sonsons son, friherre, riksråd, f. 23 dec. 1710, studerade i Uppsala, blef 1732 fänrik vid Lifgardet och var några år i utländsk krigstjänst. Liksom så många andra yngre officerare brann han af ifver för krig med Ryssland och var vid 1738—39 års riksdag en af hattpartiets ifrigaste anhängare. Under finska kriget utmärkte sig D. bland dem, som hänsynslösast drefvo politik i lägret och bidrogo att undergräfva disciplinen. 1743 befordrades D. till kapten och förflyttades 1749 som öfverstelöjtnant till Dalregementet. Efter Adolf Fredriks tronbestigning närmade sig D. hofvet, som hvars vapendragare han uppträdde vid 1751—52 års riksdag. Genom sitt gifte stor godsegare i Finland, blef han 1757 landshöfding i Kymmenegårds län därstädes. Under de följande åren öfvergick D. till det uppåtsträfvande yngre mösspartiet och förfäktade vid riksdagen 1765—66 dess intressen med lika stor hänsynslöshet som han förut gått hattarnas ärenden. Inom sekreta utskottet yrkade han, att nio af hattpartiets riksråd skulle afsättas. Efter hattregeringens fall belönades han själf med en af de lediga platserna i rådet (1765) och friherrlig värdighet ("D. af Tervik", 1766). Inom den nya mössregeringen spelade D. för öfrigt ingen större roll, men han var en af partiets mest trogna och stridbara män, motsatte sig hårdnackadt i dec. 1768 Adolf Fredriks fordran på riksdagens sammankallande trots konungens bekanta tronafsägelse och lär hafva försträckt sitt parti penningar i den följande valstriden. Han slapp att upplefva den nya partihvälfningen, i det att han afled i Stockholm 28 mars 1769. — D. var en högmodig, despotisk och lidelsefull man, därjämte ej alldeles oegennyttig; han skall såsom riksråd hafva uppburit en stor engelsk pension. V. M. L. S. <img l>

3. Karl (Charles) D., sonsons son till D. 1, friherre, bruksidkare, entomolog, föddes 10 febr. 1720 på Finspång i Östergötland, d. i Stockholm 8 mars 1778. 1723 åtföljde han sina föräldrar på en resa till Holland och kvarstannade där till 1738. I Utrecht, vid hvars universitet han en tid studerade, blef han bekant med fysikern P. van Musschenbroek, som underhöll och ökade hans intresse för naturvetenskaperna. Vid sin farbroders, landshöfdingen K. De Geers, död (1730) ärfde D. fideikommisset Leufsta. 1739 kallades han till medlem af Vet. akad. och 1748 till korresponderande led. af Franska vet. akad. 1761 blef han hofmarskalk och 1773 friherre. — D. införde på sina bruk flera ekonomiska förbättringar och inverkade genom sitt föredöme gynnsamt på bruksrörelsen i hela landet. Dock är det hufvudsakligen genom sina entomologiska studier han förvärfvat sitt rykte. Han egde ett dyrbart bibliotek, som nästan fullständigt omfattade den tidens entomologiska litteratur, och en stor insektsamling, som han själf ordnat. Bland hans arbeten intager Mémoires pour servir à l'histoire des insectes (8 bd, 1752—78) främsta rummet. Detta storartade verk, till hvilket han själf hade tecknat figurerna, var ämnadt att utgöra en fortsättning och en fyllnad till Réaumurs liknämnda arbete. Verket, hvars användning, oaktadt den binära nomenklaturen endast i ringa mån tillämpats, underlättas genom beskrifningarnas systematiska reda och klarhet, åtnjuter än i dag stort anseende för sin författares noggrannhet och iakttagelseförmåga. Bland D:s mindre skrifter kunna nämnas Tal om nyttan, som insekterna och deras kännedom tillskynda oss (1744) och Tal om insekternas alstring (1754) m. m. Den noggrannhet, hvarmed D. klassificerade insekterna, grundade sig på den rika erfarenhet han förvärfvat sig om deras förvandlingar. Sina naturhistoriska samlingar testamenterade han till Vet. akad. G. A—z. <img l>

4. Karl (Charles) D., den föregåendes son, friherre, politiker, f. 8 mars 1747, ingick 1762 såsom fänrik vid Lifgardet, men lämnade 1764 den militära banan för att egna sig åt den adlige godsegarens uppgifter och erhöll samtidigt kammarherretitel. Efter faderns död, 1778, blef D. egare till Leufsta fideikommiss jämte flera andra egendomar och bruk och ansågs såsom Sveriges rikaste magnat. I det politiska lifvet gjorde han sitt inträde vid 1778 års riksdag och anslöt sig från början till oppositionen. D:s rikedom och sociala anseende, hans uppriktiga nit för frihetens sak och onekliga parlamentariska talarbegåfning gåfvo honom genast en bemärkt ställning. Vid följande riksmöte, 1786, var D. redan, vid sidan af A. von Fersen, oppositionens främste ledare och hade en väsentlig andel i dess framgångar. Mera ifrig och hetlefrad än Fersen, ogillade han dennes alltför försiktiga ledning och ställde sig i spetsen för de oppositionsmän, som ville gå bröstgänges till väga i kampen mot konungen. Heta strider utkämpades, företrädesvis i bankoutskottet, mellan de båda oppositionsriktningarna och deras ledare. I motsats mot Fersen afvisade D. icke alldeles ryske ministern Markovs närmande, ehuru han förklarade dennes anbud om samarbete för den pågående riksdagen för sent påtänkt. Efter riksdagen gjorde Markov ett besök på Leufsta, och efterträdaren, Razumovskij, trädde likaledes i vänskaplig förbindelse till D. Någon politisk öfverenskommelse synes dock ej kommit till stånd i det följande, och Razumovskij klagar i bref till sin regering öfver D:s och öfriga framstående oppositionsmäns förbehållsamhet angående sina politiska planer. Anjalaförbundet räknade på D:s sympatier och medverkan och sände till honom en redogörelse för sina åtgärder och afsikter. Att D. ej afvisade förbindelsen med de upproriske officerarna eller ogillade deras konstitutionella sträfvanden, är tämligen säkert. Huruvida han gillat hänvändningen till ryska kejsarinnan, är däremot ovisst. Ryktet att han själf afsändt bref till Petersburg är obestyrkt. 1789 stod D. åter på riddarhuset i oppositionens främsta led,