alltid hörde numera till ordningen för dagen. Genom
förordning af 29 jan. 1900 erhöll generalguvernören
makt att "efter godtfinnande låta inställa
periodisk skrifts utgifvande helt och hållet eller
temporärt eller fordra ombyte af ansvarig redaktör"
äfvensom att utdela varningar. För att biträda vid
handhafvandet af pressärendena anställdes hos honom
en konsultativ kommitté, sammansatt af ordförande och
sex ledamöter, alla tillsatta af honom själf. Efter
generalguvernören Bobrikovs död märktes någon mildring
i censurregimen, och genom manifestet af å nov. 1905
har den preventiva censuren fullständigt upphäfts.
M. G. S.
Litt.: Paterson, "The liberty of the press" (1880),
Ghirelli, "Comento alla legge di stampa" (2:a
uppl. 1883), Barbier, "Code expliqué de la presse"
(2 bd, 1887), art. "Pressgewerbe" och "Pressrecht"
i "Österreichisches staatswörterbuch" (1895-96;
samt i "Handwörterbuch der staatswissenschaften"
(bd 6, 2:a uppl. 1901), Liszt, "Lehrbuch
des österreichischen pressrechts" (1878)
och "Das deutsche reichspressrecht" (1880),
Klöppel, "Das reichspressrecht" (1894), Opet,
"Deutsches theaterrecht" (1897), Holck, "Den
danske statsforfatningsret" (1869), samt Rydin, "Om
yttrandefrihet och tryckfrihet" (1859), J. G. Carlén,
"Teatercensuren i Sverige" (s. å.), Naumann, "Sveriges
statsförfattningsrätt" (2:a uppl., 1879-84), Sylvan,
"Svenska pressens historia till statshvälfningen 1772"
(1896), och C. Hallendorff, "Historiografi och censur
under frihetstiden" (1899, i Samlaren). Se vidare
"G. Benzelstjernas censorsjournal" (utg. af L. Bygden
och E. Lewenhaupt 1885). Jfr litteraturförteckningen
i K. Hagman, "Sveriges grundlagar", s. 217 o.218 (1902).
Censura ecclesiastica (lat.), den andliga domsrätt,
i kraft hvaraf en biskop kan göra undersökningar
rörande förbrytelser emot kyrkan och ådöma straff
för desamma. Jfr
Domsrätt.
Censura librorum (lat.). Se
Censur.
Censurera (lat.
censurare], granska. Jfr
Censor
och
Censur.
Census (lat.), uppskattning, värdering; en viss
förmögenhetsställning såsom villkor för valrätt eller
valbarhet. Jfr
Censor och
Val.
Census emigrationis (lat.), utflyttningsafgift. Se
Jus detractus.
Cent,
skpsb., benämning på långskepps eller tvärskepps
gående tillfälliga förbindningar af trä eller järn,
afsedda att vid fartygs spantresning kvarhålla spanten
å sina bestämda platser, tills bordläggningen eller
andra permanenta förbindningar hunnit anbringas.
Ax. L.
Cent (af lat.
centum, hundra; förkortadt till
c.,
ct, plur.
cts). 1. Nordamerikanskt skiljemynt
(af brons; 1796-1857 af koppar, 1858-64 af nickel),
= 1/100 dollar = 3,73 öre. - 2. Holländskt skiljemynt
(af brons, före 1877 af koppar), =1/100 gulden = 1,5
öre. Äfven skiljemynt om 1/2 och 2 1/2 cent präglas. -
3. Beräknad hundradel af l piaster eller af l rupie,
förr i Rhentrakterna äfven af l thaler. Jfr
Centavo,
Centime och
Centesimo.
Cental [se'ntol], eng., amerikansk centner, = 100
engelska pound (skålpund), motsv. 45,359 kg.
Centaurea L.,
Klint l.
Klätt,
bot., växtsläkte af
fam.
Compositæ, utmärker sig i synnerhet genom
blomkorgarnas stora, könlösa kantblommor.
Hos detta släkte är således den egendomlighet drifven
till sin spets, hvilken utmärker hela familjen,
att nämligen blomställningen biologiskt är att
betrakta som en blomma; de yttre blommorna få göra
tjänst som kronblad. Detta åter har till följd en
stark utveckling af kronan, vanligen på bekostnad af
befruktningsdelarna.
Centaurea cyanus.</img>
Af detta i södra Europa artrika
släkte äro tre arter allmänna i vårt land,
nämligen den välbekanta blåklinten (C. cyanus), ett
vanligt åkerogräs, samt C. scabiosa och C. Jacea
med röda blommor. I trädgårdarna odlas ofta många
färgvarieteter af blåklinten jämte andra arter såsom
C. Cineraria L. (C. candidissima), silfverek,
C. montana, C. moschata (Amberboa m.) m. fl.
S. A. (G. L-m.)
Centauren (af grek. kentauros), astron., stjärnbild
på södra stjärnhimmeln, söder om Hydrans svans. Dess
två klaraste stjärnor, a Centauri och b Centauri,
äro båda af l:a storleken.
Centaurerna l. Kentaurerna (lat. centauri,
grek. kentauroi, af kentein, stinga, och tauros,
tjur, eller af kentores, sporrare, ryttare),
grek. sag. o. myt., ett vildt, våldsamt och sinnligt
lystet, i Tessaliens bergdalar boende folk af sådan
förment skapnad, att en mans öfverkropp fortsattes
nedåt och bakåt af en hästkropp. Sägnen om centaurerna
kan ha uppkommit af ett vildt tessaliskt folks vana
att ständigt och jämt hänga på hästryggen. Myten
gjorde centaurerna till afkomlingar af Ixion,
som genom att famna Nefele (molnbilden) alstrade
den hisklige Kentauros, hvilken parade sig med
betande ston på Pelion och sålunda gaf upphof åt
ifrågavarande dubbelgestalter af människa och häst
(hippocentaurer). Af sitt jättelika grannfolk
lapiternas konung Peirithoos inbjödos
