I sedlig och intellektuell kultur står C. betydligt lägre än Mexico. De hvite äro, om än ringa i antal, den härskande rasen, ehuru enskilda ladinos uppsvingat sig till politiska ledare, ja till innehafvare af högsta makten. Äfven handeln och de stora jordegendomarna innehafvas nästan helt och hållet af de hvite. Indianerna, den talrikaste delen af befolkningen, äro i allmänhet tröga och sorglösa åkerbrukare, utan intresse för statens angelägenheter; ladinos däremot - mindre jordegare och förpaktare, tjänare, handtverkare och till en ringa del köpmän - äro mycket måna om sina politiska rättigheter samt taga liflig del i de politiska frågorna och landets förvaltning. - Handel och näringar. Åkerbruket står, oaktadt de gynnsamma klimatiska förhållandena och den fruktbara jordmånen, på en så låg ståndpunkt, att hungersnöd stundom inträffar. Majs är det vanligaste sädesslaget. För utförsel lämnar landet indigo (den bästa på jorden, företrädesvis från Salvador), kosjenill, kaffe (hufvudsakligen från Costarica), kakao, tobak (jämförlig med Cubas) och socker. Äfven bomull odlas, ehuru ej till utförsel. Skogarna lämna mahogny, kampeschträ, bresilja, vanilj, perubalsam, sassaparill m. m. Boskapsskötseln utgör fortfarande, ehuru förminskad genom de inbördes krigen, invånarnas förnämsta sysselsättning. Bergsbruket lämnar, oaktadt landets rikedom på metaller, endast obetydligt silfver och guld. Industrien inskränker sig till sockertillverkning och cigarrfabrikation. För handeln är knappt någon del af Amerika mer gynnsamt belägen än C., men det oaktadt är samfärdseln ännu ganska ringa. De förslag och ansatser, som gjorts till kanalförbindelser mellan de båda världshafven, hafva hittills blifvit outförda, till följd af den politiska osäkerheten i landet och brist på medel. Ej heller planen att bygga järnväg från Puerto Cortez till Fonsecaviken har hittills kunnat förverkligas. Dock finnes en järnväg mellan den förstnämnda staden och Santiago vid Uluafloden. Förnämsta handelsvägen är järnvägen öfver Panamanäset. Dessutom har (1895) fullbordats den 318 km. långa Tehuantepec-banan, mellan Coatzacoalcos vid Mexikanska viken och Salina Cruz vid Stilla hafvet. Historia. C:s östra kust besöktes redan af Columbus 1502, dess västra kust upptäcktes af Ponce de Leon 1516. För spanska kronans räkning intogs landet af Pedro de Alvarado på uppdrag af Cortez 1524-35. Eröfringen försiggick lätt; de infödde böjde sig villigt för den nya religionen och de nye härskarna. Landet lydde under "audiencian" (öfverdomstolen) i Guatemala och en generalkapten, under hvilken stodo ståthållare i de fem provinserna. Frihetsrörelsen i C. undertrycktes först med lätthet, men tog ånyo fart och ledde 15 sept. 1821 till proklameringen af C:s oafhängighet och 1822 till landets temporära anslutning till Iturbides mexikanska monarki. Genom Iturbides fall upplöstes föreningen med Mexico, hvilken för öfrigt aldrig erkänts i Salvador och några delar af Honduras och Nicaragua, en kongress inkallades, och l juli 1823 offentliggjorde den ett dekret, hvilket proklamerade staterna Guatemala, Salvador, Honduras, Nicaragua och Costarica såsom "De förenade staternas i Central-Amerika republik". Efter ett inledande provisorium blef Manuel José Arce den nya förbundsrepublikens förste president (1825-28). Befolkningen bestod af två socialt och politiskt vidt skilda lager, de rika gammalspanska familjerna med hufvudsäte i Guatemala och starkt stöd hos prästerskapet samt de af rätt blandade element bestående demokratiska grupperna med hufvudsäte i Salvador. Aristokraterna hade till ledare presidenten Arce, demokraterna general Morazan. I det krig, hvari de snart mätte sina krafter, intog Morazan Guatemala (apr. 1829) och svingade sig upp till provisorisk förbundspresident, men kriget urartade mer och mer till allmän fejd mellan olika raser och samhällslager. 1839 upplöstes formligen unionen, och de fem ofvannämnda staterna förklarade sig för oberoende republiker. Morazans försök att från Costarica 1842 med väpnad hand återinföra unionen misslyckades; Morazan själf föll offer för en folkresning och sköts i San José (15 sept. s. å.). Ett nytt unionsfördrag kom omedelbart till stånd (okt. 1842), men den nya, lösare sammanslutningen upphörde redan 1845 efter oroligheter i Guatemala och Salvador. Tid efter annan hafva sedermera nya försök till återförening och åstadkommande af en stark federativ sammanslutning företagits, t. ex. 1850-51 af Honduras, Salvador och Nicaragua, som sinsemellan förenade sig och sökte med våld tvinga Guatemala till anslutning, 1872 af Salvador och 1885 af Guatemalas kraftfulle president Barrios, alla utan varaktig framgång. De ekonomiska och politiska fördelarna af en sammanslutning måste emellertid erkännas vara mycket stora, och de ha under senare år många gånger framhållits på konferenser mellan representanter för flera eller färre af de centralamerikanska republikerna. Ett federativt fördrag afslöts 15 okt. 1889 mellan alla fem republikerna, men denna sammanslutning sprängdes året därpå, i det att Costarica af en revolution i Salvador tog sig anledning att utträda. 1895-98 voro Nicaragua, Honduras och Salvador förenade tili Republica mayor de Centro-America. På hösten 1898 utbildades föreningen ytterligare, man antog för unionen namnet "Central-Amerikas förenta stater" och utsåg Amapala i Honduras till provisorisk hufvudstad. Redan i dec. s. å. upplöstes emellertid äfven denna förbundsstat till följd af en revolution i Salvador. Sedan hafva de centraliserande enhetssträfvandena hvilat några år; bland förberedande åtgärder i enhetsriktning må nämnas det fördrag Salvador, Honduras, Nicaragua och Guatemala i aug. 1904 ingingo angående upprätthållande af fred mellan C:s republiker. Se för öfrigt särskilda artiklar om de fem republikernas historia. Litt.: Squier, "The states of Central-America" (1868), Whetham, "Across Central-America" (1877), Bowallius, "Resa i Central-Amerika 1881-83" (2 bd, 1887), Polakowsky, "Die republiken Mittelamerikas im jahre 1889" (i "Zeitschrift der gesellschaft für erdkunde zu Berlin", bd 24-26, 1889-91), Sapper, "Das nördliche Mittel-Amerika. Reisen und studien 1888-95" (1897) och "Mittelamerikanische reisen und studien aus den jahren 1888 bis 1900" (1902). (J. F. N.) Centralantändning, krigsv., det slags antändning af ett eldvapens krutladdning, hvarvid de brinnande gaserna från antändningsmedlet träffa laddningen i kärnlinjens riktning. Detta antändningssätt användes vid alla moderna eldvapen. E. N. Central-Asien kallas numera den landkomplex,