Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Degelstål - Degen, Karl Ferdinand - Degeneration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upphettas till höga temperaturer. Deglar tillverkas
af olika material: metaller (järn-, koppar-, platina- och
silfverdeglar), eldfast sandblandad lera (de
vanliga hessiska deglarna), grafitblandad lera
(grafitdeglar), eldfast lera, blandad med bränd sådan (de
s. k. chamottedeglarna vid glasbruken), porslinslera
(porslins- och biskvideglar) o. s. v. Deglar, som
måste uthärda de högsta temperaturer, tillverkas af
kalk eller magnesia.
P. T. C.*
Degelstål, metall., stål, framställdt genom smältning
i degel. Tillvägagångssättet började 1740 af
uppfinnaren, engelsmannen Benjamin Huntsman
(f. 1704, d. 1776), utöfvas i Sheffield. Därifrån
spred det sig öfver hela världen och utgjorde
ända till bessemerprocessens uppfinning den enda
egentliga stålframställningsmetoden. Den äldsta typen
af smältugnar består af ett under verkstadsgolfvet
förlagdt rektangulärt smältrum af omkr. 1 m. djup
och 60 × 60 cm. yta. Ugnsrummets botten utgöres af
järnstänger tjänstgörande som eldstadsrost. I detta
smältrum, som är inklädt med eldfast tegel och försedt
med lock af samma material, nedsättas deglarna på
plattor af eldfast lera, sedan de först torkats
och förvärmts i en särskild torkugn. Deglarna äro
förfärdigade antingen af enbart eldfast lera eller
af eldfast lera med tillsats af grafit till omkr. 45
proc. Sedan degeln nedsatts, chargeras den med järn
genom en tratt, hvarefter ett tätt slutande lock
pålägges. Därpå fylles ugnsrummet mellan deglarna
med koks, hvilken antändes. Koks påfylles efter
behof, och draget i skorstenen regleras så, att en
lämplig smältningsvärme erhålles. Nedsmältningen
af en charge af 30—40 kg. plägar taga en tid af 3—5
timmar. Degeln upptages efter afslutad smältning ur
ugnen, och stålet tömmes, sedan slaggen afskummats,
i tackjärnsformar på vanligt sätt. I stället för dessa
äldre ugnar för direkt eldning med koks användas
numera flerstädes, särskildt i Sverige, degelugnar
med regenerativ gaseldning. Såsom råmaterial för
degelstålsframställning användes ursprungligen
endast brännstål, hvilket afslogs i bitar och
sorterades efter kolhalt, hvarefter hvarje särskild
kolhalt nedsmältes för sig. Allt sedan degelprocessen
uppfanns och allt fortfarande anses det af Dannemora
vallonjärn framställda brännstålet vara det yppersta
råmaterialet för degelsmältning, och det finaste
Sheffieldstålet är framställdt af uteslutande svenskt
material. För mindre noggranna ändamål användes
för chargen brännstål framställdt af andra svenska
stångjärnssorter eller ock sammansmältas tackjärn
och mjukt smidesjärnskrot i lämpliga proportioner. En
egendomlig modifikation af degelsmältningsprocessen,
den s. k. Uchatius-metoden, tillämpas vid
Vikmanshyttans degelstålverk i Dalarna. Metoden,
uppfunnen 1856 af österrikiske öfversten Franz von
Uchatius och i Sverige införd 1859, består däruti, att
granuleradt tackjärn och malm nedsmältas i degeln,
hvarvid malmens syrehalt bortfärskar så mycket
af tackjärnets kol, att ett stål med den önskade
kolhalten återstår. I motsats till den egentliga
degelstålsmetoden, där processen består endast af
en omsmältning, utan vare sig kolupptagning eller
kolaflägsnande, utgör Uchatius-metoden sålunda
en verklig färskningsprocess. Granuleringen af
tackjärnet, som utföres för att man skall erhålla
ett hvitt, finfördeladt och möjligast
svafvelfritt tackjärn, verkställes så, att det
smälta tackjärnet i en fin stråle får rinna ned i en
bassäng med rinnande kallt vatten. Degelstålet eger
framför andra stålslag sedan gammalt ett välgrundadt
rykte såsom varande af den högsta kvalitet. Orsaken
härtill torde ligga dels i den omsorgsfulla behandling
och det noggranna afpassande af sammansättning och
värmegrad, som vid omsmältningen af så små charger
kunna komma stålet till del, dels och måhända
hufvudsakligen däri, att degelstålet i motsats till
annat stål icke kommer i beröring med bränslegaser
eller, den vid färskning bildade koloxidgasen.
G. D.
Degen, Karl Ferdinand, dansk matematiker, f. 1766 i
Braunschweig, d. 1825 i Köpenhamn, såsom professor vid
universitetet därst. (sedan 1814), införde för första
gången en regelbunden undervisning i högre matematik
vid Köpenhamns universitet och är äfven förtjänt af
hågkomst på grund däraf, att hans inflytande i någon
mån varit af betydelse för Abels utveckling. D. har
bland annat utgifvit ett viktigt talteoretiskt
tabellverk, Codex Pellianus (1817).
I. F.
Degeneration (lat. degeneratio, af degenerare,
urarta, försämras). 1. Naturh. Se Urartande. —
2. Patol. anat. En sjuklig kemisk och fysikalisk
förändring eller försämring af kroppens olika
väfnader och elementardelar, genom hvilken dessa,
framför allt cellerna, blifva mer eller mindre
odugliga för sina normala förrättningar och
slutligen fullständigt förstöras. Man särskiljer
flera slag af degeneration. De viktigaste äro
följande: 1) Kornig degeneration. Väfnadselementen
svälla, blifva grumliga och få en ökad mängd
små ägghviteartade korn. Förändringen uppträder
företrädesvis i körtlarnas (t. ex. lefverns och
njurarnas) epitelceller, särskildt vid akuta
infektionssjukdomar. De förändrade delarna kunna
återgå till normalt tillstånd eller, vid högre grader,
undergå ett fullständigt kornigt sönderfall (molekulär
eller kornig detrit). — 2) Fettdegeneration. Vid en
sådan uppträda i cellerna små, till en början mera
spridda, småningom allt talrikare fettkorn, och till
sist förändras cellerna till små klumpar af idel
fettkorn och sönderfalla, i det kornen blifva fria
(fettdetrit). På enahanda sätt förändras äfven andra
elementardelar, t. ex. muskeltrådar. Ej sällan träffar
denna degenerationsform hjärtmuskulaturen, och
därvid uppkommer en form af s. k. fetthjärta. Ända
till på sista åren har man allmänt antagit, att
fettkornen vid fettdegenerationen bildas genom
kemisk omsättning af cellernas (protoplasmans)
äggviteämnen, men nya undersökningar hafva ådagalagt,
att intet fett — åtminstone synes detta vara regel
— nybildas inom cellen, utan antingen framträder
blott förut befintligt fett tydligare eller aflagras
från blodet fettdroppar i den redan förut skadade
(degenererade) cellen. Fettdegenerationen uppträder
särskildt vid vissa förgiftningar (t. ex. fosfor,
sublimat), vid infektionssjukdomar, där den
betecknar en längre gången förstöring än den
"korniga degenerationen", och vid allehanda anemiska
tillstånd. Den fettdegenererade cellen synes ej
kunna återgå till det normala, utan går under genom
sönderfall. Från fettdegenerationen måste man skilja
den s. k. fettinfiltrationen eller fettretentionen,
hvarvid cellerna i sig upptaga fett, utan att
förstöras. Fettet sammanflyter i dem till stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
