ändamål utöfvade denna litterära granskning. 1486 utgafs därom ett mandat af ärkebiskopen i Mainz. 1515 bestämde lateranska kyrkomötet, att böcker ej fingo utgifvas, förrän de blifvit granskade af någon kyrkans man. Hvarje bok, som ej fått ”imprimatur” (må tryckas) sig påtecknadt, skulle brännas och bannlysas. Jämte denna censur, hvilken stod under den romerska kyrkans och den heliga inkvisitionens myndighet, uppkom snart en annan, som utöfvades af den borgerliga makten, genom kungliga censorer, och som sträckte sig till skrifter af politiskt innehåll. Reformationen åstadkom ingen annan ändring i dessa afseenden, än att den teologiska granskningen öfvergick i det protestantiska prästerskapets händer. Censurens hämmande inverkan på offentliggörandet af den fria forskningens resultat samt på granskningen och afhandlandet af allmänna angelägenheter blef alltmer kännbar, ju mer det religiösa och det samhälleliga intresset växte hos allmänheten. Detta intresse framkallade nämligen en lifligare författarverksamhet, och i samma mån som antalet af de litterära alstren ökades (till följd hvaraf granskningen ej heller kunde försiggå med erforderlig noggrannhet), blef censuren godtycklig. Behofvet af dess afskaffande vardt allt starkare, ju mera den periodiska pressen började vinna i betydelse. Likväl blef i de flesta länder trycktvånget bibehållet ända till innevarande århundrade. England var det första land, som upphäfde detsamma, näml. 1695, då hvar och en berättigades att trycka skrifter utan annat ansvar än efter allmän lag. När de nordamerikanska Förenta staterna antogo sin författning, erkändes tryckfriheten såsom en allmän medborgerlig rättighet. Samma grundsats ingick i franska konstitutionens ”déclaration des droits” (1791), art. 11. I Danmark blef 14 sept. 1770 censuren afskaffad af Struensee, som införde en oinskränkt tryckfrihet. Men i alla dessa länder framkallades dock en reaktion. Till och med i Storbritannien och Nord-Amerika finnas exempel på politi-åtgärder emot vissa skrifter, och det engelska parlamentet utöfvade länge, genom särskilda parlamentsbeslut mot misshagliga skrifter, en godtycklig makt öfver pressen i afseende på politiska ämnens behandling. Danmarks tryckfrihet fick ej varaktigt lif. Särskilda påbud utfärdades strax efter 1770 års reskript, och tryckfrihetsförordningen af 27 sept. 1799 återinförde censur för domfällda författare; denna censur utsträcktes först till tidningar, hvilka berörde utländsk politik, sedan än längre. I Frankrike återinfördes censuren 1805. Med det konstitutionella statsskickets utveckling och i synnerhet efter 1848 års revolutionära rörelser har en ordnad presslagstiftning kommit till stånd i alla länder med fri statsförfattning. Den preventiva tidningscensuren, hvilken sedan någon tid varit i verkligheten afskaffad äfven i ryska rikets hufvudorter, Petersburg och Moskva (genom det val, som lämnats pressen emellan ställande af kaution och preventiv granskning), har i nov. 1905 blifvit åtminstone temporärt upphäfd. Af teatercensuren påträffas däremot ännu här och där enstaka spår. I Norge blefvo, efter föreningen med Sverige, genom bestämmelsen i grundlagen af 4 nov. 1814, § 100, alla besvärande band på pressen upphäfda, och i enlighet därmed har lagstiftningen sedan lämpats. Danmark kom, genom sin grundlag af 5 juni 1849, § 91, och presslagen af 3 jan. 1851, i åtnjutande af lagbunden tryckfrihet och befriades sålunda från censuren. I Sverige följde censuren boktryckeriers anläggning i spåren. Här liksom annorstädes hade boktryckerierna hufvudsakligen till ändamål spridning af andaktsböcker och stodo därför i kyrkans tjänst samt under dennas uppsikt. Först sedan Gustaf Vasa blifvit konung och reformationsverket begynt, egnade regeringen någon uppmärksamhet åt boktryckerierna. Den första regeringsåtgärden i detta hänseende riktades mot det 1523 i Söderköping af biskop Brask inrättade boktryckeriet, hvars verksamhet lade hinder i vägen för reformationens genomförande. Det blef på konungens befallning år 1526 igenslaget, och boktryckaren, presbytern Olaus Ulrici, förvisades ur riket, hvarjämte konungen (2 febr. 1527) förbjöd biskopen att låta sända några skrifter bland enfaldigt folk, förrän konungen hade genomsett dem. Som Gustaf I var angelägen att, med begagnande af boktryckarkonsten, sprida upplysning bland folket -- ehuru en upplysning af annat slag än den, som meddelades af det katolska prästerskapet --, drog han ungefär vid samma tid försorg om att ett nytt boktryckeri anlades, hvilket ställdes under hans egen uppsikt. Genom ett bref af 10 juli 1537 öfverlät han ett förut ”det heliga lekarna gillet” tillhörigt, till kronan indraget hus åt en konstförfaren man att därstädes för det meniga bästa anlägga ett boktryckeri. Att med inrättandet af detta boktryckeri -- det första, som här i riket åtnjöt några offentliga förmåner -- äfven förbands censur öfver hvad som skulle tryckas, visar sig däraf, att konungen, missnöjd med åtskilliga yttranden af Olaus Petri i dennes krönika och i en af hans tryckta predikningar, 1539 förbjöd reformatorerna att utgifva någonting af trycket utan konungens tillåtelse. Öfvervakning af tryckta skrifter var en naturlig sak, så länge tryckning och spridning af skrifter egde hufvudsaklig betydelse såsom ett medel att underlätta undervisningen och så länge boktryckarnäringen måste uppmuntras genom särskilda anslag. De, som drogo försorg om boktryckeriers anläggning, såsom förhållandet var med konungen och den offentliga undervisningens eforer, biskoparna, öfvervakade i orterna hvad som trycktes och tillsågo, att ingenting utspreds, som i religiöst eller politiskt hänseende var misshagligt. Det öfvervakande af här i landet utgifna eller utifrån inkomna skrifter, hvilket dittills framkallats af tillfälliga förhållanden, blef nu en regelbunden verksamhet. Enligt Gustaf Adolfs förslag till inrättande af ett ”consistorium generale” (1623) borde detta konsistorium utöfva censur öfver allt tryck, utom skolböcker, hvilka skulle granskas af biskopen. (Konungens förslag i detta afseende gick ej i verkställighet.) Först i senare hälften af 1600-talet blef censursystemet lagstadgadt. Begynnelsen skedde genom konstitutionerna för Uppsala universitet 27 juni 1655, i hvilka stadgades, att alla akademiska skrifter skulle, innan de befordrades till tryckning, granskas och af dekanus eller någon professor i den fakultet, till hvars vetenskaper ämnet hörde, få tryckningstillåtelse på manuskriptet antecknad. Denna föreskrift åtföljdes af allmännare bestämmelser om granskning af pressens alster. Karl X Gustaf gaf 1656 Schering Rosenhane, som då var öfverståthållare och ledamot af kanslikollegium,