tribus, hvilket medförde förlust af rösträtt och ökad beskattning (straffskatt), eller, i en senare tid, flytta honom från en mera ansedd tribus till en annan, mindre ansedd. Dessutom tillhörde det censorerna att särskildt mönstra riddarståndet - dessa mönstringar skedde på forum - och genomgå förteckningen öfver dess medlemmar. Därvid kunde de utesluta personer, som de med hänsyn till deras frejd ansågo ovärdiga att vara riddare, och för öfrigt egde de att på laga skäl bevilja afsked. Sedan censorerna på detta sätt inhämtat alla nödiga upplysningar, upprättade de sina längder, naturligtvis med ledning af de från förra census befintliga, nämligen mantals- och skattskrifningslängden samt mönsterrullan. I den förra infördes alla skattskyldiga medborgare, med tillhörande uppgifter, efter tribus. De, som ej hade fastighet och således ej tillhörde någon tribus, uppfördes till en början i en särskild längd, men i en senare tid upptogos de i tribus. Mönsterrullan omfattade alla värnpliktiga medborgare, ordnade efter klasser och centurier samt med fördelning inom dessa i yngre och äldre (se Centuria). I rullan gjordes behöriga anteckningar om laga skäl till befrielse från krigstjänst m. m. Till mönsterrullan slöt sig förteckningen öfver riddarna, och tillkom det censorerna att med lämpliga personer besätta ledigblifna platser. När allt var färdigt, hölls på Marsfältet åter en sammankomst med folket, som då uppträdde i rustning. Denna sammankomst afslutades med ett reningsoffer åt Mars, hvilken förrättning gaf bindande kraft åt census. Det hela kallades att grundlägga ett lustrum (fastställa samhällsordningen för ett lustnim). Under kejsartiden förekom skattskrifning ej efter 74 e. Er. Också hade den småningom, och i viss mån till följd af medborgarrättens utsträckning, blifvit en kommunal förrättning, som i de särskilda samhällena egde rum mer eller mindre regelbundet. b) Upprättandet af förteckningen öfver senatens medlemmar var, genom den oviniska lagen (efter 367, kanske 312), öfverlämnadt åt censorerna. Det försiggick så, att censorerna vid hvarje nytt lustrum reviderade senatorsförteckningen och konstaterade de under tiden uppkomna ledigheterna samt fyllde lediga platser med behöriga personer. Äfven vid denna åtgärd hade censorerna rätt att fästa sig vid personernas vandel och att utesluta ovärdiga. c) Ordnandet af finansväsendet omfattade: a) förpaktningen af statsdomäner och inkomster: tull- och andra afgifter m. m.; b) skyldigheten att vidmakthålla offentliga byggnader och anläggningar: kloaker, vattenledningar, vägar, minnesvårdar m. m., samt att utföra nya byggnadsföretag och anläggningar, t. ex. vägar, för hvilka ändamål senaten anslog ett bestämdt penningbelopp (arbetenas ombesörjande borttingades till den minstbjudande), och c) afgörandet af ekonomiska tvistefrågor emellan staten och enskilda, såsom om betingsaftal, gränsregleringar och intrång på det allmännas område. I visst afseende kan man säga, att censorerna hade att uppgöra inkomst- och utgiftsstaten för ett lustrum, dock endast delvis. Vidare bör märkas, att censorernas befattning med finansväsendet icke var inskränkt till Rom, utan omfattade statshushållningen i hela riket. Alla aftal skulle dock slutas i Rom, och detta gaf upphof åt de stora förpaktarbolagen, som hade sitt säte i hufvudstaden och egde stor betydelse i affärsvärlden. Censorernas befogenhet var i början inskränkt, men under republikens blomstringstid, då senaten hade makten, utvecklade den sig till allt större omfattning. Den visade sig störst i uppsikten och domsrätten öfver senatorers och andra medborgares sedliga förhållande. Klart är, att censorsmakten i detta afseende kunde leda till missbruk. Medel att förekomma sådana funnos i nödvändigheten af båda censorernas samverkan i fråga om censorisk näpst samt i den särskilda ed, som de aflade, men måhända allra mest i den rättsuppfattning, som gjorde sig gällande inom de ledande kretsarna och hvilken censorerna i allmänhet ej vågade trotsa. Att högre ämbetsmän kunde genom uraktlåten tillämpning af censorernas bestämmelser i vissa fall göra dessa om intet, synes otvifvelaktigt. Sådan uraktlåtenhet förekom dock ej ofta, helst som den kunde ådraga laga ansvar eller näpst af efterföljande censorer. - I sin maktfullkomlighet var censuren en storartad skapelse af den romerska republiken, hvilken den ej heller länge öfverlefde. R. Tdh. 2. Censor librorum (lat.), "bokgranskare", af offentlig myndighet förordnad person, som har till åliggande att, i öfverensstämmelse med gällande lag, underkasta böcker och skrifter, ämnade att genom trycket offentliggöras, en föregående granskning. Jfr Censur. 3. Examenscensor, person, som har i uppdrag att utöfva ledning och tillsyn vid examina. Jfr Examen. Censorinus, romersk författare i 3:e årh. e. Kr. Han utarbetade några nu förlorade grammatikaliska afhandlingar och den ännu i behåll varande skriften De die natali (238, Om födelsedagen), i hvilken han (efter Varro och Suetonius) meddelade åtskilliga historiska uppgifter af värde och äfven behandlade kronologiska förhållanden m. m. Arbetet är en födelsedagsskänk till en rik gynnare, Q. Cærellius. Denna dess bestämmelse torde i sin mån hafva medverkat till att framställningssättet har en viss retorisk hållning och konstlad sirlighet, R Tdh. Censorskollegium, censorssammanträde; de i ett sådant sammanträde deltagande personerna. Censur (lat. censura, af censere, granska), granskning. I det forna Rom betecknade detta ord en af vissa statsämbetsmän, censorer (se Censor), utöfvad uppsikt och kontroll öfver enskild och offentlig sedlighet. Institutioner med likartad uppgift funnos äfven i andra af den gamla tidens stater, t. ex. Sparta och Aten. I det moderna samhället betyder censur endast censura librorum -- en af offentlig myndighet verkställd granskning af handskrifter, afsedda att genom trycket offentliggöras, äfvensom af skådespel, ämnade att uppföras. Till sitt ursprung hade denna censur ett sedligt syfte, nämligen att tillse och öfvervaka, att en sådan upplysning meddelades, som främjade allmänt väl och tillgodosåg allmänhetens religiösa behof. I angifven form framträdde censuren redan i slutet af 1400-talet, då, till följd af boktryckarkonstens uppfinning, skrifters utbredande betydligt underlättades. Till en början var det hufvudsakligen kyrkan, som för sina