Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De Geer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållanden, förvaltning och lagskipning, hvar
för sig skulle välja sina representanter; att
för samhällsordningens lugn valrätten skulle,
genom fastställande af en tämligen hög census,
inskränkas tili dem, som kunde anses ega tid,
håg och tillräcklig själfständighet att deltaga
i det politiska lifvet; samt att den i utlandet
brukliga offentliga kandidaturen ej skulle upptagas,
emedan den vore främmande för svenska lynnet och
emedan andras förtroende, ej själfförtroende,
vore representantskapets rätta ursprung. Och på
det man skulle kunna tillgodogöra sig hvad genom en
lång erfarenhet pröfvats och vunnit stadga, borde
riksdagens arbetssätt och själfva riksdagsordningens
ordalydelse, såvidt möjligt, lämpas efter den
gamla riksdagsordningen. S. å. blef ett på nämnda
hufvudgrunder byggdt representationsförslag framlagdt
för riksdagen. Det understöddes af statsrådets
samtliga ledamöter — i synnerhet dåv. finansministern,
friherre J. A. Gripenstedt - och antogs som hvilande
till följande riksdag, 1865—66, då det 4, 7 och
8 dec. 1865 bifölls af stånden och 22 juni 1866
fick kunglig stadfästelse. D. gjorde till följd af
sitt arbete för denna reform, som han sökte befordra
äfven genom broschyren Några ord till försvar för det
hvilande representationsförslaget (1865), kännbara
förluster af vänner bland sina ståndsbröder och
fick utstå bittra anfall af dem, som i förändringen
sågo förlusten af sitt eget inflytande eller en för
fäderneslandet hotande fara genom en maktförskjutning
till massans förmån, men han vann å andra sidan
utomordentlig popularitet hos det stora flertalet
i landet.
Knappt hade emellertid den efter de nya grunderna
valda riksdagen sammanträdt, förrän man gjorde
regeringen förebråelser för brist på initiativ i
fråga om reformer, samtidigt med att dess viktigaste
reformförslag (rörande ny härordning och statsrådets
ombildning) förkastades af riksdagen. "Den bästa bland
ministärer" hade förlorat sin prestige, och D., hvars
personliga gunst hos riksdagen ingalunda var rubbad,
lämnade med flera af sina kolleger statsrådet 3 juni
1870 samt fick till efterträdare Adlercreutz. Själf
utnämndes han till president i Svea hofrätt.
Han flyttade nu sin politiska verksamhet från
konseljen till riksdagen, hvars Första kammare han
som Stockholms stads förste representant tillhörde
1867—88. Den viktigaste föreliggande frågan gällde
en förändring af härordningen. Mot det vid 1871
års lagtima riksdag framlagda kungl. förslaget
(bibehållande af indelningsverket och utan alla
lindringar i rust- och rotehållarnas bördor,
utsträckt värnplikt med ökade öfningsdagar) deltog
D., som var ordförande i försvarsutskottet, i en
reservation, som gick ut på att småningom utbyta
indelningsverket mot en värfvad stam, men bevara
större delen af de ekonomiska tillgångarna för
statsverket. Som ordförande i samma års urtima
riksdags försvarsutskott understödde han däremot
lifligt regeringens nya härordningsförslag, som
innehöll betydliga modifikationer i afseende på rust-
och rotehållarnas bördor. När detta förslag likväl
förkastades och ministären till följd däraf begärde
sitt afsked, okt. 1871, anmodades D. att bilda ett
nytt kabinett, men vägrade att emottaga det gjorda
anbudet. I stället sökte han inom riksdagen förbereda
ett gynnsammare mottagande för regeringens nya förslag
till arméorganisation. För att bryta motståndet hos
Andra kammarens majoritet, landtmannapartiet, arbetade
han på att stämma Första kammaren till eftergifter
för detta partis fordran att de bördor, som hvilade
på skattejorden, skulle aflyftas. Han anslöt sig
därför till den mycket omtalade "kompromissen",
enligt hvilken nämnda bördor — indelningsverket
och grundskatterna — småningom skulle afskrifvas
(ej aflösas) efter en bestämd plan, mot villkor att
landtmannapartiet ginge in på en mera tryggande
härordning. Kompromissens anhängare i Första
kammaren genomdrefvo 1872, ehuru med ytterst knapp
majoritet, det beslutet att riksdagen skulle till
K. M:t aflåta en skrifvelse i denna riktning. På
grund af en sådan skrifvelse, hvilken afläts 1873,
lät regeringen utarbeta ett förslag till härordning
och till grundskatternas afskrifning, men innan
detta blef färdigt, afgick justitiestatsministern
Adlercreutz (april 1874), och konungen erbjöd då
D. att blifva hans efterträdare samt bilda ett
kabinett. Ställningens oklarhet, D:s motvilja för
en landtmannapartiministär och omöjligheten att
skapa en kompromissministär förmådde honom att afslå
uppdraget.
När emellertid icke heller det vid 1875
års riksdag framlagda arméförslaget antogs och
med anledning däraf en ministerkris inträffade,
ansåg D. det vara sin plikt att, då lösningen
af försvars- och skattefrågorna på kompromissens
grund var regeringens främsta uppgift, på konungens
anmodan, åter inträda i ministären, och 11 maj 1875
efterträdde han Carleson som justitiestatsminister. 20
mars 1876, efter den s. å. vidtagna förändringen
i statsrådets organisation genom upprättande
af ett statsministersämbete, utnämndes D. till
statsminister och statsrådets främste ledamot samt
därjämte till chef för Justitiedepartementet. 6
juni 1879 lämnade han emellertid detta chefskap
till Almqvist och öfvertog en af de konsultativa
statsrådsposterna. De af D:s kabinett inför 1877 års
riksdag framställda förslagen till värnpliktslag
(62 dagars öfningar och lindringar till omkr. 10
proc. i indelningsbördan) och andra reformer
(10 proc. nedsättning af grundskatterna) rönte
emellertid samma öde som de föregående af liknande
beskaffenhet. D. afböjde konungens förslag att
ånyo framlägga värnpliktslagen vid 1878 och 1879
års riksdagar, men vid 1880 års riksdag framlade
han en lag, hvarigenom beväringsåldern, men icke
fredsöfningen utsträcktes. Redan vid remissdebatten
förklarade han, att han gjorde förslagets
antagande till en kabinettsfråga. För att göra det
antagligare framlade han en k. proposition om en
grundlagsförändring, hvarigenom riksdagen erhöll rätt
att deltaga i den militära kriminallagstiftningen,
som förut varit konungens ensak. Värnpliktslagen
antogs i Första kammaren; men trots en varm vädjan
från D:s sida till Andra kammarens fosterländskhet och
hans förklaring att lagens fall skulle draga honom
med sig, afslogs lagen 12 april i denna kammare
med 121 röster mot 75, på samma gång likväl från
kammarens sida uttalades de lifligaste sympatier
för D. personligen. Dagen därpå ingåfvo statsrådets
samtliga ledamöter sin afskedsansökan. Några af dem
förmåddes att kvarstanna, men 19 s. m. fingo D. och
fem hans kolleger sitt afsked beviljadt, hvarefter
grefve A. Posse inträdde som statsminister. "För
D:s förtjänster om det allmänna" (i främsta rummet
väl för representationsförändringens genomdrifvande)
voterade riksdagen åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
