alla aftnar öppna, och på sin tid de förnämsta i hufvudstaden, dryftades mycket politik. D. var sin tids rikaste magnat i Sverige. 1818 upphöjdes han i grefligt stånd. 1831 invaldes han i Vet. akad. S. C. <img l>

8. Louis Gerhard D., den föregåendes sysslings son, friherre, skaparen af Sveriges nu gällande riksdagsordning, författare, föddes 18 juli 1818 på Finspång i Östergötland och var son af hofmarskalken frih. Gerhard D. och Henriette Charlotte Lagerstråle. Han erhöll skolundervisning i Linköping och (sedan 1832) i Uppsala, där han 1836 blef student och 1838 aflade kansli- och 1840 hofrättsexamen. Därefter tjänstgjorde han som extra ordinarie i åtskilliga ämbetsverk i hufvudstaden, samtidigt med att han utvecklade en uppmärksammad verksamhet som novellförfattare, till 1845, då han utnämndes till kopist i justitiestatsexpeditionen. 1846 var D. t. f. ledamot i Styrelsen öfver rikets fängelser m. m. och tjänstgjorde därefter som adjungerad ledamot än i hofrätten öfver Skåne och Blekinge, än i Svea hofrätt. 1849 utnämndes han till assessor i förstnämnda hofrätt, bestridde en del af åren 1851, 1853 och 1854 revisionssekreterarsysslor samt fungerade febr.—maj 1855 såsom ordförande i Styrelsen öfver rikets fängelser m. m. och utnämndes s. å. till president i Göta hofrätt. 1856 anmodades han af konung Oskar I att öfvertaga justitiestatsministersämbetet; men af misstro till sina krafter och för att ej gifva anledning till missnöje öfver en alltför snabb befordran, undanbad han sig då denna befattning. Det var D:s kända liberala åsikter, röjda icke minst genom hans skrift Om den juridiska stilen (1853; omtryckt 1882), hvari han yrkade på förenkling af det inom rätterna och verken öfliga schablonmässiga skrifsättet, det var hans redbarhet, begåfning och förtroendeingivande väsen, som, måhända i förening med hans höga börd, dragit blickarna på honom, ej hans politiska förtjänster. Visserligen hade han genom tjänstgöring i riddarhuskansliet 1841 och 1844—45 och såsom ledamot af ridderskapet och adeln 1853—54 vunnit ej ringa bekantskap med riksdagsgöromålen, men han yttrade sig ej på riddarhuset. Sedan ministerposten erbjudits honom, deltog han "för att pröfva, om han skulle ega någon fallenhet för det politiska lifvet" från 1857 i den riksdag, som sammanträdt på senhösten 1856, men äfven då kände han, enligt eget yttrande, "ytterlig motvilja" för att uppträda såsom talare. Såsom ordförande i konstitutionsutskottet (efter grefve Lagerbielke, som lämnat sin plats där) kom han dock att taga mera del i arbetet. Då året därpå nytt erbjudande gjordes honom att inträda i statsrådet, lät han sina betänkligheter fara och efterträdde 7 april 1858 Günther såsom justitiestatsminister. De tolf år, under hvilka han stannade på denna post, blefvo en tid af genomgripande betydelse i vår historia. Det dröjde ej länge, förrän D. på sin nya plats i vida kretsar vann stort anseende som statsman och popularitet. Därtill bidrogo flera af honom genomförda humanitära lagstiftningsåtgärder samt hans hållning i den s. k. norska frågan 1859—60 och i den danska frågan 1863—64. Han ville ej erkänna Norges då pretenderade rätt att ensidigt upphäfva riksståthållarämbetet, hvilket enligt grundloven kunde besättas äfven med svensk man, och han förklarade öppet, att, hvad på honom såsom konungens rådgifvare ankomme, icke något, som befunnes vara en laglig svensk rättighet, skulle Sverige utan dess medgifvande afhändas. Han ansåg frågan angå bägge rikena, medan Karl XV betraktade den som en rent norsk angelägenhet, och således böra handläggas i sammansatt (svenskt-norskt) statsråd, men han motsatte sig en föreslagen direkt inblandning från riksdagens sida, emedan denna saknade formell rätt att besluta i ämnet såsom ej vidrördt i riksakten. Vid sidan af Gripenstedt afrådde D., i likhet med norske statsministern Sibbern, allvarligt kung Karl från att, utan försäkran om hjälp från någon stormakt, sluta den af honom utlofvade alliansen med Danmark och därmed följande förbindelse för de förenade rikena att krigiskt uppträda mot Österrike och Preussen. Tidens "skandinaver" fördömde visserligen denna politik, men den vann erkännande hos det stora flertalet af Sveriges och Norges befolkning. D:s största betydelse såsom statsman ligger emellertid däruti, att han lyckades bringa frågan om nationalrepresentationens ombildning till afgörande. Denna fråga hade länge stått på dagordningen, men man hade icke kunnat enas om den grundval, på hvilken en ny representation skulle byggas. Ännu vid riksdagen 1859—60 framlade konstitutionsutskottet ett representationsförslag, som hvilade på ståndsförfattningens grund. Borgar- och bondestånden ingingo emellertid i okt. 1860 till K. M:t med begäran om förslag till en representation, utgången ur samfällda val, och den allmänna meningen i landet gaf sig uttryck genom en mängd petitioner i samma syfte. Det var ej under påtryckning häraf, utan af djup öfvertygelse om, att både rättvisa och klokhet fordrade representationsfrågans lösning och att denna lösning borde ske under lugnare tider, innan reformen med häftighet fordrades, som D. skred till utarbetande af ett representationsförslag. Därvid öfvergaf han all tanke på att bibehålla ståndsförfattningen, hvilken han funnit vara ett ofullständigt organ t. o. m. för den genom densamma representerade delen af folket. Redan i en promemoria till konungen af 16 juli 1861 framhöll han med bestämdhet såsom sitt förnämsta mål att arbeta för reformen, och efter öfverläggningar inom konseljen och med personer utanför denna, hvarvid i några viktiga delar de af D. framlagda grunderna till sin fördel förändrades, föreslog han i ett anförande inför Karl XV i statsrådet, 5 jan. 1863: att representationen skulle utgå ur samfällda val och inrymmas i två kamrar (en enkammar-representation skulle, enligt hans mening, lätt kunna urarta till envälde och icke vara ett sant uttryck af den öfverlagda och varaktiga tanken hos majoriteten af det politiskt tänkande folket); vidare att land och stad, på grund af den olika organisationen af deras kommunala