såsom det lägsta, hvilket medgifver full beskattning. Jfr Progression. — Adj. Degressiv. Degressiv. Se Degression. De Gubernatis, Angelo, italiensk skriftställare, f. 1840 i Turin, har sysslat med filologiska studier och vittert författarskap sedan sin tidigaste ungdom och har beklädt flera lärostolar vid skilda italienska universitet. F. n. är han professor i italiensk litteraturhistoria vid universitetet i Rom. Hans egentliga område är orientalisk filologi, men hans utomordentligt alsterrika skriftställarverksamhet omfattar äfven folklore, mytologi, italiensk och allmän litteraturhistoria, resebeskrifningar m. m. Flitig medarbetare i italienska och andra tidskrifter, har D. äfven själf grundlagt flera sådana, af hvilka flertalet emellertid haft en mycket kort tillvaro. Bland hans arbeten kunna nämnas skådespelen Sampiero (1858), Werner (1859), trilogien Il re Nala (1869) och Savitri (1877), diktsamlingen Prime note (1864); de folkloristiska arbetena Storia comparata degli usi nuziali in Italia e presso gli altri popoli indoeuropei (1869; ny uppl. 1878), Storia popolare degli usi funebri indo-europei (1873), Zoological mythology (1872) och Mythologie des plantes (1878), de biografiska och litteraturhistoriska Ricordi biografici (1873), Dizionario biografico degli scrittori contemporanei (1879—80; 2:a uppl. under titeln Dictionnaire international des écrivains du jour, 1888—91), Storia universale della letteratura (18 bd, 1882—85, med rikhaltig antologi), Dizionario degli artisti italiani viventi (1889—92) samt monografier öfver A. Manzoni (1878) och E. Degola (1882). Degummering (af lat. de, från, bort, och gummi), råsilkes behandling med någon svagt alkalisk vätska för borttagande af det limartade ämne, som omgifver råsilkets trådar och hvilket måste aflägsnas före silkets blekning. Jfr Blekning. Degun, zool. Se Octodon. De gustibus non est disputandum, lat., om tycke och smak kan (eller bör) man ej tvista. Dehio, Georg, konsthistoriker, f. 22 nov. 1850 i Reval, studerade i Dorpat, Göttingen och Bonn, riktade sig först på historien samt blef 1877 privatdocent i historia i München, men egnade sig sedermera åt konsthistorien, i synnerhet medeltidens och byggnadskonstens, och är på dessa områden en af Tysklands förnämsta auktoriteter. Han utnämndes till professor i konsthistoria i Königsberg 1883, i Strassburg 1892. D. har utgifvit Hartwich von Stade (1872), det värdefulla arbetet Geschichte des erzbisthums Hamburg-Bremen (2 bd, 1877), vidare i förening med G. von Bezold det monumentalt anlagda Kirchliche baukunst des abendlandes (2 bd text och 7 portf. planscher, 1884—1901), D:s förnämsta verk, samt Kunstgeschichte in bildern (5 dlr, 1898—1901), ett förträffligt illustrationsverk för den konsthistoriska undervisningen. F. n. utarbetar D., enligt uppdrag, Handbuch der deutschen kunstdenkmäler (bd I, omfattande Mitteldeutschland, 1905). E. Wrgl. Dehli. 1. Division i brittisk-indiska prov. Punjab. Se Delhi. — 2. Stad på Timor. Se Dilly. <img l>

Dehmel, Richard, tysk skald, f. 18 nov. 1863 i Wendisch-Hermsdorf, Brandenburg, studerade filosofi, naturvetenskap och nationalekonomi samt promoverades 1887 på ett arbete öfver försäkringsväsen, hvarefter han under åtta år var försäkringstjänsteman. 1895 lämnade han denna tjänst för att uteslutande egna sig åt litteraturen. Jämte Meier-Graefe och O. J. Bierbaum deltog han 1894 i bildandet af förlagsföreningen "Pan". D. har offentliggjort diktsamlingarna Erlösungen (1891; 2:a uppl. 1898), Aber die liebe (1893), Lebensblätter (1895), Weib und welt (1897; 2:a uppl. 1901) och en roman i romanser, Zwei menschen (1903; 5:e uppl. 1904), skådespelet Der mitmensch (1895), det pantomimiska Lucifer. Ein tanz- und glanzspiel (1899) samt barnboken Der buntscheck (1904). Ausgewählte gedichte utkommo 1901 (12:e uppl. 1905). Tillsammans med sin hustru, Paula D., som 1903 utgaf Rumpumpel, har D. skrifvit de populära barndikterna Fitzebutze (1900; 15:e uppl. 1901). D. torde vara en af de nu lefvande tyska skalder, som allramest påverka den yngre litterära världen — hans inflytande är redan skönjbart äfven i Sverige —, medan han däremot ej trängt synnerligen djupt bland allmänheten. Grubblande och upptagen af sitt eget inre, söker D. sammansmälta känslolyrik och tankediktning i symboliserande själsskildring. Af brist på åskådlighet i framställningen är D. ofta svårtillgänglig, liksom hans sträfvan att återge icke ett tillstånd eller ett resultat, utan själfva det sammansatta, svårgripbara psykologiska utvecklingsförloppet måste leda till en viss konturlöshet. En rik och säregen personlighet, vill han i hela sin diktning genom hänsynslös individualism bryta nya vägar för lyriken och har också som förnyare af den tyska poesiens språk blifvit jämförd med Klopstock. Utom intima och metafysiska dikter har D. äfven skrifvit ett antal sociala och skämtande dikter, stundom i anknytning till den folkliga visan. Jfr arbeten öfver D. af Furcht (1899), Moeller-Bruck (1900), Bab (1903> och R. M. Werner i "Vollendete und ringende" (1900). R—n B. Dehn, Siegfried Wilhelm, tysk musikteoretiker, f. 1799, d. 1858, studerade till en början rättsvetenskapen och var någon tid anställd vid svenska beskickningen i Berlin, men egnade sig från 1829 åt musiken. 1842 blef han kustos för den musikaliska afdelningen af k. biblioteket i Berlin, och 1849 fick han professors titel. — D. var en af nyare tidens lärdaste musikteoretiker; bland hans elever märkas Glinka, A. Rubinstein, Kiel, P. Cornelius, Kullak, Tappert. Dessutom var D. en ytterst flitig samlare af äldre tonsättares verk. Bl. a. utgaf han en stor samling musikstycken från 16:e och 17:e årh. (1837—40) samt skref Theoretisch-praktische harmonielehre (1840, ny uppl. 1860) och Lehre vom contrapunkt (utg. af B. Scholz 1859; ny uppl. 1883). 1842—48 redigerade han tidskriften "Cäcilia". A. L.* Dehna (Dahna, "den röda"), äfven kallad Roba el-Khali ("det tomma rummet"), en 126,700 kvkm. stor sandöken i södra Arabien, mellan