beredd att försvara författningen mot befarade
omstörtningsplaner, anställa efterräkning
med krigspolitiken och söka tvinga konungen till
konstitutionella eftergifter. Genast i början
af riksdagen uppträdde han med yrkande på räfst
med de smädeskrifvare, som angripit det adliga
ståndets ära; han förfäktade med ifver satsen,
att hemliga utskottets makt skulle inskränkas genom
en instruktion, valdes själf till medlem af samma
utskott och vågade efter konungens straffpredikan mot
adeln i det bekanta plenum plenorum på rikssalen 17
febr. begära ordet för att rättfärdiga adeln. Jämte
öfriga adliga oppositionschefer häktades D. vid
statskuppen 20 febr. och sattes därmed utanför
den politiska kampen under den återstående delen
af riksdagen. 1792 var D. närvarande i Gäfle, men
deltog föga aktivt i förhandlingarna. I konungens
mord var han icke invecklad, i likhet med de fleste
af 1780-talets aristokratiska frihetsifrare blef
D. i det följande mera konservativ, utan att dock
öfvergifva de konstitutionella idealen. Vid 1800
års riksdag tillhörde han de moderate eller centern,
som väl i allmänhet ogillade den nya oppositionens,
"jakobinernas", mera demokratisk-radikala sträfvanden,
men dock troget vakade öfver riksdagens rättigheter
gentemot konungamakten. Han afled i Stockholm 13
jan. 1805. D. var en ärlig och orädd kämpe för den
politiska friheten under en af det konstitutionella
lifvets svåraste brytningstider i vårt land. Till
partichef var han däremot på grund af sin hetta
och egensinnighet mindre tjänlig, och han kan icke
frikännas från en dryg andel i den skuld oppositionen
bar för den konstitutionella tvistens tillspetsande
under 1780-talet.
L. S.
5.
Emanuel D., den föregåendes broder, friherre,
riksråd, f. 19 okt. 1748, d. 19 april 1803 i Uppsala,
blef 1764 fänrik vid Lifgardet, men lämnade redan
1771 den militära banan och tjänstgjorde en tid såsom
kammarherre hos änkedrottning Lovisa Ulrika. 1775—79
var D. envoyé i Haag. 12 april 1786 utnämndes han,
som genom sin älskvärda personlighet och frimodighet
vunnit konungens ynnest, jämte J. G. Oxenstierna
till riksråd, och s. d. uppdrog Gustaf III åt dem
att gemensamt handlägga de ministeriella ärendena
under den tid kanslipresidentsämbetet var obesatt.
Konungens afsikt med denna utnämning var att
skenbart gifva kansliet och utrikesförvaltningen en
ny chef efter den året förut aflidne kanslipresidenten
Creutz. Själf behöll han den verkliga ledningen
af utrikesärendena, förde direkt brefväxling med
beskickningarna och gaf dem direkta order. Både D.
och Oxenstierna saknade alltför mycket erfarenhet och
vana vid statssaker för att gentemot konungen kunna
häfda sitt ämbetes värdighet och sin egen auktoritet.
De fingo egentligen blott figurera vid
ministerkonferenser och ceremonier samt sätta sina
namn under officiella skrifvelser, medan de höllos
i ovetenhet om de viktigaste diplomatiska ärenden.
Den karaktärsfaste och rättsinnige D. tröttnade
snart vid detta gyckelspel och tog redan 13
juni 1787 afsked från sina ämbeten samt
drog sig tillbaka till det enskilda lifvet.
L. S.
6.
Robert Vilhelm D., son till D.
2, grefve, ämbetsman, politiker, f. 15 juli 1750,
blef 1764 militär, avancerade på denna bana till
major vid Savolaks infanteri och tog 1783 afsked ur
krigstjänsten med öfverstelöjtnants karaktär
och fick s. å. öfverstes n. h. o. v. S. å. förordnades han
till vice landshöfding och sedan till landshöfding
i Kymmenegårds län. 1788 invecklades han i
Anjalaförbundets stämplingar och anslöt sig till de
s. k. "själfständighetsmännen", men tyckes ej hafva
tagit någon mera verksam del i detta företag. Det
uppgifves, att han var påtänkt till landtmarskalk
vid den riksdag, som på hösten skulle sammankallas,
men icke kom till stånd. Konungen skilde honom
1789 från landshöfdingämbetet. Sedan 1808 års
krig utbrutit, begaf sig D., sommaren s. å., till
Petersburg, där han, jämte G. M. Sprengtporten och
J. A. Jägerhorn, någon tid lär hafva sysselsatt
sig med planer rörande Finlands förening med
Ryssland. 1809 förordnades han till landtmarskalk
vid Borgå landtdag. Han korresponderade i denna
egenskap med M. Speranski, hvars föreskrifter han
villigt följde, och tillbakavisade Sprengtportens
försök att såsom generalguvernör inblanda sig i
landtdagens öfverläggningar. På förslag af adeln
och bondeståndet utnämndes han, ehuru han velat
undandraga sig uppdraget, till främste ledamot i
regeringskonseljens ekonomidepartement och till chef
för militieexpeditionen. 1817 blef han geheimeråd
och 1820 ordförande i ekonomidepartementets andra
afdelning, med entledigande från chefskapet i
militieexpeditionen. D., som 1809 upphöjts i
grefligt stånd, dog i Hälsingfors 4 nov. 1820.
M. G. S.
<img l>
7.
Karl D., son till D. 4, grefve, politiker, f. 9 maj
1781, d. 8 aug. 1861, tjänade först vid Lifhusarerna
och sedan vid Lätta dragonerna samt tog 1806 afsked
såsom ryttmästare. Inom det politiska lifvet uppträdde
han första gången vid 1809 års riksdag, såsom talare
på riddarhuset och medlem af statsutskottet. Detta
utskott tillhörde han äfven 1810, 1812, 1815 och
1818, vid de två sistnämnda riksdagarna såsom dess
ordförande. Såsom landtmarskalk vid riksdagarna
1823 samt 1828—30 vann D. i högsta grad adelns
tillgifvenhet för den oväld, den takt och det
lugn, hvarmed han förde klubban. På hans initiativ
anordnades 1823 enskilda förberedande öfverläggningar
af samtliga stånden gemensamt; de blefvo dock snart
åter nedlagda på grund af ett hetsigt anfall på
ministären, som där egt rum. 1830 medverkade han
kraftigt till att öfvervinna konungens obenägenhet
för myntrealisationen. Efter 1830 undandrog han
sig alla offentliga uppdrag (1847—56 var han dock
kansler vid K. M:ts orden), men utöfvade som medlem af
ridderskapet och adeln vid flera följande riksmöten
ett ej ringa inflytande. Under ministerkrisen våren
1840 var förslag å bane, att D. såsom landtmarskalk
skulle efterträda K. O. Palmstierna, som skulle ingå
i ministären, men då underhandlingarna härom mellan
konungen och D. strandade, gingo båda planerna om
intet. D. och än mera hans maka, f. Sprengtporten,
ansågos vid denna tid stå vissa kretsar af
oppositionen ganska nära, och i deras salonger,
