Den granulerade slaggen torkas väl och males samt blandas därpå med den brända och släckta kalken. Slaggcementen binda långsamt, men uppnå särskildt under vatten en betydlig grad af hållfasthet. I blandningsförhållandet 1:3 visa de efter 28 dygns hårdnande en draghållfasthet af omkr. 25 kg. per kvcm. och en tryckhållfasthet af omkr. 200 kg. per kvcm. Ordet cement begagnas äfven om ett visst slag af tandfyllningar. Se vidare Tandcement. Cementering (jfr Cement), metall, ett förfaringssätt för ökande af kolhalten på ytan af pjäser af mjukt järn, alltså en afart af brännstålstillverkningen (se Brännstål). Afsikten med cementering är att bibringa ett visst föremål en hård yta, samtidigt som dess inre är mjukt och därmed också segt. Cementering förekommer sålunda för sådana föremål, som samtidigt äro utsatta för slitning på ytan och hastigt verkande påkänningar. Cementeringen tillgår på samma sätt som brännstålstillverkningen; det föremål, som skall cementeras, nedpackas i en med något kolrikt ämne fylld järnlåda och upphettas, hvarvid kolet småningom vandrar in i järnpjäsen. Den hastighet, hvarmed detta kolupptagande sker, är beroende på upphettningstemperaturen och på det kolhaltiga ämnets beskaffenhet. Temperaturen bör uppgå till 1,000- 1,100° C. Såsom kolafgifvande ämne användas träkol, enbart eller i blandning med benmjöl, bariumkarbonat o. d., koladt läderaffall, ferrocyankalium m. m. Det kolhaltiga ämnet bör vara fritt från dammfint pulver, men jämnkornigt; en tillsats af någon kolväterik olja plägar förordas. De pjäser, som skola cementeras, inpackas i plåtlådor, så att de på alla sidor äro omgifna af ett minst l cm. tjockt lager af kolpulver; lådans lock igensmetas med eldfast lera. Upphettningen, som sker i muffelugnar, eldade direkt eller med gas, plägar räcka 3-8 timmar. Om de cementerade pjäserna före inläggandet voro färdigarbetade och man önskar få en glashård yta på dem, störtas lådorna direkt ur muffeln ned i vatten, då föremålen ythärdas. I annat fall kunna pjäserna långsamt afsvalna i lådorna samt färdigarbetas och därpå antingen användas direkt eller först undergå en härdning på vanligt sätt. Cementering begagnas, förutom till ythärdning af smärre föremål, såsom velocipedvefvar, automobildelar, glidplan och vefstakar till ångmaskiner o. d., också till ythärdning af pansarplåt. För detta ändamål användas flera tillvägagångssätt. Enligt Harveys metod uppläggas tvenne pansarplåtar med ett mellanliggande lager af kolpulver å en med eldfast tegel beklädd vagn och skjutas in i en med gas eldad ugn, där de upphettas omkr. 14 dagar. Efter cementeringen uppborras alla nithål o. d., hvarefter de ånyo upphettas till ljus rödvärme och besprutas för härdning med vatten under starkt tryck. Enligt Krupps metod sker cementeringen med användande af lysgas som kolafgifvande ämne. Cementit, metall., en benämning på järnkarbid (Fe₃C), i hvilken förening kolet förekommer i utglödgadt järn och stål. Är stålets kolhalt lägre än 0,9 proc., förefinnes oementiten som tunna lameller, omväxlande med rent järn (perlit); är stålets kolhalt