D. hela statsministerslönen (18,500 kr.) i pension. 30 april s. å. tog han afsked äfven från presidentsämbetet i Svea hofrätt. Under de tider D. var statsrådets främste ledamot blef behofvet af reformer på lagstiftningens område i ganska ymnigt mått tillgodosedt. Bland de viktiga lagar, som af honom kontrasignerats, må nämnas: lagarna om ogift kvinnas myndighet vid 25 års ålder, husagans inskränkning, konventikelplakatets upphäfvande (alla 1858), om utsträckt religionsfrihet (1860), upphörande af s. k. tysta förmånsrätter (1861), ny konkurslag och därmed sammanhängande författningar (1862), lagarna om kyrkomöte (1863) och om ogift kvinnas myndighet (s. å.), allmän strafflag (1864), ny sjölag (s. å.), lagen om räntans frigifvande (s. å.), lagarna om oäkta barns arfsrätt (1866), om bysättningens inskränkande (1868), nya krigslagar (s. å.), förordningar om inteckning och lagfart (1875) samt om eganderätt till skrift och nya utsökningslagen (båda 1877). D. fortfor emellertid äfven efter afskedet att egna sina krafter åt det offentligas tjänst, dels som universitetskansler, hvartill han mottog val 1881, dels som riksdagsman, ehuru han mera sällan yttrade sig. 1881 väckte han sin första och enda motion — om nedsättning af bevillningen för de lägst beskattade — men denna afslogs vid gemensam votering. Då 1883 ett särskildt utskott tillsattes för behandling af ministären Posses förslag till försvars- och skattefrågornas ordnande, valdes D. till ordförande i detta utskott. Förslagen (som understöddes af D.) föllo, och Posse afgick. Statsministersämbetet erbjöds då ånyo D., men han undanbad sig det. Vid samma riksdag motsatte han sig kraftigt Andra kammarens försök att draga grundskatte- och indelningsfrågor under gemensam votering. Om de vid 1885 års riksdag fattade besluten om försvarsverket och grundskatterna (någon ökning i åldersklasser och öfningsdagar mot 30 proc. afskrifning af indelningsverkets bördor och grundskatterna) — "en ändtligen mognad frukt af 1873 års kompromiss" — sade han, att "få andra riksdagsbeslut skänkt honom större tillfredsställelse". I den vid samma tid allt starkare framträdande unionella konflikten intog han till en början en medlande ståndpunkt och yttrade sig "mera unionsvänligt än som öfverensstämde med majoritetens ton i Första kammaren". Sedermera har han, i sina "Minnen", offentligen förklarat, att man "icke längre kan bygga på föreningens historiska grund, utan måste framför allt akta på den allmängiltiga rättsgrunden; och då kan man knappt neka, att norrmännen hafva rätt i realiteten af nästan alla deras påståenden". (Han ansåg unionen för viktig för att upplösas och förordade därför eftergifter från Sveriges sida.) I de tullpolitiska striderna röstade han alltid med de frihandelsvänlige. "Protektionisternas fanatism" vid 1888 års riksdag stadgade hans beslut att i aug. s. å. lämna riksdagen, ett beslut, som i själfva verket hade sin rot i den "farhågan att han till följd af aftagande själskrafter icke skulle kunna hålla sig uppe på den höjd han uppnått". S. å. frånträdde han äfven platsen såsom universitetskansler. D. egnade sig sedermera uteslutande åt litterära sysselsättningar, bosatt om vintrarna i Stockholm, om somrarna på Sandvik, ett landställe på norra Mälarstranden, till hösten 1892, då han slog sig ned på sin lilla från svärfaderns gods Hanaskog afsöndrade egendom Truedstorp i Kviinge socken, Kristianstads län. Där afled han 24 sept. 1896. D. var sedan 1848 gift med Karolina Lovisa Wachtmeister (f. 1826, statsfru 1858) och efterlämnade tre söner. D. framträdde tidigt som vitter författare. Tidskriften "Eos" (1839—40), kalendern "Linnæa borealis" (1840, 1842) och "Intelligensblad" (1845) innehålla flera bidrag af hans hand. Därjämte utgaf han novellen Hjertklappningen på Dalvik (1841), en samling smärre prosaskildringar under den gemensamma titeln S. H. T. (1843; öfv. till holländska och tyska; "Om dans", "Om konversation", "Om människans ansikte", "Den resande tanken" m. fl.), Carl XII:s page (1847; öfv. till danska och tyska) och en estetisk skiss, kallad Naturbetraktelser (i "Litterärt album" 1878). 1879 upptog D., i hemlighet, sin "vittra penna, som varit nedlagd omkring trettio år", och författade ett drama, hvari han behandlade representationsförändringen och de sinnesstämningar, som densamma väckte inom olika fraktioner af adeln och andra samhällsklasser. Dramat, Grefve Lillie, utgafs anonymt 1880 och framkallade många gissningar om författaren. En synnerligen framstående plats intager D. såsom historisk-politisk biograf genom Minnesteckning öfver Hans Järta (föredragen på Vet.-akad:s högtidsdag 1874; tr. s. å.), Minne af riksrådet grefve A. J. von Höpken (i "Sv. akad:s handl. ifrån år 1796", d. 57, 1882) och Minne af statsrådet m. m. grefve B. B. von Platen (i "Sv. akad:s handl. ifrån år 1886", d. 1, 1887). 1892 öfverraskade han allmänheten med tvenne litterära verk, Valda skrifter och Minnen (2 bd; ny uppl. 1906). Det senare arbetet väckte ett utomordentligt uppseende genom den öppenhet, hvarmed författaren låter allmänheten blicka in i hans och hans familjs lif, och genom den oförbehållsamhet, med hvilken han yttrar sig i politiska och sociala frågor samt om sina samtida på och omkring tronen. Det innehåller dock ett mindre rikt materiel till våra dagars historia än man kunde förmoda på grund af förf:s mångåriga plats på samhällets tinnar. D:s skrifter utmärka sig genom mycken finhet och ädelhet i uppfattningen samt genom ett särdeles behagligt framställningssätt. I hans vittra arbeten är "uttryckets milda och lugna skönhet" ofta genomväfd af en blid och godhjärtad humor. D:s namnteckning finnes återgifven i art. Autograf, pl. IV. Det behöfver knappt sägas, att utmärkelser i yttre måtto kommo D. till del. 1859 blef han hedersled. af Vitt. hist. o. ant. akad., 1862 led. af Svenska akademien (efter A. M. Strinnholm) och af Vet. akad. samt 1863 hedersled. af Vet. och vitt. samhället i Göteborg, 1882 hedersled. af Fysiogr. sällsk. i Lund och 1883 af Vet. soc. i Uppsala. Vid Lunds universitets jubelfest 1868 kreerades han till juris hedersdoktor och vid jubelfesten i Uppsala 1893 till filos. hedersdoktor. Jfr utom D:s ofvannämnda "Minnen" hans meddelande i P. von Möllers "1867 års första kammare" (1875), P. von Ehrenheims "Inträdestal" i Sv. akad. (i "Sv. akad:s handl. ifrån år 1886", d. 12, 1898) och M. Weibull, "L. D. Tal vid nordiska festen i Lund" (1897). 9. Gerard Louis D., den föregåendes son,