Cerisoles [tʃe-]. Se Ceresole. Cerit (af cerium), miner., rombiskt, vattenhaltigt cer-, lantan- och didymsilikat från Bastnäs grufvor vid Riddarhyttan i Västmanlands län. Under namn af Bastnäs-tungsten omnämndes det af Cronstedt, och i början af 1800-talet blef det närmare undersökt af Berzelius, Hisinger och Klaproth, som visade, att detta mineral innehåller en egen metall, cerium. Sedermera undersöktes mineralet ytterligare af Mosander, som däri träffade två andra, förut okända enkla ämnen, nämligen lantan och didym. Cerit är det viktigaste råmaterialet för beredning af dessa metallers salter. Det har icke träffats på andra ställen än vid förut nämnda grufvor. ^{A. E. N.}* Cerium l. Cer, kem., metalliskt grundämne, hvars oxid 1804 upptäcktes samtidigt af Klaproth i Tyskland samt af Berzelius och Hisinger i Sverige. Den förstnämnde kallade oxiden "ochroit-erde", de senare benämnde grundämnet cerium, efter den kort förut upptäckta planeten Ceres. Cerium hör till de sällsyntare grundämnena och förekommer såsom beståndsdel i flera mineral, bland hvilka cerit är det för ceriumföreningars erhållande mest använda. Cerium ledsagas nästan alltid af de af Mosander upptäckta metallerna lantan och didym. (Sedermera har didym uppdelats i 2 enkla ämnen.) Den af Berzelius och Hisinger framställda oxiden var i själfva verket en blandning af de trenne metallernas oxider. Metallen cerium kan nu genom elektrolys af den smälta kloriden erhållas i större stycken och i rent tillstånd (Muthmann och Hofer). Den är smidig, liknar järn, har 7,04 egentlig vikt, smälter vid 623°, är lätt antändlig och förbrinner med starkt eldfenomen och under mycket stark värmeutveckling. Förbrinner 1 gr. cer till cerdioxid, utvecklas 1,600 kalorier. Metallen angripes föga af vatten, men lätt af syror. Dess atomvikt är 140,25 och tecknas Ce. C. hör till de fyratomiga grundämnena. Med syre ger cerium trenne oxider, nämligen cer-oxidul, Ce₂O₃, cer-oxid, CeO₂, och cer-superoxid, CeO₃. Cer-oxidulens salter äro färglösa och likna i hög grad lantans salter. Oxalatet, som är ett hvitt pulver, har användts i medicin såsom antispasmodiskt medel. Cer-oxiden är ett citrongult pulver och ger orangeröda salter, som äro starka oxidationsmedel och användas till beredning af anilinsvart. Cer-superoxid är en rostbrun fällning, som erhålles, om man blandar oxidulsalternas lösningar med vätesuperoxid och alkalier. Cerium räknas till de sällsynta jordmetallerna. ^{P. T. C.}* Čermak [tʃe'r-]. 1. Jan Nepomuk Č., bömisk fysiolog, f. 1828 i Prag, var professor först i Graz, sedan i Krakau och slutligen i Pest. 1860 bosatte han sig i sin födelsestad, där han för sina forskningar inrättade ett fysiologiskt laboratorium, och 1865 kallades han till den fysiologiska lärostolen i Jena, hvarifrån han 1869 flyttade till Leipzig. Död 1873. -- C:s hufvudsakliga förtjänst består i införandet och användandet af struphufvudsspegeln för diagnostiska och fysiologiska ändamål. Några af hans arbeten äro af stor betydelse för ljudfysiologien, t. ex. Der kehlkopfspiegel und seine verwerthung für physiologie und medicin (1860; 2:a uppl. 1863), Ueber den spiritus asper und lenis, und über die flüsterstimme (1866) och Populäre physiologische vorträge (1869) m. fl. Hans Gesammelte schriften utgåfvos i 2 band 1879--80. (^{R. T--dt.}) 2. Jaroslav Č., den föregåendes broder, österrikisk målare, f. 1831, d. 1878 i Paris, studerade i Prag och Antwerpen samt slutligen i Bruxelles hos Gallait, hvars stil han tillegnade sig. Han började med att måla scener ur den bömiska historien, särskildt från husittiden, och vände sig därefter till den historiska genren. Bland hans taflor -- ofta med heroiska eller romantiska motiv från Kroatien och Montenegro, där han vistades en längre tid -- må nämnas Montenegrinsk kvinna, som vid geväret vakar öfver sin sårade man, Hercegovinsk kvinna, som bortröfvas af turkar, Sårad höfding bäres genom en hålväg (i Agram) samt Flyktingarnas hemkomst (i Bruxelles). (^{G--g N.}) Cerna [tʃe'rna], "den svarta", en 70 km. lång biflod fr. v. till Donau, upprinner i Rumänien, på södra sluttningen af de transsylvanska alperna, bildar under en del af sitt lopp gräns mellan Ungern och Rumänien och utmynnar i Donau vid den ungerska staden Orsova. Cernagora, oriktig form för Crnagora. Černavoda [tjer-; "svart vatten"], stad i Dobrudsja (Rumänien), på högra stranden af Donau, 56 km. från Constanta vid Svarta hafvet, med hvilken stad C. är förenadt genom järnväg. Mellan dessa bägge städer sträcker sig Trajanusvallen (se d. o.). Omkr. 2,000 inv. Genom en 1895 fullbordad järnvägsbro öfver Donau samt kärrtrakten mellan dess hufvudarm och en västlig sidoarm, Borcea, har det rumäniska järnvägsnätet utsträckts till Svarta hafvet. Hela sammanbindningsbanan är 28 km., har kostat öfver 30 mill. kr. och kan värdigt ställas vid sidan af de största likartade verk. Bron öfver Borcea höjer sig i tre spann, hvartdera af 140 m. längd, 20 m. öfver lägsta vattenståndet och har tillsammans med sina viadukter en längd af 983 m. Broanläggningen öfver Balta, det mellan de båda flodarmarna liggande sumpiga, ofta öfversvämmade området, räknar 34 spann af 42,8 m. öppning. Bron öfver hufvudarmen har väldiga dimensioner. De pelare, som uppbära viadukten, höja sig 35 m. öfver underliggande sumpmark och uppbära 15 spann af 60,85 m. vidd. Den egentliga bron består af 5 spann, af hvilka 4 hafva 140 m. och det mellersta 190 m. längd, enligt uppgift den största längd, som vid brobyggnader kommit till användning på den europeiska kontinenten. Cernay [särn<over>ä</over>]. Se Sennheim. Cernera (af fr. cerner, lat. circinare, göra cirkelrund, omringa, af circus), krigsv., innesluta, kringränna. Jfr Cernering. Cernering (jfr Cernera), inneslutning, kringränning, är den första åtgärd, som vid fästningsanfall bör vidtagas, och afser att afskära alla fästningens förbindelser med den yttre världen. Cerneringen, som utföres af en särskild cerneringskår, bör om möjligt ske öfverraskande och samtidigt från alla sidor samt börjar med fästningens kringränning af kavalleri, som sedan med biträde af ingenjörtrupper afskär förbindelserna, uppbringar utanför fästningen varande boskap och lifsmedelsförråd, hindrar all civil befolkning att lämna fästningen m. m. d. När cerneringskårens hufvudstyrka anländer, anordnas en till försvar inrättad cerneringslinje, som lägges så nära intill fästningen, som omständigheterna medgifva, omgifves med stormhinder och förses med nödiga förbindelser af olika