och silke samt förfärdiga med guld och silfver genomdragna dukar. 1860 anställde druserna där ett stort blodbad på de kristne. Deira [dī'irā]. Se Northumberland. Deism (af lat. deus, gud), den världsåsikt, enligt hvilken gudomligheten visserligen är ett själfständigt, från världen åtskildt väsende, men å andra sidan så isolerad från det ändliga, att detta senare kommer att uppfattas såsom någonting af Gud mer eller mindre oberoende. Sin historiska förutsättning och anledning eger deismen i den ofulländade form af teism, enligt hvilken världen är beroende af ett gudomligt godtycke, och den utvecklas ur densamma därigenom, att man nekar tillvaron af ett Guds godtyckliga ingripande i världshändelserna, på samma gång som man bibehåller antagandet af ett yttre och mekaniskt förhållande mellan Gud och det ändliga. Hufvudintresset för deismen vid gudsföreställningens bibehållande är att kunna fasthålla ett högsta ideal, till hvilket naturens och människans utveckling skall syfta. Otillfredsställande för det djupare religiösa sinnet, hvilket känner behof efter ett religiöst lif såsom ett Guds lif i människan, sammanhänger denna åsikt nära med en annan, enligt hvilken religionsläran är ett korollarium af sedeläran och religionen endast en högsta fulländning eller ett komplement till sedligheten. Historiskt har den framträdt dels i epikureernas religiösa läror, dels — och i synnerhet — under den s. k. "upplysningsperioden" i 18:e årh., och den fortlefver i viss mån ännu i våra dagar, i de från Kant och upplysningsfilosofien utgångna religiösa riktningar, hvilka, med bibehållande af lärorna om Gud och ett lif efter detta, skarpast trädt i opposition mot kristendomen och dess försoningslära, åtminstone deras historiskt gifna form. Deismen kallas ock en riktning inom 18:e årh:s, särskildt Englands, filosofi, som antog en Gud, men förkastade uppenbarelsen och sökte grunda gudstron blott på det mänskliga förståndet. Dess förnämsta representanter, hvilka pläga kallas "de engelske deisterna" l. "fritänkarna", voro J. Toland, M. Tindal, A. Collins och Shaftesbury. Samma uppfattning representerades i Frankrike af Voltaire, i Tyskland af S. Reimarus. Dessas uppfattning var ock deism i först anförda bemärkelse. L. H. Å. (S—e.) Deist (jfr Deism), anhängare af deismen. Deister, låg och skogig bergskedja i preussiska prov. Hannover, mellan Weser och Leine. Den största höjden är Höfeler, 402 m. I berget finnas några stenkolsgrufvor och sandstensbrott. Deister-sandsten (jfr Deister), en till kritformationens understa del hörande, ljusgul, grå eller brun, finkornig sandsten, af somliga hänförd till öfversta delen af juraformationen. Den förekommer i Tyskland med stor mäktighet i ända till 3 m. tjocka bankar samt användes med mycken fördel som byggnadsmaterial. Lämningar efter stora reptilier äro funna i densamma. I England benämnes den Hastings-sand, efter Hastings i grefsk. Sussex, där den, liksom i Kent, har ganska vidsträckt utbredning. Sandstenen i fråga är också känd under namnet Wealden-sandsten (af weald, skogstrakt). Se Wealden-gruppen. E. E. Deiters, Otto Friedrich Karl, tysk anatom, f. 1834, d. 1863, med. doktor i Bonn 1856, docent därstädes 1858, offentliggjorde 1860—62 flera mycket värdefulla undersökningar öfver hörselorganet. Efter hans död utgaf M. Schultze 1865 hans betydande Untersuchungen über gehirn und rückenmark des menschen. R. T—dt. Dej l. Dey (af arab. dā‘ī, particip af verbet da‘ā, ropa, sammankalla), egentl. härold, som kallar de rättrogne muhammedanerna till det heliga kriget, d. v. s. till strid mot de otrogne. 1671—1830 var "dej" benämning på öfverhufvudet för de janitsjarer, som behärskade röfvarstaten Alger. — Äfven regenterna i Tunis och Tripolis, hvilkas egentliga titel är bej (beg), kallas ofta af européerna dej. <img l>

Déjazet [deʃaṡä'], Pauline Virginie, fransk skådespelerska, f. 30 aug. 1797, d. 1 dec. 1875 i Paris, hade alltifrån barnaåren anställning vid olika teatertrupper i Paris, Bordeaux och Lyon samt rönte stort bifall. Längre tider var hon anställd i Paris vid Gymnase-teatern (1821—28), Palais-royal-teatern, hvars prydnad hon var 1831—44, och Variétés (1844—49), företog äfven turnéer, och blef 1859 direktris för Théâtre Déjazet (förut Folies nouvelles) i Paris. 1869 fick hon af kejsar Napoleon en lifstidspension af 2,000 frcs. D:s afskedsföreställning 1874 inbragte henne öfver 60,000 frcs. — D. hade skapat åt sig en specialitet i framställandet af ynglingaroller. Äfven Parisgrisettens njutningslystnad och hängifvenhet hade i henne sin poetiska representant. Lätt och liflig i sina rörelser, var hon öfverdådigt yster och på samma gång graciös samt förstod att säga tvetydigheter utan att stöta. Bland hennes roller må nämnas Bonaparte à Brienne, den unge Richelieu, Gentil Bernard, Marquis de Lauzun, Lisette och Frétillon. Hennes föredrag af kupletter hade ett säreget behag. Ännu som sjuttioåring var hon ganska ungdomlig på scenen. Jfr biogr. af Duval (1876) och Lecomte (1902). E. F—t. Dejean [dəʃã']. 1. Jean François Aimé D., grefve, fransk general, f. 1749, d. 1824, tjänade under Dumouriez och Pichegru i revolutionskrigen och blef divisionsgeneral efter den berömda öfvergången af Rhen natten mellan 5 och 6 sept. 1795. Efter slaget vid Marengo (1800) deltog han i ordnandet af Italiens förvaltning, och 1802—09 var han fransk krigsminister. 1812 blef han medlem af senaten. 1814 öfvergick han till Bourbonerna, hvilka utnämnde honom till pär, men under "de hundra dagarna" slöt han sig åter till Napoleon och miste därför vid Bourbonernas återkomst sin pärsvärdighet. Han återvann likväl denna 1819 och blef s. å. generaldirektör i arméförvaltningen. 2. Pierre François Marie Auguste D., den förres son, fransk general och entomolog, f. 1780, d. 1845, blef brigadgeneral vid 30 års ålder, adjutant hos Napoleon och divisionsgeneral 1813 samt deltog med utmärkelse i slagen vid Ligny och Waterloo. Han lefde i landsflykt 1815—18,