svenska kronan. Genom sina landsmän bröderna De Besche fick han närmare kännedom om Sveriges stora naturliga rikedomar. En af dessa bröder, Velam Gillisson, arrenderade 1618 af kronan Finspångs gård och län för D:s penningar och mot hans borgen samt blef sedermera, såsom den tekniskt bildade yrkesidkaren, en verksam medhjälpare åt den kapitalstarke affärsmannen i flera af hans företag. Nu började D. nedlägga betydliga kapital i Sverige och gjorde därigenom Finspång till den svenska storslöjdens förnämsta härd: där anlades nya masugnar, stångjärnshammare och manufakturer i stor skala, tackjärnsblåsningen och stångjärnssmidet förbättrades efter fransk eller vallonsk metod, kanongjuteri anlades, och järnkanoner började tillverkas. I det närbelägna Norrköping, som blef utskeppningsorten för den nya industrien, anlades gevärsfaktori, mässingsbruk o. s. v. För drifvande af den nya industrien inkallades en mängd vallonska bergsmän och smeder från Liège och Namur. Gustaf Adolf gjorde allt för att främja D:s verksamhet; han "karesserade den mannen nog, innan han fick locka honom i riket" (P. Brahe). Så snart D. kommit till Sverige, hvilket inträffade 1627, blef han genast naturaliserad. Kort förut hade han af kronan arrenderat äfven Österby, Leufsta och Gimo bruk i Uppland. Nu öfverhopades han med åtskilliga mer eller mindre lönande uppdrag för kronans räkning: han öfvertog alla kronans gevärsfaktorier, och sedan kronan själf öfvertagit kopparhandeln och salthandeln i riket, blef han, jämte sin landsman Erik Larsson (v. der Linde), direktor öfver kronans dithörande affärer. Hans befattning med kopparhandeln invecklade honom i många obehag och ådrog honom både Gustaf Adolfs och förmyndarstyrelsens misshag. Sannolikt är dock detta att räkna till de missförstånd, som lätt uppkomma i affärer, då hvar och en står på sin fördel. Det goda förhållandet emellan honom och regeringen blef likväl snart återställdt; särskildt visade Axel Oxenstierna honom mycken vänskap och stort förtroende. Under förmyndarregeringen utvidgade D. alltmer sin verksamhet: hans arrenden omfattade slutligen ej allenast Finspång och Dannemoraverken, utan äfven åtskilliga andra bruk, i Uppland, Södermanland, Närke och Värmland. För att ännu närmare fästa honom vid Sverige tilldelade honom regeringen 1641 svenskt adelskap och lät honom under frälserätt köpa några af sina arrendebesittningar, näml. Finspång med underlydande samt Österby, Leufsta och Gimo jämte tillhörande lägenheter (utom Dannemora grufva). Därmed hade D. gjort Sverige till sitt andra fädernesland. Det dröjde ej heller länge, innan han fick tillfälle att visa sin erkänsla och sin patriotism. Det är nu, som köpmannen höjer sig till statsmannens ståndpunkt. När danska kriget utbryter (1643), skyndar D., på svenska regeringens uppmaning, såsom kungl. svensk kommissarie till Holland, påkallar Staternas bistånd, och då detta uteblir, utrustar han, mest på egen bekostnad, en flotta om 30 fartyg, som under amiral Thijssens befäl afgår till Danmark för att öfverföra svenskarna från fastlandet till öarna. Väl misslyckades denna första expedition, ty danskarna tvungo densamma redan i Nordsjön att återvända, och när den återkom till Holland, råkade D. i stor förlägenhet, därför att skeppsfolket pockade på sin sold och gjorde myteri; men genom stora ansträngningar kunde D. likväl snart åter sända en eskader af 22 skepp till Norden. Denna lyckades bättre: den befriade Göteborg från den danska blockaden, trängde genom Öresund, förenade sig med svenska flottan och tog en ärofull andel i den sjöseger, som under K. G. Wrangels öfverbefäl vanns mellan Femern och Lolland 13 okt. 1644 — en seger, som gjorde svenskarna till herrar på sjön och därmed nödgade danskarna till fred (se A. Munthe: "Svenska flottans sjöhjältar", V, 1905). Vid fredsunderhandlingen rönte D., som redan 1644 återkommit från Holland, den hedern att af Axel Oxenstierna rådfrågas rörande fredsvillkoren. Kostnaderna för hans expedition beräknades till nära en half million riksdaler specie, för hvilken summa han på flera sätt godtgjordes. Den vanliga uppgiften att han för sitt fosterländska handlingssätt endast rönte otack och gjorde stora förluster tyckes sakna grund. Sedan D. efter fredens afslutande återgått till privatlifvet, fortsatte han sin storartade industriella verksamhet och utvidgade densamma dels genom nya egendomsköp, dels med tillhjälp af de nya arbetskrafter, som vunnos genom en ny invandring af valloner. De nya arbetsmetoder, som genom D:s bemedling infördes i det industriella lifvet, voro öfver två sekler härskande i Sverige. Vid Leufsta och Österby uppdrefs tillverkningen oerhördt, så att dessa båda bruk, så länge smidestvånget gällde, voro rikets största. Under sina senare lefnadsår arbetade han äfven på utvidgande af Sveriges handelsförbindelser och kolonialväsen. Efter att hafva för egen räkning drifvit handel på Guineakusten förmådde han (1649) regeringen att inrätta ett afrikanskt kompani med privilegium på oceanhandeln s. om Kanarieöarna, och året därpå inköptes af en negerkonung Cabo Corso på Guldkusten, där en svensk koloni anlades (se vidare Afrikanska kompaniet). Efter att 1651 hafva för sista gången besökt Sverige afled D. i Amsterdam 19 juni 1652. Med sin förut aflidna maka, Adrienne Gérard, hade han sexton barn, af hvilka de flesta öfverlefde honom. I sitt enskilda lif var han, enligt samtidas intyg, en gudfruktig och rättskaffens, ädelsinnad och välgörande man. Väl var han städse en klok och beräknande affärsman, som förstod att tillgodose sina enskilda intressen; men han visste använda sina rikedomar ej endast till eget, utan ock till det allmännas gagn. Han hade blick och intresse för samhällets och mänsklighetens stora angelägenheter, ej allenast på den materiella, utan äfven på den andliga odlingens område, och tvekade aldrig att göra betydliga uppoffringar för religionens och bildningens sak. D:s bref till Axel Oxenstierna 1621—45 äro tryckta i dennes "Skrifter och brefvexling", d. 11 (1905; utg. af N. Edén). — 1829 lät Svenska akad. slå en medalj öfver honom, och Franzén skref i anledning däraf ett minnestal. Jfr Burén, "Äreminne öfver L. de Geer" (1790), J. L. W. de Geer van Jutphaas, "Lodewijk de Geer van Finspong en Leufsta. Eene bijdrage tot de handelsgeschiedenis van Amsterdam in de zeventiende eeuw" (1834; 3:e uppl. 1852), ***, "Louis De Geer, extrait de la Revue de Belgique 1847", och C. F. Wiberg, "Louis de Geer et la colonisation wallonne en Suède" (1876). O. 2. Otto Vilhelm D., den föregåendes