förhållanden, förvaltning och lagskipning, hvar för sig skulle välja sina representanter; att för samhällsordningens lugn valrätten skulle, genom fastställande af en tämligen hög census, inskränkas tili dem, som kunde anses ega tid, håg och tillräcklig själfständighet att deltaga i det politiska lifvet; samt att den i utlandet brukliga offentliga kandidaturen ej skulle upptagas, emedan den vore främmande för svenska lynnet och emedan andras förtroende, ej själfförtroende, vore representantskapets rätta ursprung. Och på det man skulle kunna tillgodogöra sig hvad genom en lång erfarenhet pröfvats och vunnit stadga, borde riksdagens arbetssätt och själfva riksdagsordningens ordalydelse, såvidt möjligt, lämpas efter den gamla riksdagsordningen. S. å. blef ett på nämnda hufvudgrunder byggdt representationsförslag framlagdt för riksdagen. Det understöddes af statsrådets samtliga ledamöter — i synnerhet dåv. finansministern, friherre J. A. Gripenstedt - och antogs som hvilande till följande riksdag, 1865—66, då det 4, 7 och 8 dec. 1865 bifölls af stånden och 22 juni 1866 fick kunglig stadfästelse. D. gjorde till följd af sitt arbete för denna reform, som han sökte befordra äfven genom broschyren Några ord till försvar för det hvilande representationsförslaget (1865), kännbara förluster af vänner bland sina ståndsbröder och fick utstå bittra anfall af dem, som i förändringen sågo förlusten af sitt eget inflytande eller en för fäderneslandet hotande fara genom en maktförskjutning till massans förmån, men han vann å andra sidan utomordentlig popularitet hos det stora flertalet i landet. Knappt hade emellertid den efter de nya grunderna valda riksdagen sammanträdt, förrän man gjorde regeringen förebråelser för brist på initiativ i fråga om reformer, samtidigt med att dess viktigaste reformförslag (rörande ny härordning och statsrådets ombildning) förkastades af riksdagen. "Den bästa bland ministärer" hade förlorat sin prestige, och D., hvars personliga gunst hos riksdagen ingalunda var rubbad, lämnade med flera af sina kolleger statsrådet 3 juni 1870 samt fick till efterträdare Adlercreutz. Själf utnämndes han till president i Svea hofrätt. Han flyttade nu sin politiska verksamhet från konseljen till riksdagen, hvars Första kammare han som Stockholms stads förste representant tillhörde 1867—88. Den viktigaste föreliggande frågan gällde en förändring af härordningen. Mot det vid 1871 års lagtima riksdag framlagda kungl. förslaget (bibehållande af indelningsverket och utan alla lindringar i rust- och rotehållarnas bördor, utsträckt värnplikt med ökade öfningsdagar) deltog D., som var ordförande i försvarsutskottet, i en reservation, som gick ut på att småningom utbyta indelningsverket mot en värfvad stam, men bevara större delen af de ekonomiska tillgångarna för statsverket. Som ordförande i samma års urtima riksdags försvarsutskott understödde han däremot lifligt regeringens nya härordningsförslag, som innehöll betydliga modifikationer i afseende på rust- och rotehållarnas bördor. När detta förslag likväl förkastades och ministären till följd däraf begärde sitt afsked, okt. 1871, anmodades D. att bilda ett nytt kabinett, men vägrade att emottaga det gjorda anbudet. I stället sökte han inom riksdagen förbereda ett gynnsammare mottagande för regeringens nya förslag till arméorganisation. För att bryta motståndet hos Andra kammarens majoritet, landtmannapartiet, arbetade han på att stämma Första kammaren till eftergifter för detta partis fordran att de bördor, som hvilade på skattejorden, skulle aflyftas. Han anslöt sig därför till den mycket omtalade "kompromissen", enligt hvilken nämnda bördor — indelningsverket och grundskatterna — småningom skulle afskrifvas (ej aflösas) efter en bestämd plan, mot villkor att landtmannapartiet ginge in på en mera tryggande härordning. Kompromissens anhängare i Första kammaren genomdrefvo 1872, ehuru med ytterst knapp majoritet, det beslutet att riksdagen skulle till K. M:t aflåta en skrifvelse i denna riktning. På grund af en sådan skrifvelse, hvilken afläts 1873, lät regeringen utarbeta ett förslag till härordning och till grundskatternas afskrifning, men innan detta blef färdigt, afgick justitiestatsministern Adlercreutz (april 1874), och konungen erbjöd då D. att blifva hans efterträdare samt bilda ett kabinett. Ställningens oklarhet, D:s motvilja för en landtmannapartiministär och omöjligheten att skapa en kompromissministär förmådde honom att afslå uppdraget. När emellertid icke heller det vid 1875 års riksdag framlagda arméförslaget antogs och med anledning däraf en ministerkris inträffade, ansåg D. det vara sin plikt att, då lösningen af försvars- och skattefrågorna på kompromissens grund var regeringens främsta uppgift, på konungens anmodan, åter inträda i ministären, och 11 maj 1875 efterträdde han Carleson som justitiestatsminister. 20 mars 1876, efter den s. å. vidtagna förändringen i statsrådets organisation genom upprättande af ett statsministersämbete, utnämndes D. till statsminister och statsrådets främste ledamot samt därjämte till chef för Justitiedepartementet. 6 juni 1879 lämnade han emellertid detta chefskap till Almqvist och öfvertog en af de konsultativa statsrådsposterna. De af D:s kabinett inför 1877 års riksdag framställda förslagen till värnpliktslag (62 dagars öfningar och lindringar till omkr. 10 proc. i indelningsbördan) och andra reformer (10 proc. nedsättning af grundskatterna) rönte emellertid samma öde som de föregående af liknande beskaffenhet. D. afböjde konungens förslag att ånyo framlägga värnpliktslagen vid 1878 och 1879 års riksdagar, men vid 1880 års riksdag framlade han en lag, hvarigenom beväringsåldern, men icke fredsöfningen utsträcktes. Redan vid remissdebatten förklarade han, att han gjorde förslagets antagande till en kabinettsfråga. För att göra det antagligare framlade han en k. proposition om en grundlagsförändring, hvarigenom riksdagen erhöll rätt att deltaga i den militära kriminallagstiftningen, som förut varit konungens ensak. Värnpliktslagen antogs i Första kammaren; men trots en varm vädjan från D:s sida till Andra kammarens fosterländskhet och hans förklaring att lagens fall skulle draga honom med sig, afslogs lagen 12 april i denna kammare med 121 röster mot 75, på samma gång likväl från kammarens sida uttalades de lifligaste sympatier för D. personligen. Dagen därpå ingåfvo statsrådets samtliga ledamöter sin afskedsansökan. Några af dem förmåddes att kvarstanna, men 19 s. m. fingo D. och fem hans kolleger sitt afsked beviljadt, hvarefter grefve A. Posse inträdde som statsminister. "För D:s förtjänster om det allmänna" (i främsta rummet väl för representationsförändringens genomdrifvande) voterade riksdagen åt