Ceram l.
Seran (af infödingarna kallad
Serang l.
Sirang), den största ön bland de
södra Molukkerna. 17,153 kvkm. med tillhörande
kustöar. 67,000 inv. C., som hör till det holländska
residentskapet Amboina, hör till de minst kända
bland Molukkerna. Det består af två delar: en mindre,
västlig,
Huvamohel, som genom Tanunonäset är förenad
med den större, östliga,
Stora C. Vid öns norra kust
stupa bergen brant i hafvet från en höjd af 700-800
m., och ett bergkomplex nära södra kusten, v. om
Elpapoetih-viken, bildar en kolossal pyramid, med
toppar af omkr. 1,500 m. ö. h. För öfrigt består C. af
sluttande glättar, hvilka liksom bergen äro beklädda
med den yppigaste tropiska växtvärld. Nederbörden
är mycket riklig, på norra kusten öfver 2 m., på
södra nära 3 m. öns naturliga rikedomar äro ännu
nästan obegagnade, och blott vid kusten finnes någon
odling. Faunan, som närmast sluter sig till Nya
Guineas, utmärker sig genom många och vackra fåglar
(däribland en kasuar) och insekter; däremot saknas
större däggdjur och apor. Invånarna äro vid kusten
malajer, i det inre alfurer, som stå på en mycket
låg kulturgrad och äro illa beryktade
"hufvudjägare". Kustbefolkningen är något civiliserad och har
delvis omvändts till islam eller kristendomen. Föremål
för odling äro sago, peppar, socker, kokosnötter,
kaffe, kakao och tobak. Hufvudorter äro Amahei,
på sydkusten, och Sawai, på nordkusten, den senare
med en liten holländsk garnison. Se Martin, "Reisen
in den Molukken, Seran und Buano" (1902).
Cerambycidæ l.
Longicornia,
zool.,
Långhorningar, en familj bland skalbaggarna. Hufvudet
är stort, pannspröten hafva vanligen 11 leder,
äro lika långa som, stundom längre än kroppen,
merendels borst- eller trådlika, stundom sågade;
hannarna hafva i allmänhet smalare och längre
pannspröt än honorna. Benen äro långa, vanligen med
gång-, sällan med gräffötter. Hannar och honor äro
ofta olika färgade. Hithörande skalbaggar äro stora
eller medelstora former, som i skogarna anträffas på
blommor, stubbar, timmer o. s. v. Vissa arter lefva
endast på barrträd, andra endast på löfträd. De
flesta åstadkomma ett gnisslande ljud genom att
gnida första torakalringen mot den andra. De
mera lifligt färgade arterna flyga på dagen, de
mörkare i skymningen. Larverna äro långsträckta och
hafva köttiga, ofta starkt insnörda kroppsringar,
hvilka å ryggsidan vanligen bära hornartade plåtar;
fötterna äro antingen mycket små eller saknas helt
och hållet. Larverna lefva i trädstammar och grenar,
aldrig på bladen, barren eller i frukten. Som
dessa insekter sällan förekomma i synnerligen
stort antal och mest angripa döda trädstammar,
anses de vara betydligt mindre skadliga för skogen
än viflar och vedätare. 12,000--13,000 arter äro
beskrifna, af hvilka flertalet tillhör tropikerna,
företrädesvis Syd-Amerika; äfven i Sverige förekommer
ett betydligt antal. - Släktet
Cerambyx,
trädbockar,
kännetecknas af: pannspröt hos hannen mycket längre,
hos honan lika långa som kroppen; pannsprötslederna
förtjockade vid spetsen; täckvingarna långa, vid
basen mycket bredare än halssköldens bakre rand;
halsskölden ofvan ojämn. Hit hör en af den svenska
faunans största skalbaggar,
Ceramlyx cerdo,
stora
ekbocken (se fig.): svartbrun eller brun; blir ända
till 50 mm. lång; honan är mindre. Larverna lefva
flera år i gamla ekar, hvilka de genomborra i alla
riktningar. Om dagen bebor äfven den utbildade
skalbaggen, som blott om kvällarna är ute och flyger,
de af larverna gjorda gångarna. Arten uppgifves i
Sverige numera förekomma endast på Öland. - Bland
hithörande släkten märkas vidare
Prionns, Callidium
och
Leptura. L-e.
Cerambyx cerdo.</img>
Cerambyx, zool. Se Cerambycidæ.
Cerasin (af lat. cerasus, grek. kerasos,
körsbär), kem., ett med växtslem identiskt
eller besläktadt ämne, som utgör den i
vatten olösliga delen af körsbärskåda.
P. T. C.*
Cerastes, zool., ett i Afrika och Persien lefvande
huggormsläkte af viperidernas familj, utmärkt
därigenom att ett eller flera af de fjäll, som täcka
hufvudet ofvan ögonen, hafva en förlängning i form af
hornlika utskott. Släktet tillhör öknens fauna. En
i Sahara tämligen allmän art, C. ægyptiacus, af
egyptierna kallad Fi, är ett af de förargligaste
obehagen under resorna i öknen. Om dagen ligga dessa
djur inrullade och till största delen dolda i sanden,
hvars färg de bära; endast hufvudet sticker upp,
färdigt till angrepp. Om natten äro de i rörelse och
närma sig då de resandes läger. F. A. S.*
Cerastium L., bot., växtsläkte inom
fam. Caryophyllaceæ, utmärkt genom sina djupt
delade kronblad och sin cylindriska, i spetsen
böjda kapsel. De 12 svenska arterna äro alla små,
med hvita blommor samlade i knippen i stjälkarnas
spetsar. På grund af sin låga växt och sina
silfverhvita blad användas några arter allmänt till
infattningar och dekorativa växtgrupper i trädgårdar,
t. ex. C. tomentosum L. och C. Biebersteini DC.
G. A. (G. L-m.)
Cerasus (grek. Kerasos), i forntiden en betydande
handelsstad vid Svarta hafvet, v. om Trabezon, koloni
från Sinope. Enligt Ammianus skall Lucullus hafva
fört körsbärsträdet (Cerasus) härifrån till Italien.
Cerat (nlat. ceratum, af lat. cera, vax),
"vaxsalfva", farm., ett slags hårda eller fasta
salfvor, i hvilkas sammansättning vax ingår såsom
en hufvudbeståndsdel, men som därjämte innehålla
andra feta ämnen, t. ex. feta oljor, hvalraf
o. s. v.
