floddal mellan Siena och Florens, är berömd därför, att han i slutet af 1300-talet upptecknat den tekniska traditionen i Giottos skola och sammanfattat sin erfarenhet i en bok, kallad Il libro dell' arte o trattato della putura (tryckt först 1821). Han var på 1390-talet elev af Agnolo Gaddi i Florens, men hufvudsakligen verksam i Padova. C. uppställer regler för kroppens proportioner och har en viss aning om perspektiv i landskap och arkitektur. Väggmåleriet var enligt hans tanke den viktigaste tekniken. C. R. N. (O. G-g.) Cenobiter 1. Koinobiter (af grek. koinos, gemensam, och bios, lif), "lefvande i gemenskap", kallades, till skillnad från anakoreter, de munkar, som lefde tillsammans i gemensamma boningar. Redan den helige Antonius förmådde eremiter att förena sig och inrätta celler i hvarandras närhet, men det första klostret (cænobium) grundades icke förrän omkr. 340 e. Kr., vid den vid Nilen belägna lilla platsen Tabennisi (genom falsk öfversättning från en grekisk kyrkohistoriker har den gamla myten om en Nil-ö Tabennæ uppkommit), af Antonius' lärjunge Pachomius. Cenogenesis, zool. Se Hæcke1. Cenoman [-ma'], Cenoman-etagen, en efter Le Mans uppkallad underafdelning af kritsystemet, som icke är representerad inom Sverige, utan äldre än härvarande kritbildningar (senon och danien). När kritsystemet indelas i två hufvudafdelningar, den undre och den öfre, uppföres vanligen cenoman såsom den äldsta etagen af den senare. A. G. N. Cenomaner (grek. kenomanoi, lat. cenomani l. cenomanni), ett keltiskt folkslag af aulerkernas stam. Cenomanerna bodde först i Gallien, mellan Loire och Seine, men utvandrade till största delen därifrån omkr. år 400 f. Kr. till Italien, där de slogo sig ned i östra delen af Gallia transpadana, med hufvudorterna Brescia, Veron a och Cremona. De voro ständigt romarnas trogne bundsförvanter, bortsedt från ett år 197 f. Kr. bland dem utbrutet uppror, som kufvades af C. Cornelius. Den i Gallien kvarblifna återstoden af folket bodde omkring nuv. Le Mans (dep. Sarthe). Cenoman-etagen. Se Cenoman. Cenomanni, Cenomannis l. Cenomannum, fordom namn på staden Le Mans. Cenoafium (lat. cenotafium, grek. kenotafion, "tom graf"), minnesvård, upprest åt en död person och öfver en plats, där hans kvarlefvor icke finnas. Cenotafierna voro ursprungligen enkla vårdar till minne af personer, hvilkas ben ej blifvit funna eller ock hvilade i hafvets djup eller blifvit jordade fjärran från hemmet. Vid invigningen af ett sådant monument brukade man hos de gamle grekerna och romarna tre gånger ropa den döde vid namn och därefter inbjuda honom att taga sin boning i den tomma grafven. Cenotiker, sektnamn. Se Kenotiker. Censor (lat.), värderingsman, taxeringsman, granskare. 1. Fornromersk ämbetsman, som hade till ämbetsåliggande att förrätta census. Censorerna voro två. Ämbetet, som egentligen var utbrutet ur konsulatet, inrättades, efter den allmännaste uppgiften, 444 f. Kr. (från och med 443) och fortfor - med ett afbrott under Sullas envälde, då det i verkligheten var upphäfdt - ända in i kejsartiden, då kejsarna själfva, dock ej efter Domitianus, utöfvade censorsmakt. På slutet hade dock ämbetet förlorat nästan all betydelse. Valbarheten till censuren tillhörde först patricierna; år 350 förekom den förste plebejiske censorn, och efter 339 skulle den ene vara plebej. Att hafva beklädt konsulatet var visserligen ej ett i lagen uttryckligen bestämdt villkor för valbarhet, men åtminstone under republikens senare tid valdes endast f. d. konsuler. Valet skedde i centurieförsamlingen. Tillträdet skedde omedelbart efter valet, som merendels egde rum på våren, och censorerna aflade, utom den vanliga ämbetseden, en särskild ed att i ämbetsutöfningen afse endast det allmänna bästa. Ämbetstiden begränsades egentligen af förrättningens eget omfång, men blef tidigt - man uppgifver 434 - bestämd till högst 18 månader. Huru ofta censorer borde väljas är ej fullt säkert: det tyckes i regeln enligt lagen hafva skett hvart 5:e (i början väl hvart 4:e) år, men i tillämpningen var mellantiden stundom längre. Ämbetsbefogenheten innefattade ej imperium (se d. o.), men väl andra rättigheter, såsom att ålägga böter och taga pant m. m. Censorerna voro oansvariga för sina ämbetsåtgärder, men dessa fingo åtminstone i viktigare fall ej företagas utan bådas samtycke. Ledningen af särskilda förrättningar uppdrogs genom lott åt den ene. Till biträde hade censorerna, utom skrifvare och vaktmästare, äfven gode män (för taxeringsuppgifterna). Censorernas verksamhet omfattade: mantals- och skattskrifningen (census) med allt hvad därtill hörde, upprättandet af förteckningen öfver senatens medlemmar och ordnandet af finansväsendet. a) Mantals- och skattskrifningen, hvilken tillhörde den nya ordning, enligt hvilken samhället ej längre bestod af en sluten krets af (patriciska) släkter, framgick ur nödvändigheten att genom en särskild handling fastställa hvilka personer voro medlemmar af staten och skyldiga att utgöra hvad denna hade rätt att fordra i krigstjänst och skattebidrag. Fastställandet af dessa skyldigheter kunde naturligtvis göras endast för en viss tidrymd och skedde för ett s. k. lustrum (först väl 4, sedan 5 år). För mantals- och skattskrifningen sammankallades folket till Marsfältet af censorerna, hvilka utfärdade en formula, d. v. s. en föreskrift, innefattande de grundsatser, efter hvilka taxering af förmögenheten skulle ske. Inför censorerna skulle nu enhvar fullmyndig medborgare framträda och på ed uppgifva sitt namn, sin ålder, det distrikt (tribus), inom hvilket han bodde, sin faders namn äfvensom namnet på alla dem, hvilka tillhörde hans hus (voro i hans försvar), och slutligen storleken af den förmögenhet, för hvilken han hade att skatta. Som sådan gällde ursprungligen jordfastighet, som innehades med full eganderätt, jämte inventarier. Egaren uppgaf sina egodelar till ett visst värde, men censorerna hade rätt att pröfva värderingen. Vidare egde censorerna att spörja hvarje medborgare om hans vandel samt att underkasta den sin granskning och, om den ej befanns tillfredsställande, vare sig på grund af begångna förbrytelser eller ett i allmänhet klandervärdt lefverne - t. ex. slöseri, yppighet, utsväfningar m. m. -, därom göra anteckning i mantalslängden och straffa den ifrågavarande personen genom att utstöta honom från alla