Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 29-30 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Deir - Deira - Deism - Deist - Deister - Deister-sandsten - Deiters, Otto Friedrich Karl - Dej - Dejazet, Pauline Virginie - Dejean

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och silke samt förfärdiga med guld och silfver
genomdragna dukar. 1860 anställde druserna där ett
stort blodbad på de kristne.

Deira [dī’irā]. Se Northumberland.

Deism (af lat. deus, gud), den världsåsikt,
enligt hvilken gudomligheten visserligen är ett
själfständigt, från världen åtskildt väsende, men
å andra sidan så isolerad från det ändliga, att
detta senare kommer att uppfattas såsom någonting
af Gud mer eller mindre oberoende. Sin historiska
förutsättning och anledning eger deismen i den
ofulländade form af teism, enligt hvilken världen är
beroende af ett gudomligt godtycke, och den utvecklas
ur densamma därigenom, att man nekar tillvaron af
ett Guds godtyckliga ingripande i världshändelserna,
på samma gång som man bibehåller antagandet af
ett yttre och mekaniskt förhållande mellan Gud
och det ändliga. Hufvudintresset för deismen
vid gudsföreställningens bibehållande är att kunna
fasthålla ett högsta ideal, till hvilket naturens och
människans utveckling skall syfta. Otillfredsställande
för det djupare religiösa sinnet, hvilket känner
behof efter ett religiöst lif såsom ett Guds lif i
människan, sammanhänger denna åsikt nära med en annan,
enligt hvilken religionsläran är ett korollarium af
sedeläran och religionen endast en högsta fulländning
eller ett komplement till sedligheten. Historiskt har
den framträdt dels i epikureernas religiösa läror,
dels — och i synnerhet — under den s. k. "upplysningsperioden" i 18:e årh.,
och den fortlefver i viss mån ännu i våra dagar,
i de från Kant och upplysningsfilosofien utgångna
religiösa riktningar, hvilka, med bibehållande af
lärorna om Gud och ett lif efter detta, skarpast trädt
i opposition mot kristendomen och dess försoningslära,
åtminstone deras historiskt gifna form.

Deismen kallas ock en riktning inom 18:e årh:s,
särskildt Englands, filosofi, som antog en Gud, men
förkastade uppenbarelsen och sökte grunda gudstron
blott på det mänskliga förståndet. Dess förnämsta
representanter, hvilka pläga kallas "de engelske
deisterna" l. "fritänkarna", voro J. Toland,
M. Tindal, A. Collins och Shaftesbury. Samma
uppfattning representerades i Frankrike af Voltaire,
i Tyskland af S. Reimarus. Dessas uppfattning var
ock deism i först anförda bemärkelse.
L. H. Å. (S—e.)

Deist (jfr Deism), anhängare af deismen.

Deister, låg och skogig bergskedja i preussiska
prov. Hannover, mellan Weser och Leine. Den största
höjden är Höfeler, 402 m. I berget finnas några
stenkolsgrufvor och sandstensbrott.

Deister-sandsten (jfr Deister), en till
kritformationens understa del hörande, ljusgul,
grå eller brun, finkornig sandsten, af somliga
hänförd till öfversta delen af juraformationen. Den
förekommer i Tyskland med stor mäktighet i ända
till 3 m. tjocka bankar samt användes med mycken
fördel som byggnadsmaterial. Lämningar efter stora
reptilier äro funna i densamma. I England benämnes
den Hastings-sand, efter Hastings i grefsk. Sussex,
där den, liksom i Kent, har ganska vidsträckt
utbredning. Sandstenen i fråga är också känd
under namnet Wealden-sandsten (af
weald, skogstrakt). Se Wealden-gruppen.
E. E.

Deiters, Otto Friedrich Karl, tysk anatom, f. 1834,
d. 1863, med. doktor i Bonn 1856,
docent därstädes 1858, offentliggjorde 1860—62
flera mycket värdefulla undersökningar
öfver hörselorganet. Efter hans död utgaf
M. Schultze 1865 hans betydande Untersuchungen
über gehirn und rückenmark des menschen.
R. T—dt.

Dej l. Dey (af arab. dā‘ī, particip af verbet da‘ā,
ropa, sammankalla), egentl. härold, som kallar de
rättrogne muhammedanerna till det heliga kriget,
d. v. s. till strid mot de otrogne. 1671—1830 var
"dej" benämning på öfverhufvudet för de janitsjarer,
som behärskade röfvarstaten Alger. — Äfven regenterna
i Tunis och Tripolis, hvilkas egentliga titel är bej
(beg), kallas ofta af européerna dej.


Déjazet [deʃaṡä’], Pauline Virginie, fransk
skådespelerska, f. 30 aug. 1797, d. 1 dec. 1875 i
Paris, hade alltifrån barnaåren anställning vid olika
teatertrupper i Paris, Bordeaux och Lyon samt rönte
stort bifall. Längre tider var hon anställd i Paris
vid Gymnase-teatern (1821—28), Palais-royal-teatern,
hvars prydnad hon var 1831—44, och Variétés (1844—49),
företog äfven turnéer, och blef 1859 direktris för
Théâtre Déjazet (förut Folies nouvelles) i Paris. 1869
fick hon af kejsar Napoleon en lifstidspension af
2,000 frcs. D:s afskedsföreställning 1874 inbragte
henne öfver 60,000 frcs. — D. hade skapat åt sig en
specialitet i framställandet af ynglingaroller. Äfven
Parisgrisettens njutningslystnad och hängifvenhet
hade i henne sin poetiska representant. Lätt och
liflig i sina rörelser, var hon öfverdådigt yster
och på samma gång graciös samt förstod att säga
tvetydigheter utan att stöta. Bland hennes roller
må nämnas Bonaparte à Brienne, den unge Richelieu,
Gentil Bernard, Marquis de Lauzun, Lisette och
Frétillon. Hennes föredrag af kupletter hade ett
säreget behag. Ännu som sjuttioåring var hon ganska
ungdomlig på scenen. Jfr biogr. af Duval (1876)
och Lecomte (1902).
E. F—t.

Dejean [dəʃã’]. 1. Jean François Aimé D., grefve, fransk
general, f. 1749, d. 1824, tjänade under Dumouriez och
Pichegru i revolutionskrigen och blef divisionsgeneral
efter den berömda öfvergången af Rhen natten mellan
5 och 6 sept. 1795. Efter slaget vid Marengo (1800)
deltog han i ordnandet af Italiens förvaltning,
och 1802—09 var han fransk krigsminister. 1812
blef han medlem af senaten. 1814 öfvergick han till
Bourbonerna, hvilka utnämnde honom till pär, men under
"de hundra dagarna" slöt han sig åter till Napoleon
och miste därför vid Bourbonernas återkomst sin
pärsvärdighet. Han återvann likväl denna 1819 och
blef s. å. generaldirektör i arméförvaltningen.

2. Pierre François Marie Auguste D., den förres
son, fransk general och entomolog, f. 1780, d. 1845,
blef brigadgeneral vid 30 års ålder, adjutant hos
Napoleon och divisionsgeneral 1813 samt deltog med
utmärkelse i slagen vid Ligny och Waterloo. Han lefde
i landsflykt 1815—18,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>