upphettas till höga temperaturer. Deglar tillverkas af olika material: metaller (järn-, koppar-, platina- och silfverdeglar), eldfast sandblandad lera (de vanliga hessiska deglarna), grafitblandad lera (grafitdeglar), eldfast lera, blandad med bränd sådan (de s. k. chamottedeglarna vid glasbruken), porslinslera (porslins- och biskvideglar) o. s. v. Deglar, som måste uthärda de högsta temperaturer, tillverkas af kalk eller magnesia. P. T. C.* Degelstål, metall., stål, framställdt genom smältning i degel. Tillvägagångssättet började 1740 af uppfinnaren, engelsmannen Benjamin Huntsman (f. 1704, d. 1776), utöfvas i Sheffield. Därifrån spred det sig öfver hela världen och utgjorde ända till bessemerprocessens uppfinning den enda egentliga stålframställningsmetoden. Den äldsta typen af smältugnar består af ett under verkstadsgolfvet förlagdt rektangulärt smältrum af omkr. 1 m. djup och 60 × 60 cm. yta. Ugnsrummets botten utgöres af järnstänger tjänstgörande som eldstadsrost. I detta smältrum, som är inklädt med eldfast tegel och försedt med lock af samma material, nedsättas deglarna på plattor af eldfast lera, sedan de först torkats och förvärmts i en särskild torkugn. Deglarna äro förfärdigade antingen af enbart eldfast lera eller af eldfast lera med tillsats af grafit till omkr. 45 proc. Sedan degeln nedsatts, chargeras den med järn genom en tratt, hvarefter ett tätt slutande lock pålägges. Därpå fylles ugnsrummet mellan deglarna med koks, hvilken antändes. Koks påfylles efter behof, och draget i skorstenen regleras så, att en lämplig smältningsvärme erhålles. Nedsmältningen af en charge af 30—40 kg. plägar taga en tid af 3—5 timmar. Degeln upptages efter afslutad smältning ur ugnen, och stålet tömmes, sedan slaggen afskummats, i tackjärnsformar på vanligt sätt. I stället för dessa äldre ugnar för direkt eldning med koks användas numera flerstädes, särskildt i Sverige, degelugnar med regenerativ gaseldning. Såsom råmaterial för degelstålsframställning användes ursprungligen endast brännstål, hvilket afslogs i bitar och sorterades efter kolhalt, hvarefter hvarje särskild kolhalt nedsmältes för sig. Allt sedan degelprocessen uppfanns och allt fortfarande anses det af Dannemora vallonjärn framställda brännstålet vara det yppersta råmaterialet för degelsmältning, och det finaste Sheffieldstålet är framställdt af uteslutande svenskt material. För mindre noggranna ändamål användes för chargen brännstål framställdt af andra svenska stångjärnssorter eller ock sammansmältas tackjärn och mjukt smidesjärnskrot i lämpliga proportioner. En egendomlig modifikation af degelsmältningsprocessen, den s. k. Uchatius-metoden, tillämpas vid Vikmanshyttans degelstålverk i Dalarna. Metoden, uppfunnen 1856 af österrikiske öfversten Franz von Uchatius och i Sverige införd 1859, består däruti, att granuleradt tackjärn och malm nedsmältas i degeln, hvarvid malmens syrehalt bortfärskar så mycket af tackjärnets kol, att ett stål med den önskade kolhalten återstår. I motsats till den egentliga degelstålsmetoden, där processen består endast af en omsmältning, utan vare sig kolupptagning eller kolaflägsnande, utgör Uchatius-metoden sålunda en verklig färskningsprocess. Granuleringen af tackjärnet, som utföres för att man skall erhålla ett hvitt, finfördeladt och möjligast svafvelfritt tackjärn, verkställes så, att det smälta tackjärnet i en fin stråle får rinna ned i en bassäng med rinnande kallt vatten. Degelstålet eger framför andra stålslag sedan gammalt ett välgrundadt rykte såsom varande af den högsta kvalitet. Orsaken härtill torde ligga dels i den omsorgsfulla behandling och det noggranna afpassande af sammansättning och värmegrad, som vid omsmältningen af så små charger kunna komma stålet till del, dels och måhända hufvudsakligen däri, att degelstålet i motsats till annat stål icke kommer i beröring med bränslegaser eller, den vid färskning bildade koloxidgasen. G. D. Degen, Karl Ferdinand, dansk matematiker, f. 1766 i Braunschweig, d. 1825 i Köpenhamn, såsom professor vid universitetet därst. (sedan 1814), införde för första gången en regelbunden undervisning i högre matematik vid Köpenhamns universitet och är äfven förtjänt af hågkomst på grund däraf, att hans inflytande i någon mån varit af betydelse för Abels utveckling. D. har bland annat utgifvit ett viktigt talteoretiskt tabellverk, Codex Pellianus (1817). I. F. Degeneration (lat. degeneratio, af degenerare, urarta, försämras). 1. Naturh. Se Urartande. — 2. Patol. anat. En sjuklig kemisk och fysikalisk förändring eller försämring af kroppens olika väfnader och elementardelar, genom hvilken dessa, framför allt cellerna, blifva mer eller mindre odugliga för sina normala förrättningar och slutligen fullständigt förstöras. Man särskiljer flera slag af degeneration. De viktigaste äro följande: 1) Kornig degeneration. Väfnadselementen svälla, blifva grumliga och få en ökad mängd små ägghviteartade korn. Förändringen uppträder företrädesvis i körtlarnas (t. ex. lefverns och njurarnas) epitelceller, särskildt vid akuta infektionssjukdomar. De förändrade delarna kunna återgå till normalt tillstånd eller, vid högre grader, undergå ett fullständigt kornigt sönderfall (molekulär eller kornig detrit). — 2) Fettdegeneration. Vid en sådan uppträda i cellerna små, till en början mera spridda, småningom allt talrikare fettkorn, och till sist förändras cellerna till små klumpar af idel fettkorn och sönderfalla, i det kornen blifva fria (fettdetrit). På enahanda sätt förändras äfven andra elementardelar, t. ex. muskeltrådar. Ej sällan träffar denna degenerationsform hjärtmuskulaturen, och därvid uppkommer en form af s. k. fetthjärta. Ända till på sista åren har man allmänt antagit, att fettkornen vid fettdegenerationen bildas genom kemisk omsättning af cellernas (protoplasmans) äggviteämnen, men nya undersökningar hafva ådagalagt, att intet fett — åtminstone synes detta vara regel — nybildas inom cellen, utan antingen framträder blott förut befintligt fett tydligare eller aflagras från blodet fettdroppar i den redan förut skadade (degenererade) cellen. Fettdegenerationen uppträder särskildt vid vissa förgiftningar (t. ex. fosfor, sublimat), vid infektionssjukdomar, där den betecknar en längre gången förstöring än den "korniga degenerationen", och vid allehanda anemiska tillstånd. Den fettdegenererade cellen synes ej kunna återgå till det normala, utan går under genom sönderfall. Från fettdegenerationen måste man skilja den s. k. fettinfiltrationen eller fettretentionen, hvarvid cellerna i sig upptaga fett, utan att förstöras. Fettet sammanflyter i dem till stora