befallning att låta varna boktryckarna "att de ej så indifterenter skulle trycka och publicera alla materier, som förekomme, förrän k. m:ts consens vore deröfver kommen". I 1661 års kansliordning, art. 14, ålades kanslikollegium att öfvervaka pressen. I nämnda artikel heter det: "På det k. m:t må veta hvad för böcker och skrifter, som tryckas och bringas i ljuset, skola två exemplar af hvarje skrift, straxt de äro tryckta och förrän exemplaren distraherade blifva, sändas till kancelliet: ett för riksarkivet, ett för biblioteket"; och ålåg det kanslikollegium att granska de inkomna skrifterna samt att, "om uti dem fans något prejudicerligt, gifva det k. m:t i tid tillkänna, att behöriga böter derpå kunde skaffas". Därmed var dock ej i allmänhet någon tryckningen föregående censur formligen anordnad. Det första formliga påbudet om sådan censur finnes i k. brefvet 15 juli 1662 och framkallades af prästerskapets rädsla för religiösa frågors fria behandling. Brefvet var ställdt till ärkebiskopen, biskoparna och menige klerkerna. Dessa uppmanades att draga försorg om att ej något sådant måtte tryckas, "som i någon måtto rör den allmänna friden och menigheten, antingen i andliga eller verldsliga saker, utan om ett sådant verk företogos, skulle det, med undantag af hvad vid akademierna eller gymnasierna 'exercitii causa' utgåfves, öfversändas till kancelliet till att öfverses och censureras, att det sedan måtte komma på trycket, om k. m:t så godt syntes". Detta påbud åtföljdes af ett plakat och förbud, 21 april 1665, angående paskiller och smädeskrifter, hvilket -- i enlighet med de grundsatser, som gjort sig gällande i den kanoniska rätten -- gjorde ej allenast författaren, boktryckaren och utspridaren af en skrift af brottsligt innehåll, utan äfven hvar och en, som hade den i sitt förvar eller fick den i sina händer och uraktlät att lämna den till offentlig myndighet, ansvarig för innehållet. På samma gång stadgades äfven, att allmänna lagens bestämmelser om lasteligt eller smädligt tal borde tillämpas på tryckta skrifter. Förbudet angående skadliga böckers införsel och hämmande, 2 nov. 1667, ålade bokhandlarna att i Stockholm för bibliotekarien och annorstädes för biskop och konsistorium uppvisa register på införda böcker och skrifter, innan de finge något försälja, och egde dessa myndigheter makt att förbjuda skrifter, som voro i religiöst, sedligt eller politiskt hänseende förargelseväckande. Såsom myndig konung förnyade och stadfäste Karl XI, genom order till biskoparna och konsistorierna 12 nov. 1674, dessa stadgar. 5 juli 1684 utfärdades en ny k. förordning, genom hvilken den preventiva censuren infördes för allt, som trycktes, och hvarigenom boktryckarna å andra orter än i universitetsstäderna förbjödos att ånyo upplägga hvad förut var tryckt -- med undantag af kyrko- och skolböcker --, förrän de anmält sig hos konsistorium i orten, och beträffande "andra verk, andeliga eller verldsliga saker, som nyskrifna äro", fingo de ej, vid 100 dal. smt vite, understå sig att "något af trycket låta utgå, förrän det godkändt blifvit antingen af kancelliet eller af sådana män, som till sådana böckers uppläggande egentligen förordnade äro". Därjämte tillsattes år 1686 en särskild "censor librorum". Genom beslut 24 april 1749 blef brukligt att i hvarje tryckt skrift sätta ordet imprimatur (må tryckas), jämte censors namn. Censurens ordnande åtföljdes af privilegiers utfärdande för skrifters utgifning. Särskildt privilegium erfordrades, enligt k. förbudet 20 april 1687, för rätt att utan särskildt tillstånd utgifva offentliga handlingar. Några år därefter blef förbjudet att utan särskildt tillstånd trycka psalmböcker eller andra gudliga skrifter. Då dylika förbud kunde komma när som helst, blef följden, att boktryckarna ej utan att skaffa sig särskilda privilegier kunde med fördel utöfva sitt yrke i hela dess omfattning. Slutligen bör nämnas, att på denna tid den periodiska pressen inskränkte sig till avisor, hvilkas utgifvande, enligt § 23 i 1626 års kansliordning, ålåg riksarkivets historicus, men sedermera öfverflyttades på postmästaren (enl. instrukt. af 2 jan. 1643), hvarefter k. m:t eller kanslikollegium förordnade särskilda "gazetteskrifvare". Konungen blef sålunda den, som genom sina organ bestämde allt hvad som skulle få tryckas och offentliggöras och som på administrativ väg gaf föreskrifter därom. Enär ingenting fick tryckas, som ej förut var granskadt, och då allt missbruk af yttrandefriheten i skrift var att anse såsom öfverträdelser af censurförordningarna, förvandlade sig alla mål angående skrifters utgifvande på tryck till ordningsmål, hvilka tillhörde administrativ-justisen. Kanslikollegium upptog dessa mål och afgjorde dem eller öfverlämnade dem åt konungen, hvilken sedan, på sätt honom godt syntes, lät handlägga och afgöra dem. Detta pressens beroende af de styrandes godtycke kvarstod under frihetstiden, till dess tryckfrihetsförordningen 2 dec. 1766 afskaffade censuren och censorsämbetet samt kanslikollegiets befattning att öfverse, gilla eller ogilla till tryckning ärnade skrifter. Hvar och en, som utgaf skrifter, blef i fråga om ansvar och straff ställd under lagens och laga domstols skydd samt i denna sin verksamhet fredad mot hvarje intrång från polismaktens sida. En fullständig tryckfrihet infördes, offentliga handlingar gjordes tillgängliga för allmänheten, och åt sistnämnda k. förordning medgafs den fullkomliga trygghet, som grundlag medför. Vidkommande boktryckeri och bokhandel bibehölls dock det näringstvång, som tillhörde denna tid, och i stadgandet om uppsikt öfver utländska böckers införande skedde ingen ändring. Med 1772 års förändring i statsskicket upphörde denna tryckförordnings giltighet. Gustaf III utgaf 26 april 1774 en ny sådan och bibehöll däri det hufvudsakliga af 1766 års förordning, ehuru med några viktiga undantag (bl. a. angående bestämmelserna om ansvarighet och straff för högmålsbrott, hvilka under alla förhållanden skulle drabba boktryckaren, äfven om han kunde styrka hvem som var författaren). Som tryckfrihetsförordningen förlorat sin egenskap af grundlag, återfick den sin forna plats bland de stadgar och reglementen, hvilka hörde under konungens lagstiftning allena. I samma mån som den diskussion af allmänna angelägenheter, hvilken skedde genom pressen, blef misshaglig för konungen, vidtog denne inskränkningar i tryckfriheten. Genom k. påbudet 6 maj 1780 blef boktryckaren den, som ovillkorligen skulle stå till ansvar för tryckt skrifts innehåll, hvaremot auktorn skulle vara fri från ansvar, utom i fråga om politiska förbrytelser, och skulle boktryckaren, tredje gången han gjorde sig skyldig till öfverträdelse af nämnda påbud, förklaras boktryckeriet förlustig. Genom k. m:ts tillägg 3 maj