och skrifvelse till kanslikollegium 24 aug. 1785 stadgades, att särskildt privilegium af konungen skulle fordras såsom villkor för utgifning af dagblad och veckoskrifter och att ett sådant privilegium kunde när som helst återtagas och indragas, hvarjämte en begränsning skedde af de ämnen, som fingo behandlas. Äfven förordnades, att inga teaterpjäser på svenska språket fingo tryckas eller uppföras, innan de blifvit anmälda hos hofkansleren samt privilegierade. Därigenom infördes teatercensuren i vårt land. Sedan man under förmyndarregeringen, i första uppskakningen efter konungamordet, ånyo stadgat censur af skrifter i politiska ämnen, utfärdades (11 juli 1792) en ny förordning om allmän skrif- och tryckfrihet, i svulstiga ordalag affattad af Reuterholm, och denna förordning efterföljdes först af k. m:ts nådiga varning (21 dec. 1792) emot öfverträdande af den nya förordningen, genom hvilken varning 1774 års förordnings bestämmelser om straff för tryckfrihetens missbruk återupptogos, och snart därefter af särskilda förbud mot vissa särskilda ämnens behandlande i tryck, såvida ej skrifterna förut undergått censur. Genom k. kungörelsen 26 mars 1798 återupplifvades 1785 års förordningar om särskildt privilegium för periodiska skrifters utgifvande och om teatercensur. Det tvång, som nu åter var stadgadt för tidningar och teaterstycken, medförde jämväl en tryckande uppsikt öfver den öfriga pressen. Så t. ex. utfärdades förbud mot att sälja utländska böcker, som kommo från vissa länder, vidare befallningar om konfiskation af vissa särskildt uppgifna skrifter och om censur öfver hvad som utkom från vissa tryckerier; speciellt inskränktes rättigheten att offentliggöra publika handlingar, nämligen genom specialförbud och förbud att beledsaga dem med noter och anmärkningar. K. m:t och kanslikollegium utgåfvo föreskrifter om hvad som finge införas och hvad som borde uteslutas vid redaktion af den periodiska pressen. En särskild bokhandels- och boktryckeriombudsman tillsattes som biträde åt hofkansleren, hvilken i och med kanslikollegiets upphäfvande (1801) fick uppdrag att hafva tillsyn öfver pressen. Genom instruktionen 23 febr. 1802 fick hofkansleren nära nog diktatorisk makt: han egde rätt att genom en boktryckeriombudsman -- som enligt k. brefvet 24 nov. 1801 hade obehindradt tillträde till alla tryckerier och rätt att, vid vite, af boktryckaren erhålla upplysning om allt som trycktes -- inställa tryckningen af skrift, som ansågs misstänkt. Genom k. skrifvelsen af 2 maj 1807, hvilken påbjöd censur jämväl af medicinska skrifter, utsträcktes censuren äfven till andra än teologiska arbeten. Konungen hade således tillagt sig oinskränkt makt att lagstifta för pressen. 1809 års statshvälfning återförde en lagbunden tryckfrihet. Enligt denna -- som till sin princip bestämdes genom stadgandet i § 86 af 1809 års regeringsform och till sina enskildheter genom den såsom grundlag fastställda tryckfrihetsordningen af 9 mars 1810, hvilken sedermera utbyttes mot nu gällande tryckfrihetsordning af 16 juli 1812 -- tillerkändes hvar och en rätt att, utan några af den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgifva skrifter; därigenom återinfördes ock rättigheten att offentliggöra publika handlingar, hvarjämte boktryckerierna och bokhandeln befriades från det näringstvång, som förut varit rådande. (Den ännu kvarstående censuren af akademiska afhandlingar äfvensom af teser eller afhandlingar för lektors- och rektorstjänster samt för pastoralexamen afser ej dessas utgifvande på tryck, utan deras ventilerande såsom specimina.) Genom k. m:ts skrifvelse till konungens befallningshafvande 28 dec. 1872 afskaffades äfven teatercensuren, d. v. s. den censur, som teaterstycken skulle underkastas, innan de fingo offentligen uppföras på enskilda teatrar. Jfr Tryckfrihet. H. L. R. I Finland organiserades censuren genom en förordn. af 14 okt. 1829, som enligt ingressen afsåg att genomföra nödig likhet mellan de för storfurstendömet Finland gällande stadgandena angående censuren och bokhandeln samt öfriga till kejsardömet Ryssland hörande stater. Censurinrättningen utgjordes af en censurkommitté i Hälsingfors med förordnade särskilda censorer i vissa städer. Hela inrättningen subordinerade under en censuröfverstyrelse i Hälsingfors, hvars ledamöter voro vicekanslern för universitetet (ordförande), chefen för senatens kansliexpedition och prokuratorn. 1847 stadgades, att tillstånd till nya tidningars utgifvande och förbud för redan tillåtna tidningars fortsättning framdeles skulle bero på generalguvernören, och i samma riktning gick en förordn, af 23 mars 1857, som öfverlämnade högsta afgörandet i censurmål, som rörde tidningar och periodiska skrifter, åt generalguvernören. Censuren var i synnerhet i slutet af 1850-talet och under början af 1860-talet en i Finland i hög grad impopulär institution, hvars verksamhet föranledde många demonstrationer. På generalguvernören furst Mensjikovs initiativ utfärdades 19 mars 1850 ett kejs. reskript, som förbjöd offentliggörandet på finska af andra skrifter än sådana, som afsågo ekonomisk nytta och religiös uppbyggelse. Detta förbud upphäfdes, om icke formellt, dock faktiskt 1854. Af censuren indragna tidningsuppsatser äro samlade i "Censur-kalender" (Stockholm, 1861). En mildare pressregim inträdde, sedan generalguvernören grefve Berg 1861 fått afsked. Generalguvernörens särskilda myndighet öfver pressen upphörde genom en i dec. s. å. utfärdad förordning. År 1865 utfärdades en af regent och ständer utarbetad tryckfrihetslag att gälla fr. o. m. 1866 till nästa landtdags slut. Då ständerna emellertid på landtdagen 1867 icke ansågo sig kunna antaga det ändrade förslag till presslag, som då framställdes, upphäfdes åter tryckfriheten, och en ny förordning om pressangelägenheterna utfärdades 31 maj 1867. Enligt denna eger den 1865 inrättade "öfverstyrelsen för pressärendena" att öfvervaka pressförhållandena för beifrande af tryckfrihetsbrott och förhindrande af förgripliga skrifters utspridande. Enligt en förordning af 18 juni 1891 tillsättes ordföranden i nämnda öfverstyrelse af kejsaren på förslag af generalguvernören, medan ledamöterna, sekreteraren samt öfverombudsmannen i Hälsingfors tillsättas af generalguvernören på ordförandens förslag. Dessutom finnas af öfverstyrelsen tillsatta lokala ombudsmän. Generalguvernören har rätt att med anledning af oriktig tolkning af Finlands förhållande till kejsardömet eller på annat giltigt skäl låta inställa en tidnings utgifvande. Efter denna tid skärptes öfvervakandet af pressen oaflåtligt och nådde sin spets, sedan russifikationsarbetet från 1898 blifvit en hufvuduppgift för styrelsen. Indragning af tidningar för kortare eller längre tid eller ock för