Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 9-10 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De Geer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

alla aftnar öppna, och på sin tid de förnämsta i
hufvudstaden, dryftades mycket politik. D. var sin
tids rikaste magnat i Sverige. 1818 upphöjdes han
i grefligt stånd. 1831 invaldes han i Vet. akad.
S. C.


8. Louis Gerhard D., den föregåendes sysslings
son, friherre, skaparen af Sveriges nu gällande
riksdagsordning, författare, föddes 18 juli
1818 på Finspång i Östergötland och var
son af hofmarskalken frih. Gerhard D. och
Henriette Charlotte Lagerstråle. Han erhöll
skolundervisning i Linköping och (sedan 1832)
i Uppsala, där han 1836 blef student och 1838
aflade kansli- och 1840 hofrättsexamen. Därefter
tjänstgjorde han som extra ordinarie i åtskilliga
ämbetsverk i hufvudstaden, samtidigt med att
han utvecklade en uppmärksammad verksamhet som
novellförfattare, till 1845, då han utnämndes
till kopist i justitiestatsexpeditionen. 1846 var
D. t. f. ledamot i Styrelsen öfver rikets fängelser
m. m. och tjänstgjorde därefter som adjungerad
ledamot än i hofrätten öfver Skåne och Blekinge,
än i Svea hofrätt. 1849 utnämndes han till assessor
i förstnämnda hofrätt, bestridde en del af åren
1851, 1853 och 1854 revisionssekreterarsysslor samt
fungerade febr.—maj 1855 såsom ordförande i Styrelsen
öfver rikets fängelser m. m. och utnämndes s. å. till
president i Göta hofrätt. 1856 anmodades han af konung
Oskar I att öfvertaga justitiestatsministersämbetet;
men af misstro till sina krafter och för att ej
gifva anledning till missnöje öfver en alltför snabb
befordran, undanbad han sig då denna befattning. Det
var D:s kända liberala åsikter, röjda icke minst
genom hans skrift Om den juridiska stilen (1853;
omtryckt 1882), hvari han yrkade på förenkling af
det inom rätterna och verken öfliga schablonmässiga
skrifsättet, det var hans redbarhet, begåfning och
förtroendeingivande väsen, som, måhända i förening
med hans höga börd, dragit blickarna på honom, ej
hans politiska förtjänster. Visserligen hade han genom
tjänstgöring i riddarhuskansliet 1841 och 1844—45 och
såsom ledamot af ridderskapet och adeln 1853—54 vunnit
ej ringa bekantskap med riksdagsgöromålen, men han
yttrade sig ej på riddarhuset. Sedan ministerposten
erbjudits honom, deltog han "för att pröfva, om
han skulle ega någon fallenhet för det politiska
lifvet" från 1857 i den riksdag, som sammanträdt på
senhösten 1856, men äfven då kände han, enligt eget
yttrande, "ytterlig motvilja" för att uppträda såsom
talare. Såsom ordförande i konstitutionsutskottet
(efter grefve Lagerbielke, som lämnat sin plats där)
kom han dock att taga mera del i arbetet.

Då året därpå nytt erbjudande gjordes honom att
inträda i statsrådet, lät han sina betänkligheter
fara och efterträdde 7 april 1858 Günther såsom
justitiestatsminister. De tolf år, under hvilka han
stannade på denna post, blefvo en tid af
genomgripande betydelse i vår historia. Det dröjde
ej länge, förrän D. på sin nya plats i vida kretsar vann
stort anseende som statsman och popularitet. Därtill
bidrogo flera af honom genomförda humanitära
lagstiftningsåtgärder samt hans hållning i den
s. k. norska frågan 1859—60 och i den danska frågan
1863—64. Han ville ej erkänna Norges då pretenderade
rätt att ensidigt upphäfva riksståthållarämbetet,
hvilket enligt grundloven kunde besättas äfven med
svensk man, och han förklarade öppet, att, hvad på
honom såsom konungens rådgifvare ankomme, icke något,
som befunnes vara en laglig svensk rättighet, skulle
Sverige utan dess medgifvande afhändas. Han ansåg
frågan angå bägge rikena, medan Karl XV betraktade
den som en rent norsk angelägenhet, och således böra
handläggas i sammansatt (svenskt-norskt) statsråd, men
han motsatte sig en föreslagen direkt inblandning från
riksdagens sida, emedan denna saknade formell rätt
att besluta i ämnet såsom ej vidrördt i riksakten. Vid
sidan af Gripenstedt afrådde D., i likhet med norske
statsministern Sibbern, allvarligt kung Karl från
att, utan försäkran om hjälp från någon stormakt,
sluta den af honom utlofvade alliansen med Danmark och
därmed följande förbindelse för de förenade rikena att
krigiskt uppträda mot Österrike och Preussen. Tidens
"skandinaver" fördömde visserligen denna politik,
men den vann erkännande hos det stora flertalet af
Sveriges och Norges befolkning.

D:s största betydelse såsom statsman ligger
emellertid däruti, att han lyckades bringa
frågan om nationalrepresentationens ombildning
till afgörande. Denna fråga hade länge stått
på dagordningen, men man hade icke kunnat enas
om den grundval, på hvilken en ny representation
skulle byggas. Ännu vid riksdagen 1859—60 framlade
konstitutionsutskottet ett representationsförslag,
som hvilade på ståndsförfattningens grund. Borgar-
och bondestånden ingingo emellertid i okt. 1860 till
K. M:t med begäran om förslag till en representation,
utgången ur samfällda val, och den allmänna meningen
i landet gaf sig uttryck genom en mängd petitioner i
samma syfte. Det var ej under påtryckning häraf, utan
af djup öfvertygelse om, att både rättvisa och klokhet
fordrade representationsfrågans lösning och att denna
lösning borde ske under lugnare tider, innan reformen
med häftighet fordrades, som D. skred till utarbetande
af ett representationsförslag. Därvid öfvergaf han
all tanke på att bibehålla ståndsförfattningen,
hvilken han funnit vara ett ofullständigt organ
t. o. m. för den genom densamma representerade delen
af folket. Redan i en promemoria till konungen af
16 juli 1861 framhöll han med bestämdhet såsom sitt
förnämsta mål att arbeta för reformen, och efter
öfverläggningar inom konseljen och med personer
utanför denna, hvarvid i några viktiga delar de af
D. framlagda grunderna till sin fördel förändrades,
föreslog han i ett anförande inför Karl XV i
statsrådet, 5 jan. 1863: att representationen skulle
utgå ur samfällda val och inrymmas i två kamrar (en
enkammar-representation skulle, enligt hans mening,
lätt kunna urarta till envälde och icke vara ett
sant uttryck af den öfverlagda och varaktiga tanken
hos majoriteten af det politiskt tänkande folket);
vidare att land och stad, på grund af den olika
organisationen af deras kommunala

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>